Märta mår dåligt av el
Dörrklockan är borttagen och persiennerna neddragna. Märta backar in i den mörklagda lägenheten när solljuset strömmar in. Hon bär huva och solglasögon. Det känns märkligt att hälsa på någon jag bara ser en skepnad av. Enda ljuskällan är ett fåtal värmeljus bakom skärmar. Jag famlar i mörkret tills Märta räcker mig en ficklampa med ljusdämpande tyg över.
– Elöverkänsligheten kom smygande. 1999 märkte jag att det pirrade i kroppen i närheten av datorskärmen, golvlampan och mikron, berättar Märta.
Efter det har känsligheten ökat och läget blivit allt sämre. Hon säger att hjärtat bultar hårt, kroppen känns svag och ett illamående sprider sig i kroppen efter att hon exponerats för el. Hyresvärden Härnösandshus har stängt av frysen och bytt ut elspisen mot gasol, kostnaden för spisen fick hon själv betala.
– De kan inte göra så mycket mer. Elektromagnetiska fält finns överallt, ute som inne, och går igenom väggar.
Men hon gör vad hon kan för att minimera strålningen. De enda sladdar som används är till kylen och till en bakelittelefon – som sägs ”stråla” mindre.
För tio år sedan utvecklade hon även en extrem överkänslighet för ljus. Märta har inte varit längre än till brevlådan de senaste åren. På dagen är det för ljust för hennes känsliga ögon och på kvällen känner hon av gatubelysning, master och mobilnät.
– Hemtjänsten kommer med mat varje dag. De postar brev till mina vänner också, säger Märta.
Kontakten med omvärlden har förändrats drastiskt. I Märtas tidigare liv var hon en flitig fjällvandrare, älskade kulturliv och tävlade i orientering.
– Jag saknar framför allt skogen. Bio. Teater. Att ha ett umgänge, säger hon och är nära tårarna.
Många menar att elöverkänslighet egentligen handlar om psykisk ohälsa. Men sådana påståenden upprör Märta som menar att det är rena anklagelser och saknar belägg.
– Jag har absolut inget svagt psyke. Det har även läkare konstaterat, säger hon bestämt.
Situationen är ohållbar och hon vill ha hjälp. Men vet inte själv hur.
– Drömmen vore en vedeldad stuga dit inga elektromagnetiska fält når. Men en sådan plats finns nog inte i dag, avslutar Märta uppgivet.
Och det är svårt för både bostadsbolag, samhället och de drabbade att försöka lindra de symtom som elöverkänsliga menar att de drabbats av. Även om det i praktiken vore möjligt att helsanera ett hem från elektromagnetisk strålning så är det omöjligt att skydda dessa människor från världen utanför bostaden.
Kommuner måste inte heller hjälpa elöverkänsliga. Men möjligheten att få bidrag till elsanering finns på vissa håll i Norrland.
Umeå kommun beslutade 2007 att elöverkänsliga skulle ha chansen att söka ekonomisk hjälp till sanering. Sedan dess har ett tiotal sökt bidrag, som mest 50 000 kronor.
– Ett par tre år efter att beslutet fattades var det några som sökte bidrag, säger Britta Nordbrandt Nilsson, chef för bostadsanpassning i Umeå kommun.
Det handlar om 5-6 000 kronor, max 50 000 kronor.
– Det är bara någon enstaka som begärt och fått 50 000 kronor. Så det rör sig inte om några stora kostnader för kommunen, anser hon.
Det finns ingenting i lagen som kräver att kommuner ska bidra till elsanering. Därför är det heller inte så vanligt. I Umeå har politikerna dock beslutat sig för att hjälpa den som upplever ett problem till ett bättre liv.
För hyresgäster är elsanering svårt, konstaterar Britta Nordbrandt Nilsson:
– Ofta använder ju grannarna el, trådlösa nätverk och liknande. Och ute finns det mobilmaster lite överallt, gatulysen och annat. Så även om lägenheten saneras kan problem fortfarande bestå.
Är erkänt som handikapp, men inte som sjukdom i dagsläget.
Vissa forskare avfärdar samband mellan symtom och el, andra hävdar att det är en klar hälsorisk.
Drabbade säger sig påverkas av elektromagnetiska fält med symtom som sömnproblem, huvudvärk, allmän trötthet, koncentrationssvårigheter, yrsel, irriterad hud och hjärtklappning.
Intresseorganisationen Elöverkänsligas förbund fick i fjol 1,7 miljoner i statsbidrag.
