Milo kastar loss från trean

Så här före avresan är det hundratals saker som behöver fixas.

– Vindroder och autopilot ska på, sedan är det försäkringar och vaccinationer, säger Milo och lägger in en snus.

Läs också”Osten” nominerad till Årets vardagshjälte

Bara en sådan sak: snus är förbjudet i hela EU. Först när hon kommer till Trinidad kan hon få ett paket skickat till sig. Hon har bunkrat upp för att klara sig ett halvår.

Båten Artemisia II är inredd med rutiga gardiner och mässingsklocka. Marint men ombonat. Ombord finns ett stort pentry med dieselspis och en rymlig toalett. Här finns plats att hänga blöta kläder och till och med en handdusch. Och en mulltoa…

– Fiskarna är en del av havets kretslopp, det är inte människor. Deras kiss innehåller inte ammoniak.

Miljömedvetenheten har hon med sig från sin tid som aktivist i Greenpeace. Hon har varit på Antarktis två gånger tidigare. För tio år sedan gjorde hon en långseglats, men vindrodret gick sönder och gjorde det omöjligt att nå ända fram till sydpolen.

– Man blir betagen, det är sista orörda vildmarken. Här finns en kraftfullhet. Och jag är barnsligt förtjust i pingviner. De har förstått vad som är viktigt i livet. Visste du att de åker rutschkana? säger Milo och skrattar.

Men det finns ett allvar med resan också:

Läs ocksåElina fann bostads-kompis via Facebook

– Antarktis ligger allra längst bort, ändå påverkas miljön av vår livsstil. Om jag kan hitta ett sätt att förmedla det är det ett lika viktigt mål.

Hon seglar med vänner under vissa etapper. Första delen av resan är sambon Torbjörn med. Men långa sträckor är hon själv. För att klara utmaningarna har hon arbetat med att behärska sin rädsla.

– Om något händer blir man antingen paralyserad eller handlar i panik och gör fel saker. Bägge är förödande. Själva rädslan är ofta farligare än det som händer, resonerar Milo.

– Jag mår bra av att vara på havet, att segla mot horisonten och att komma fram. Att se den första strimman av land. Segling är brasan för min själ.