När barndomsvänner mördar varandra – ny bok skildrar gängkonflikten i Järva

Över tio unga män har hittills mördats i den blodiga konflikten mellan gängen Dödspatrullen och Shottaz i Järvaområdet. Journalisten Diamant Salihu rapporterade om händelserna som nyhetsreporter. Men efter dubbelmordet på kafé Mynta i Rinkeby 2016 ville han ta reda på mer, och försöka ta reda på varför det har kunnat gå så långt – att barndomsvänner mördar varandra.

Han började sätta sig in konflikten på djupet. Han läste förundersökningar och domar, intervjuade socialsekreterare, lärare och poliser. Träffade anhöriga, föräldrar och syskon, och de kriminella. Och det är en mörk bild av verkligheten han skildrar i sin reportagebok ”Tills alla dör”.

Läs ocksåHallå där nattvandrande mammorna i Rinkeby...

Varför skrev du boken?

– Jag tycker det är enormt tragiskt att vi har så många killar i förorten som mördat varandra de senaste åren. Jag ville förstå varför. Boken är en målande tragedi över de som dödats i konflikten och vilka konsekvenser det dödliga våldet får för syskon och föräldrar som inte vågar prata om sin egen sorg i oro för att det ska påverka konflikten. Jag hoppas att boken ska öppna upp för samtal om våldet, att den har ett slags terapeutiskt syfte.

Du har träffat och pratat med både de kriminella ungdomarna från båda sidorna i konflikten, och föräldrar och andra anhöriga. Hur fick du förtroendet?  

– Jag tror att de kände att jag försökte förstå konflikten utan fördomar och att jag tog dem på allvar när de ville berätta sin verklighet. De flesta tycker det är bra att jag har försökt att skildra konflikten och förmedlat deras berättelser och att jag skildrat dem på ett varsamt och neutralt sätt.

Vad har du fått för reaktioner i Järva efter att boken kom ut?

– Till 99,9 procent positiva. Alla pratar om boken i Rinkeby och många tycker att den ger en korrekt beskrivning av vad som hänt och en fördjupning som stämmer överens med situationen i området. Tydligen har många unga killar i Järva läst boken, och det gör mig nästan mest glad. En skola i Rinkeby ska beställa 100 exemplar av boken och jag vet att det är kö till boken på biblioteken.

Foto: Linda Dahlin

Hur har konflikten kunnat gå så här långt?

– Jag får så många förklaringar, och allt hör ihop. Gemensamt för gängmedlemmarna är att de kommer från stora familjer med många syskon, ofta med ensamstående mammor med frånvarande pappor. Många bor trångt och man hänger på torget som blir som ett slags vardagsrum för personer som inte kan vara hemma. Det handlar om fattigdom. De äldre gängmedlemmarna utnyttjar de yngre och erbjuder dem pengar för tjänster. Det kan börja med små uppdrag och sluta med mordbeställningar.

Så trångboddheten kan vara en orsak till kriminalitet?

– Har man trångt hemma blir det svårt att hänga hemma. Man kanske delar rum med flera syskon eller sover på soffan och inte har ett rum. Då är det lätt hänt att man hänger på torget och börjar umgås med de andra som hänger där.

– Jag har fått berättat för mig om barn som brukar sova under köksbordet. En av de tongivande personerna i den här konflikten var alltid så trött i skolan, berättade hans lärare. När läraren frågade varför han alltid var så trött och frågade var han sov så svarade pojken att han sover i hallen, där man har skorna.

I boken beskriver du hur du går omkring på kyrkogården där offren för konflikten ligger begravda. En stark beskrivning, hur har skildrandet av allt dödande påverkat dig?

– Det är hemska saker som skett och så klart blir jag påverkad. Man blir ledsen när man går omkring på kyrkogården och ser alla namn på gravstenarna. Man vet att de har varit barndomsvänner och umgåtts. Jag kände ingen av dem, men har satt mig in i deras livsöden och processerna som gjort att de hamnat i de här konflikterna. Även om jag inte kände dem tycker jag att det är en stor sorg att de har kunnat dö så unga.

– När man går på den här muslimska begravningsplatsen ser man att alla de här killarna hamnar bredvid varandra i slutändan av den här märkliga konflikten. Alla politiker borde gå dit och gå runt och se hur gravplatserna bara fylls på med nya unga personer från samma område. Hur länge ska det få pågå?

Finns det hopp?

– De flesta människor som bor i det här området är vanliga människor som kan ha dubbla eller trippla jobb, många med låga inkomster, och trots det kämpar på. Det finns systrar och bröder till de kriminella som har etablerat sig och skaffat jobb. Det finns ett hopp i de människorna som kämpar på, som mammor och pappor som nätverkar över etniska gruppgränser för att hjälpa och stötta varandra. Jag hoppas att jag kan väcka tankar med min bok och öppna upp för samtal. Det blir mitt bidrag.