När Bernts fru gick bort kraschade allt – nu sover han i trappuppgångar
Han kommer, lätt haltande, och hälsar med ett stort leende på Saronhusets föreståndare Susanne Fabricius.
Vi kallar honom Bernt, för även om han inte skäms vill han inte bli känd som hemlös.
– Det kan drabba vem som helst, om man har otur. Men i en liten stad blir det snack, säger han. Det är onödigt att alla vet.
Saronhuset drivs av nio församlingar i ekumeniskt anda i centrala Uddevalla. Här serveras mat till dem som behöver och hemlösa kan övernatta på akutboendet Noras hus för en symbolisk summa.
Bernt har varit hemlös i ett år och säger att bara några få i hans bekantskapskrets vet hur han lever. Han är engagerad i flera föreningar, han har inga drogproblem och han har ordnad ekonomi. Han är inte typisk för den bild de flesta har av en hemlös man.
– Nej, det är nog inte så vanligt, säger han, tar en kopp kaffe och späder ut det med vatten. Han vill ha det svagt. Säger att han dricker det av medicinska skäl, som vätskedrivande.
Blev misshandlad
Susanne har tagit fram en wienerkrans till kaffet och Bernt tar ett försiktigt bett. Säger att han blev utsatt för en misshandel för några veckor sedan. Han fick ta emot en rejäl smäll över ansiktet och dessutom en kraftig spark mot benet, vilket förklarar hans haltande gång.
– Det var ett par killar som tilltalade mig på Kampenhof, säger Bernt. Jag svarade dem, men tydligen inte på ett sätt som passade dem. Då small det.
Bernt sitter ganska ofta på busstationen Kampenhof i centrala Uddevalla. När det inte är varmt nog att vara ute. Här brukar han titta på folk och prata med bekanta. Han är mån om att inte störa eller ofreda någon. Men den här dagen gick något snett. Han kan inte riktigt minnas vad som orsakade irritationen hos killarna.
– Det gick väldigt fort. Jag blev chockad av smällen och sparken. Sånt har jag inte blivit utsatt för tidigare. Det finns alltid några som man ska akta sig för, men det här var inte några jag kände till, säger Bernt och gnider sig över det ömmande benet.
Tänderna tog stryk, så han vågar inte äta hårda saker. Men det visar sig att även det mjuka wienerbrödet är för mycket. Bitar av tänder blir kvar i brödet.
– Det är bedrövligt, säger Bernt. Att man ska råka ut så här. Men det är polisanmält och det känns som polisen tar det på allvar. Det är skönt.
Hustruns död
Hur blev det så här? Att Bernt blev utan hem, tvingas sova på härbärget, i bussar och trappuppgångar?
– Ja du, säger han. Det är mitt eget fel. Jag hade tagit hand om min sjuka fru i tio år. Hon hade hemtjänst, men resten skötte jag. Så när hon dog, då orkade jag inte längre. Det var inte roligt. Inget var roligt.
Han säger att det var början till något som kom att kallas misär av hyresvärden. Bernt städade inte, kastade inte soporna, misskötte sin lägenhet. Det hela avslöjades när det skulle göras en inspektion av ventilationen.
– De kom inte fram i lägenheten, säger Bernt kort.
Det blev en varning för Bernt, men han hade inte energin eller motivationen att ta tag i problemen. Han tvingades flytta. Möbler och andra tillhörigheter finns magasinerade i Vänersborg. Och det han behöver dagligen finns i papperskassen och ryggsäcken.
– Kanske hade jag sluppit flytta om jag fått rätt hjälp. Men jag inser att jag inte var mottaglig då. Jag vet inte vad som skulle ha hjälpt mig.
Då, för ett år sedan började livet på gatan för Bernt. Innan pensioneringen och hustruns sjukdom hade han ett ordnat liv, fast jobb, familj och lägenhet. Nu är det härbärge, bussar och offentliga toaletter där han kan hitta nattro.
– Jag har haft turen att jag ofta kan sova här på Saronhuset, säger han. Men det är bara öppet på vardagsnätterna. På helgerna får jag hitta något annat.
Då blir det ofta blir bussturer, att sitta på en buss och försöka koppla av och vila lite. Nattbussarna som går till halv tre på helgnätterna är bra, säger han.
– Men det händer att jag sover på toaletten vid Kungstorget. Då lägger jag ett sittunderlag på toalocket och sitter där och försöker vila. Jag lägger mig inte på golvet. Det är för äckligt.Och ibland blir det trappuppgångar, om man hittar någonstans där det inte är låst.
Bernt är väldigt noga med sitt yttre och vill vara hel och ren. Tack vare Saronhuset kan han ha rena kläder, för där kan han lämna sin tvätt, han kan duscha och borsta tänderna.
– Man får ha ett rätt så gott humör på morgonen för att klara av det här livet, säger han.
Bernt stryker med handen över sina byxor och säger att han fick dem tvättade igår. Så i morse, när han lämnade rummet, hade han rena och fräscha kläder att ta på sig.
Corona på gatan
Vi pratar om corona. Om hur det är för honom, som är hemlös, att höra att man ska ha social distans, helst hålla sig hemma. Som 70-plussare tillhör han riskgruppen.
– Jag lyssnar inte så mycket på det där, säger han. De säger att man ska gå hem och hålla sig isolerad. Jag har inget hem. Jag kan inte isolera mig. Det är väl bara att hoppas att man slipper det.
När vi sitter vid kaffebordet i Saronhuset säger han att det som är värst för honom nu, förutom nätterna, är att mötesplatsen här är stängd, just på grund av risken för spridning av coronaviruset.
– Annars kan man gå hit, få lite mat och sitta och prata. Det är väldigt tomt nu när de inte har öppet, säger han. De som jobbar här gör ett fantastiskt jobb.
En egen säng
Bernt drömmer om ett annat liv. Han besöker hyresvärdar för att få en lägenhet i centrala Uddevalla. Det är tydligt att han har kvar sin värdighet och ställer lite krav på hur det ska vara. Han vill helst inte bo i de norra stadsdelarna, han vill ha en trerummare och han måste få plats med sina saker.
– Ja, tänk när jag kan hämta mina saker, säger han. Få min egen säng. Min son säger att han vill att jag ska kunna sitta i min soffa och lägga upp fötterna. Och jag drömmer om att tandborsten står kvar där jag satte den på morgonen.
Sedan vill han ha bil igen, åka till Bovallstrand och njuta av den lilla kustsamhället. Och planera in en resa till Jämtland för att plocka bär.
– Så vill jag ha det, säger han. Men först måste jag fixa tänderna, och en lägenhet. Det kan inte bli en vinter till utan egen bostad, även om det är väldigt bra här på Saronhuset.
Samtidigt som vi sitter och pratar växer kön utanför Saronhusets dörr. Där står de som väntar matpaket, som delas ut istället för den annars dagliga serveringen. Den är stängd nu på grund av corona. Men de mest utsatta de oroar sig inte för smittan. De har annat att tänka på.
– Corona, nej det bryr jag mig inte om. Det finns så mycket som är farligare. De säger att man ska gå hem om man är förkyld. Gå hem, här är många som inte har något hem, säger en man i matkön.
Mer vill han inte säga. Han tar sin välfyllda påse med varmrätt, bröd, grönsaker och lite annat som ska räcka den här dagen.
Han går en liten bit, kikar ner i påsen och gör sedan tummen upp, innan han går vidare.
I vanliga fall har Saronhuset i centrala Uddevalla öppet för luncher. Det är nio olika församlingar som gått samman för att erbjuda mat och mötesplats för de som inte har någon annanstans att ta vägen. Hit kommer hemlösa och missbrukare, men även människor som bara behöver någon att prata med, eller som behöver en bit mat. Matpaketen delas ut i dörren varje vardag. Och behovet är stort. Redan en halvtimme innan matutdelningen börjar har några samlats utanför dörren.
Saknar gemenskapen
Per och Siv står i kön. De är båda överens om att matpaketen betyder mycket, men det finns något de saknar ännu mer:
– Gemenskapen, säger Siv direkt. Matpaketen betyder mycket, men jag hade gärna avstått det bara för att få sitta ner tillsammans istället.
Här brukar kramar vara en del av gemenskapen. Nu blir det hastiga vinkningar, kanske knoge mot knoge, eller armbåge mot armbåge.
– Det är så svårt att förhålla sig till det här, säger Susanne Fabricius, en av föreståndarna på Saronhuset. Och hennes kollega Viveka Sjöholm instämmer.
De säger att Saronhusets verksamhet kanske är viktigare än någonsin just nu. Och de ser en skrämmande framtid. De inser att i coronans spår kan de blir fler hemlösa, mer arbetslöshet och mer missbruk. Det betyder att ännu fler kommer att behöva Saronhuset. I dag är det ett 50-tal trogna gäster som kommer, men vissa dagar är det upp emot 70. Varje vardag mellan 12 och 14 delas matpaketen ut. Och inför helgerna stoppas det ner lite extra i påsarna. Så att gästerna förhoppningsvis ska få något i magen även de dagar det är stängd.
Maten som delas ut kommer från restauranger som skänker det till Saronhusets gäster.
Förutom matpaketen har Saronhuset plats för övernattning i den del som heter Noras hus. Här stöttar även socialtjänsten. Noras hus är ett slags härbärge. Sex bäddar finns där människor utan eget boende kan få en säng över natten för en symbolisk summa. Den delen har blivit allt viktigare, då det är fler som saknar eget hem.
Susanne och Viveka ser en trend bland sina gäster. Att de har blivit allt yngre och att det kommer fler kvinnor nu jämfört med tidigare.
– Det är många varje år som går bort, och det är svårt att hantera. Vi kommer så nära våra gäster, så det blir personligt varje gång någon dör, säger Susanne och tillägger att alla gästerna som kommer hit är personligheter, med olika förmågor.
– Men samhället ser inte förmågorna utan bara problemen. Jag är säker på att många av dessa människor skulle kunna leva ett ganska normalt liv, om de fick rätt stöd. Det går inte att skicka en missbrukande person på behandling i några månader och sedan låta dem komma hem till Uddevalla, utan att ha någonstans att bo, utan jobb och utan kunskap om hur man klarar sig.
– Ett mer utvecklat boendestöd, ett nätverk som stöttar och hjälper när personerna kommer från behandlingshem eller fängelse skulle göra en stor skillnad. Och att det alltid ska leda till någon form av sysselsättning, säger Viveka.
De säger att Saronhuset släcker bränder hela tiden, men att det inte finns resurser och verktyg för att lösa de verkliga problemen. Drömmen är att ha ekonomi för att hålla Noras hus öppet alla dagar i veckan.
– Man är ju inte hemlös bara under vardagarna, säger Susanne. Noras hus är räddningen för människor som skulle frysa ihjäl. Och önskan är att vi fanns och räckte till för alla, alla dagar.
Susanne och Viveka erkänner att deras jobb är krävande, men också väldigt givande.
– Vi finns alltid här, i svåra och goda stunder. Vi känner varje dag att vi gör nytta. Och vi står kvar även de dagar när när de beter sig illa.
Saronhuset är sedan 2005 en mötesplats och kyrkornas diakonala centrum i Uddevalla. Följande verksamheter står på föreningens program:
- Stöttar utsatta människor
- Serverar lunch för en billig penning fyra dagar i veckan
- Driver verksamhet och mötesplats fem dagar i veckan
- Måltidsgemenskap under luncherna
- Delar ut matlådor och kläder när behov finns
- Hjälper till att förmedla kontakt med t.ex. socialtjänst och sjukvård
- Bjuder in till andakt och veckomässa
- Erbjuder nattlogi för hemlösa fem nätter i veckan
