De bor i en kall ministuga i skogen
De möter upp vid en grusväg i Liatorp som ligger mitt ute i den småländska landsbygden. Den här dagen är det fem grader ute när Ann-Margreth Danielsson öppnar ytterdörren till deras röda stuga. Hon är 53 år gammal, går i tunna vita tygskor och är klädd i en fodrad röd vindjacka.
Paret Danielsson bor i en liten stuga på uppskattningsvis 18 kvadrat. Det är sparsamt möblerat med en soffa, en matta, några krukväxter och ett skrivbord där Jan-Ole Danielsson utför enklare reparationer av klockor. De har varken dusch, toalett eller kök och betalar 1500 kronor i månaden plus el. Dusch- och toalettbesök får de göra hos hyresvärden i ”storstugan” som de uttrycker det. En tvättmaskin står mellan handfatet och duschen vilket gör det trångt och slangen till duschen går via handfatet. Badrummet är kallt och smutsigt.
De säger att de inte ätit på flera dagar. Det sista kaffet drack de i morse. Pengarna är slut och de har inte råd att ta sig till Älmhults socialkontor för att få hjälp. Jan-Ole Danielsson hostar oavbrutet och säger att han har svinkoppor. Han är lika gammal som sin fru och går klädd i ett par gröna militärbyxor, en fodrad svart vindjacka och ett par rejäla kängor.
Några koppar och en kaffekokare är de enda kökssaker som står framme i rummet. Deras saker finns samlade i några väskor. Bredvid soffan ligger en hög med täcken och på toppen av den sitter en brun nallebjörn. När de ska sova på kvällen fäller de ut soffan till en stor säng. Jan-Ole Danielsson säger att när det var som kallast ute var det som att sova i ett kylskåp inne.
Han är utbildad servicetekniker inom mobil och data, hade egen firma men efter nio år gick han i personlig konkurs och fick skulder som även drabbade hans fru. Då bodde de i hyresrätt i Bjärnum som de fick lämna på grund av obetalda hyror. Ann-Margreth Danielsson har jobbat inom restaurangbranschen men när de fick barn stannade hon hemma och tog hand om sonen. Efter den personliga konkursen fick de bo hos Jan-Ole Danielssons pappa. När han flyttade till ett vårdboende några månader senare fick de inte ta över kontraktet och var tvungna att flytta.
Mellan 2009 och fram till nu har de en brokig boendehistorik. Det är perioder av akutboende, vandrarhem, tältboende och längre vistelser i lägenheter hos privata värdar. Förra våren valde de att flytta till Älmhult av en slump.
De hade kontakter här och ville ha en nystart men då de inte var skrivna i Älmhult fick de hitta en bostad på egen hand. De hittade inget och bestämde sig för att tillverka ett eget hem i en skogsdunge i utkanten av stan mellan en soptipp och ett villakvarter. Där hängde de upp en grön presenning mellan två träd som gav dem skydd mot vind och regn. På kvällen rullade de ut liggunderlagen och kröp ned i sina sovsäckar. På dagarna letade de efter matrester i soptunnor och samlade pantburkar. Det gick tills Ann-Margreth Danielsson blev sjuk och tvingades uppsöka sjukhus.
Läkaren som behandlade henne slog larm till socialförvaltningen och gjorde bedömningen att de inte skulle klara sig om de inte fick ett annat boende. Ann-Margreth Danielsson hade infektion i sitt ben och riskerade amputation. De fick hjälp av socialtjänsten att komma till ett vandrarhem som kostade över 18 000 kronor i månaden som de bodde på tills det stängde för säsongen i september.
Innan vandrarhemmet slog igen hjälpte socialen makarna Danielsson att komma i kontakt med en hyresvärd. Det resulterade i att paret skrev på ett tremånaderskontrakt på en lägenhet i Killeberg i Osby kommun. Paret Danielsson hävdar att utöver det skriftliga kontraktet hade de en muntlig överenskommelse om att kontraktet skulle förlängas om de skötte sig men här går meningarna isär.
Socialtjänstens Ingela Jeppsson känner inte till det muntliga löftet. Hon menar att socialen inte hade något med kontraktet att göra annat än att de betalade för en månadshyra samt lade 12 000 kronor i deposition. All annan överenskommelse var mellan hyresvärden och hyresgästerna.
Hyresvärden förnekar att det fanns någon annan överenskommelse än de tre månader som stod i kontraktet. Paret Danielsson kämpade för att få bo kvar in i det sista men lämnade lägenheten i Killeberg den andra januari i år.
Trots att både Kristianstad och Hässleholm är större orter än Älmhult och har fler möjligheter att tillgodose basbehov som mat och tak överhuvudet, valde paret Danielsson att återvända till Älmhult. De säger att de inte vill bo på ett härbärge ‒ inte ens om det håller hunger, köld och sjukdomar borta och hänvisar till den gången de bodde på härbärget i Hässleholm. De blev hotade och tyckte det var obehagligt att så många var påverkade av droger och alkohol. Tack vare en kompis fick de hjälp att få det boende de har idag.
Ann-Margreth Danielssons vita tygskor är blöta efter den korta promenaden till ”storstugan”. Nu hoppas de på att socialen ska fortsätta hjälpa dem med pengar till mat och hyra. Jan-Ole Danielsson hjälper sin hyresvärd att sälja saker på blocket. På så sätt hoppas de kunna dryga ut kassan. De söker mellan 20-25 lägenheter i månaden men än har de inte fått napp. Jan-Ole Danielsson har ingen större lust att bo här en vinter till men hur många nätter de ska spendera i det röda huset vet de inte. Än mindre vet de var de kommer att bo i framtiden.
