Granit Rushiti om huvudrollen i Zlatanfilmen: ”När det kommer till hårdhet är vi ganska lika”
I filmen spelar du en 21-årig Zlatan Ibrahimović. Hur lika är ni?
– När det kommer till hårdheten är vi nog ganska lika; vi är envisa och låter inte folk trampa på oss. Men Zlatan var nog lite charmigare än jag när han var i 20-årsåldern; han skojade på ett annat sätt och var nog lite mer… gullig. Filmens producent och jag träffade honom på ett hotell i Milano nu i augusti. Han var väldigt trevlig och en riktigt rolig karaktär.
Hur förberedde du dig för rollen?
– Jag fick jobba med en röstcoach ett par gånger i veckan under två-tre månader för att lära mig att prata mer som Zlatan. Och jag hade ju aldrig skådespelat tidigare så Jens (Sjögren, filmens regissör reds anm.) fick förklara det här med att gå in i sina egna känslor för att rollkaraktären ska kännas äkta.
– Jag har varit med om en del tuffa grejer i mitt liv så jag använde mig mycket av det när vi spelade in de scener där jag ska må dåligt. Det var jobbigt i stunden, men efteråt får man försöka tänka positivt igen.
Du började spela fotboll som femåring i Eslövs BK och värvades i tonåren till Malmö FF – men tvingades sluta på grund av en korsbandsskada. Hur ser dina framtidsplaner ut idag?
– Jag hoppade av skolan i andra ring och har alltid tänkt att min enda möjlighet i livet har varit fotbollen. Det kändes väldigt tungt när jag blev skadad för andra gången, men direkt efteråt hörde filmteamet av sig.
– Hela inspelningen har bara varit ett stort nöje och den har gett mig positiva visioner för framtiden; jag är verkligen sugen på att skådespela mer.
Vad är hemkänsla för dig?
– Det är för mig platser som jag har vuxit upp på. Som Bergaområdet i Eslöv och Kosovo som min pappa kommer ifrån och där jag har varit om somrarna. När jag åker dit, till den by där min farmor, faster och farbror fortfarande bor, så känner jag mig hemma. Doften är helt annorlunda än i Sverige och även en vanlig hamburgare smakar på ett speciellt sätt.
Vilket är det värsta stället du bott på?
– I samband med att jag var i Portugal och provspelade för ett lag bodde jag en vecka på ett vandrarhem; i ett rum med fyra sängar. Det var gammalt och slitet och inte fräscht någonstans. Varje kväll kom det in nya, okända människor som skulle sova i samma rum som jag. Det kändes riktigt skumt.
Berätta om en granne som du minns!
– När jag var liten bodde vi på andra våningen i ett hyreshus. Under mig bodde en man i 60-årsåldern och jag och mina vänner tyckte det var väldigt roligt att vara dumma mot honom. Vi brukade kasta ägg på hans fönster och han hade alltid skorna redo så att han kunde hoppa ut genom fönstret och springa efter. Men han fick aldrig fast oss.
Hur ofta möblerar du om?
– Jag brukar byta plats på sängen och flytta tv:n några gånger per år. När man rör om lite känns det som att komma in i ett nytt rum. Jag gillar när det inte ser ut på samma sätt för länge. Det är likadant i mitt liv generellt; jag tycker om förändringar. Det får inte stå stilla.
Om du var bostadsminister, vad skulle du göra då?
– Jag hade blandat folk mer. Om alla invandrare bor tillsammans på ett ställe blir det bara fel. Det blir som en isolerad djungel. Om de som kommer till Sverige ska kunna anpassa sig till den svenska kulturen är det bättre om de bor i områden med svenskar.
Ålder: 22 år
Gör: Jobbar som försäljare, debuterar som skådespelare och skriver på ett filmmanus med ett par vänner
Familj: Mamma, pappa och storebror
Bor: Hus i Eslöv, Skåne
Okänd talang: Padel
