Olena och sonen Yaroslav flydde Ukraina – tvingades bo i stinkande källare: ”En skam”
Stanken fyller den lilla källarlokalen och det är tydligt var lukten kommer ifrån. Olena Tkachenko går över det kalla stengolvet, bort till hörnet av rummet och fram till en avloppsbrunn. Med ena handen lyfter hon upp metallocket. Med den andra håller hon för näsan för att inte få kväljningar. När hon fått av locket blottas avloppet. Gråbrun sörja täcker botten av hålet.
– Fy fan! utbrister fotografen Magnus och tar ett steg bakåt när stanken från hålet slår emot oss.
Olena ropar ner sin 14-årige son Yaroslav till källaren. Yaroslav sitter som vanligt uppe vid entrén i det gula huset för att slippa lukten i sin egen lägenhet.
– Ingen vill hälsa på oss här nere, säger Olena.
Yaroslav nickar.
Flydde från utbombad spökstad
Kort efter krigsutbrottet i februari flydde de från Charkiv i nordöstra Ukraina, staden som varit ett av de tydligaste målen för den ryska armén och som redan i april hade förvandlats till en utbombad spökstad.
– Det var omöjligt att bo kvar där, säger Olena.
Hon minns flykten genom ett terrorbombat Ukraina, samtidigt som Yaroslav behövde akut vård på grund av en inflammation i halsmandlarna. Till slut lyckades de ta sig till den västliga staden Lviv och hitta en läkare som tog hand om Yaroslav. Men snart var raketattacker och flyglarm vardag även i Lviv, så mor och son fortsatte flykten via Polen till Sverige.
Utslussningen av ukrainare slår olika
Nära 50 000 ukrainare har flytt till Sverige sedan krigsutbrottet i februari. De som inte lyckats få jobb får en ersättning på 61 kronor om dagen.
Till att börja med bodde de ukrainska flyktingarna på tillfälliga migrationsboenden eller hos privatpersoner runt om i landet. Men sedan i somras ska kommunerna ordna boendet.
Karina Shyrokykh, volontär på organisationen Nordic Ukraine Forum som bland annat hjälper ukrainare på flykt, berättar att utslussningen av ukrainare slår väldigt olika. Vissa flyktingar får stanna kvar i sina kommuner – andra får flytta till andra platser, långt ute på landsbygden.
Efter flykten till Sverige bodde Olena och Yaroslav till att börja med tillfälligt hos ukrainska bekanta i Huddinge utanför Stockholm, där Yaroslav började i skolan i höstas. Duon började känna sig hemma i kommunen, med vänner och aktiviteter. Olena fick deltidsjobb som städare.
Kände direkt att avloppet stank
I oktober hörde Olena av sig till Migrationsverket och hoppades på en bostad i kommunen. Istället blev de två inkvarterade i källaren i det gula huset på Lindhovs gård, ett flyktingboende långt ute på landsbygden i grannkommunen Botkyrka.
– När vi kom hit första gången kände vi direkt stanken från avloppet. Men vi fick veta att om vi sa nej till källaren så skulle vi behöva ordna bostad själva, säger Olena.
Avloppslukten känns i hela källarutrymmet. Men det är inte enda problemet.
Yaroslav berättar att det tar honom en timme att ta sig till skolan via bussar och pendeltåg och att han inte hinner stanna kvar efter undervisningen och umgås med de nya klasskompisarna eller ägna sig åt någon aktivitet.
Hemma i Charkiv dansade han samba och tränade karate. Nu åker han raka vägen hem efter skolan.
Tre timmars arbete – fyra timmars resa
Avståndet till boendet gör det också svårt för Olena att hinna till de tillfälliga städjobb som hon får runt om i Stockholm. Tre timmars arbete innebär ofta fyra timmars resa fram och tillbaka.
Isoleringen, den stinkande golvbrunnen och promenaderna i mörkret på vägen till bussen har förändrat Yaroslav och Olena, som hade stort hopp om framtiden när de bodde i Huddinge. Visserligen har hon fått ett erbjudande om att flytta till en annan del av flyktingboendet, något hon tackat nej till eftersom ukrainare som bor där har klagat på möss i lägenheterna.
– Att bo här gör att man blir deprimerad och stressad, säger Olena, som inte anser att en bostad närmare Yaroslavs skola är för mycket begärt.
Vad gör ni själva för att förbättra er situation?
– Jag försöker jobba för att betala skatt och slippa gå på bidrag. Vi kämpar ju för att bli en del av samhället men det går inte när man bor så här, säger Olena och beskriver situationen med det ryska uttrycket ”zamknutyj krug”, en ond cirkel.
Exakt samma begrepp använder Liobov Lutsan om sitt liv. Efter flykten från Ukraina bodde hon och de två döttrarna hos en värdfamilj i Huddinge, där de pluggade svenska och hade många sociala kontakter.
När de i somras kontaktade Migrationsverket med förhoppning om ett eget boende i Huddinge, blev de istället skickade till Gävle där de bodde en tid. Efter en förfrågan om att bo närmare Huddinge fick de en lägenhet i det gula huset på landet i Botkyrka.
Nu bor de en våning upp från Olena och Yaroslav. Liobov har tvingats säga nej till två städjobb, eftersom bussen vid boendet inte går tillräckligt tidigt på morgonen för att hon ska hinna i tid till arbetsdagen.
Sitter overksam hemma
18-åriga dottern Anastasiia har heller inget jobb och sitter bara overksam i rummet. Hon lär sig ingen svenska och tjatar på mamma Liobov att få åka tillbaka till Ukraina.
Boverket skriver på sin hemsida att kommunerna har ett bosättningsansvar som innebär att de ”nyanlända ska få förutsättningar att etablera sig i samhället”. När Olena Tkachenko hör om löftena som kommunerna ska infria brister hon ut i gråt.
– Hur ska vi kunna etablera oss med sådana här förutsättningar? Det gör ont i själen när vi sitter här i källaren och förväntas säga tack.
En kultur att inte klaga
Samtidigt finns det en kultur bland ukrainare i Sverige att inte beklaga sig för mycket över sin situation.
– Det kanske inte är så bekvämt. Samtidigt tycker jag inte att de ska klaga för mycket. De kom hit för att de flydde kriget, inte för att förbättra sina levnadsvillkor, säger Karina Shyrokykh på Nordic Ukraine Forum.
Peter Solstedt är ordförande i den ideella organisationen Livets hjälp i Huddinge.
– Många ukrainare har blivit etablerade här, har barn i skolan och jobb. I andra kommuner har man löst problemet och ordnat bostäder åt flyktingarna, men i Huddinge tog man inte det ansvaret. Istället har vi på Livets hjälp ordnat hyresbidrag till många flyktingar som har kunnat bo kvar.
”Det är en skam”
Men trots ideella initiativ har inte alla kunnat bo kvar i kommunen. Peter Solstedt, som engagerade sig som fritidspolitiker för Socialdemokraterna i somras, blir upprörd när han får höra om Olena, Yaroslav och de andra de tidigare Huddingebaserade ukrainska flyktingar som känner sig isolerade i det gula huset ute på landet.
– Det är en skam. Enligt barnkonventionen måste man ta särskild hänsyn till barnen.
Läs de ansvarigas svar här.
Så hög är ersättningen till ukrainska flyktingar på boenden där mat inte ingår:
- 71 kr för vuxna ensamstående.
- 61 kr och person för vuxna som delar hushållskostnader.
- 37 kr för barn 0–3 år.
- 43 kr för barn 4–10 år.
- 50 kr/dag för barn 11–17 år.
- Sedan i juli 2022 ansvarar Sveriges kommuner för att ordna boende åt ukrainare som fått uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet.
- Migrationsverket anvisar flyktingarna till kommunerna enligt ett så kallat fördelsningstal, alltså så många en kommun ska kunna ta emot. Fördelsningstalet avgörs av kommunens befolkning, hur arbetsmarknaden ser ut, kommunens sammantagna mottagande av nyanlända och antalet asylsökande som bor i kommunen.
- Kommunen har en månad på sig att ta emot personen.
- Drygt 40 000 ukrainska krigsflyktingar finns i Sverige. Totalt har cirka 49 850 personer ansökt om skydd enligt massflyktdirektivet.
- Cirka 39 950 är idag registrerade i Migrationsverkets mottagningssystem. Övriga är registrerade som avvikna, väntar på beslut eller kan ha fått ett annat tillstånd. Cirka 7 400 har lämnat landet.
