Robert är inte välkommen i sin egen hemstad: ”Har skulder”
Om Robert kunnat leva om sitt liv hade han förmodligen aldrig lämnat sin familj den där dagen för fem år sedan. Äktenskapet var bortom räddning. I sin ilska över allt som gått förlorat slet han upp ytterdörren. Han tänkte inte på breven från Kronofogden som låg och väntade. Hade ingen tanke på hur skuldberget skulle komma att växa när han stängde dörren och gick.
Framför allt: Robert förstod inte att skilsmässa skulle bli dubbel. Han lämnade sitt hem och snart skulle han inte vara välkommen i staden där han bott i hela sitt liv. Hur kunde det bli så här?
Stoppa inflyttning av bidragstagare
Under många år har tonen mot fattiga i Landskrona varit hård. Budskapet var tydligt hos kommunstyrelsens ordförande, Torkild Strandberg (L) när han intervjuades av Sydsvenskan år 2012.
”Mitt budskap till alla socialbidragstagare är: Flytta inte till Landskrona. Har du problem så vänd dig någon annanstans där du har större chans att få uppmärksamhet. För mig spelar det ingen roll om de kommer från Borås eller Bagdad. Det avgörande problemet är att en majoritet av dem som flyttar in är beroende av bidrag.”
Vid den här tiden är Landskrona stads image körd i botten. Kriminaliteten rusar och andra kommuner i Skåne dumpar sina fattiga i stadens tomma lägenheter. Skatteintäkterna är låga och politikerna har insett att de måste göra något radikalt.
Året innan har de hyrt in en konsultfirma som nu lanserat ett förslag: bryt med folkhemsretoriken om att alla ska med. Tvärtom. Alla får inte plats. 2012 röstade samtliga partier med undantag för Vänsterpartiet igenom bildandet av Landskrona Stadsutveckling AB (LSAB).
Syftet med bolaget är att anta en gemensam uthyrningspolicy med de största privata fastighetsägarna för att minska antalet bidragstagare som flyttar in till staden. De ska också städa upp bland stadens värsta fastighetsägare. Köpa, rusta, sälja vidare.
Samtidigt har nyckelpersoner från näringslivet anställts. Börje Andersson, tidigare vd och koncernchef i börsnoterade Hexagon, är ordförande i stadsbyggnadsnämnden och leder satsningen med att bygga 1500 havsnära bostäder.
I en intervju med Helsingborgs Dagblad den 24 januari 2011 har han slagit fast att en kommun bör drivas som ett företag. Han menar att demokratins problem är att den blivit en ursäkt för ineffektivitet: ”Vi måste vara konkurrenskraftiga. Vårt handikapp är att varumärket Landskrona inte är det bästa. Problemet är att det tillåtits flytta in en kategori människor vi inte vill ha.”
Ett år senare anställs LSAB:s första vd, Christian Alexandersson med en månadslön på 100 000 kronor samt en fallskärm på 1,8 miljoner kronor. Mannen som skulle stoppa de fattiga var den högst betalda vd:n för ett kommunalt bolag i Landskrona och fallskärmen var den största inom kommunen. Han fick dessutom en tjänstebil värderad till en halv miljon kronor. Landskronas vägval var utstakat.
En ny gränskontroll
Lägenheten där Robert bor är inrökt. De vita köksväggarna och listerna har en nikotingul nyans. I taket finns ett hål som är ”lagat” med en stor träskiva. Duschen är så dålig att det knappt går att tvätta sig. För detta betalar Robert 5163 kronor per månad.
− Lägenheten är disgusting, säger han på sin breda skånska.
− Det är sanering som hade behövts. Men jag fick tak över huvudet.
Innan skilsmässan arbetade Robert med blommor. I tre och ett halvt år körde han sina barn till dagis varje morgon och sjöng för dem så att de skulle vakna.
Det var i samband med skilsmässan som han tappade fotfästet och blev av med jobbet. I början hade han svårt att be om hjälp och bodde hos kompisar, i trappuppgångar och i tågvagnar. Sen blev det härbärgen och olika typer av akutboenden via kommunen.
Efter fyra år blev Robert erbjuden en bostad. Det var ett rum som var så litet att det enda som fick plats var en säng. Han tackade nej eftersom han inte kunde bo där med sina två barn. Kort därefter fick han erbjudandet om den lägenhet han bor i nu.
Han sitter nedsjunken i soffan. I ett år har han bott här. Snart går kontraktet ut. Robert måste hitta något annat men skulderna gör att han inte kvalar in på den ordinarie bostadsmarknaden.
− A perfect world. Det är vad jag tänker om Landskronas uthyrningspolicy. Den är väl till för att sortera ut socialfallen.
− Jag har blivit erbjuden lägenheter i Karlstad och Tingsryd av en boendekonsult på kommunen. Men jag har ju hela min familj i Landskrona. Ska jag flytta bara för att jag är fattig?
När Robert ska berätta hur han ser på sin framtid börjar han gråta. Han torkar ögonen med sina stora händer och ber om ursäkt.
Landskronas uthyrningspolicy är unik i landet eftersom den är gemensam för majoriteten av stadens fastighetsägare. Uthyrningspolicyn ställer en rad krav som främst syftar till att stoppa andra kommuners dumpning av socialbidragstagare. Men de två centrala är att skulder och försörjningsstöd inte godkänns. Robert kom i kläm och han är inte ensam.
Det finns ingen statistik på hur många som drabbats. Cheryl French, diakon i Svenska kyrkan, möter många av dem. Enligt Cheryl är ett vanligt scenario att någon bor i en lägenhet i Landskrona men söker något billigare eller ett förstahandskontrakt om de bott i andra hand.
Men på grund av skulder eller försörjningsstöd kvalar de inte in. I stället får de söka sig till andra kommuner i Skåne eller bo kvar i en lägenhet de egentligen inte har råd med. Hon säger att många söker sig inåt landet. Ofta hittar de en mindre hyresvärd eller så hyr de något som egentligen är i för dåligt skick för att bo i.
Samtidigt försvarar hon den till viss del och menar att staden var tvungen att göra något. Det var inte hållbart att många av de privata fastighetsägarna erbjöd bostäder åt socialbidragstagare från andra kommuner.
Cheryl French menar att det inte bara handlar om Landskrona. Det handlar om hur hela Sveriges skyddsnät dras åt.
− Om vi ska ha kommuner som står upp för det yttersta skyddsnätet med bostäder och försörjningsstöd är det klart att de slåss för att slippa för stor börda. Samtidigt är det hemskt att det ska vara så. Ett samhälle ska egentligen bedömas efter hur vi tar hand om dem som inte är högpresterande.
Uthyrningspolicyns effekt
I år har hyrespolicyn varit verksam i drygt tio år. Har den haft någon effekt på ekonomin?
Enligt statistik från Socialstyrelsen är svaret ja. 2012 betalades nästan 85 miljoner kronor ut i ekonomiskt bistånd. 2021 hade det minskat till 60,5 miljoner kronor. En minskning med hela 29 procent. Jämfört med riket under samma period har utbetalningarna inte minskat utan ökat med 10 procent. I Malmö har utbetalningarna ökat med 38 procent.
− Det är svart på vitt. Man kan ju se att policyn gett effekt men även kommunens förmåga att samlas strategiskt, i samverkan med myndigheter och fastighetsägare, säger Gunnar Blomé.
Han är chef för samhällsplanering och etablering på stadskontoret i Malmö. På uppdrag av Boverket följde han LSAB och effekten av uthyrningspolicyn mellan 2013 och 2018. Hans bedömning är att siffrorna visar en positiv trend.
– Jag måste dock lyfta att konjunkturen påverkar väldigt mycket så det är svårt att särskilja exakt vad som beror på konjunktur och vad som beror på uthyrningspolicyn.
Enligt Gunnar Blomé har staden även varit framgångsrik med att skapa jobb åt dem som haft svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Om sjutton dagar måste Robert flytta. Han har fortfarande ingen boendelösning i sikte. Det syns. Han ser sliten ut. Hans längtan efter sina två yngsta söner på åtta år är stor. Hälsan är inte heller på topp. Hjärtproblem, andningssvårigheter, diabetes och artros i båda fötterna. Men de fysiska krämporna är inte det värsta.
− Den psykiska pressen … Hemlösheten … Det där orkar jag inte gå igenom igen. Det överlever jag inte. Jag fastnar ju på det att jag ändå kommer att bli bostadslös. Samtidigt finns det något inom mig som säger kämpa vidare. Jag har barn och barnbarn, mina föräldrar och några vänner. Jag är inte ensam.
”Mycket gjort. Mer att göra”
Torkild Strandberg (L) är kanske Landskronas mäktigaste och kändaste person. Han bor i ett kedjehus i Borstahusen och har varit kommunstyrelsens ordförande sedan 2007. Oftast ser man honom cyklandes genom staden med sin portfölj på styret. Just nu syns han på valaffischer över hela stan med texten: ”Mycket gjort. Mer att göra.”
– Det är ett fantastiskt bra resultat, säger han om att antalet socialbidragstagare minskat kraftigt i Landskrona.
– Den negativa spiral staden var inne i för tio år sedan är nu bruten.
Ett viktigt redskap för att nå dit menar Torkild Strandberg har varit uthyrningspolicyn och att staden tagit ett gemensamt grepp mot oseriösa fastighetsägare. Men policyn är bara en del i framgången. Enligt Torkild Strandberg finns det främst två andra faktorer som spelat en avgörande roll.
– Det ena är att socialtjänsten ändrat sin arbetskultur. Nu ser de på ett helt annat sätt än tidigare den enskildas kraft och förmåga snarare än tillkortakommanden. Det andra är att många nya företag etablerats i Landskrona och att nya jobb skapats.
Att stadens egna invånare faller mellan stolarna som en konsekvens av policyn tycker han är olyckligt, men han tror inte att orsaken är hyrespolicyn.
– För tio år sedan hade vi hundratals lediga lägenheter. Idag har vi en balanserad bostadsmarknad som liknar andra kommuners. Därför tror jag att det främst handlar om ut¬budet av lägenheter än om policyn.
Vilket råd skulle du ge till Robert som snart är utan bostad?
– Min uppmaning till honom är att få en ordentlig dialog med sin kontakt på socialtjänsten. Det är de som kan hjälpa honom med detta. Det finns inga genvägar i systemet. Det är socialen som ska göra en bedömning av hans fall
De lönsamma flyttar in
Vid en grå putsad husfasad står Josefin Mårtensson, 37 år och rensar ogräs. Hon och sambon är nyinflyttade från Malmö och har ingen aning om något av det förändringsarbete som pågått i staden de senaste tio åren. Den här dagen är det 25 grader varmt, blå himmel och stekande sol.
Hon arbetar inom resebranschen och han som servicetekniker. Egentligen letade de hus i Malmö men under pandemin steg priserna. När paret såg huset i Landskrona kändes det rätt, och de stortrivs. Trots att de har upplevt en skjutning längre upp på gatan.
− Det är hemskt att säga det jag nu kommer att säga men i Malmö har jag varit med om värre. Så skjutningen skrämmer mig inte.
Om några dagar ska hon och sambon gifta sig på Örenäs Slott som ligger vackert vid Glumslövs backar. Efter vigseln dukar de upp bröllopsmiddagen för ett mindre sällskap hemma i trädgården.
Josefin öppnar dörren för äktenskapet i det Landskrona där Robert för fem år sedan stängde dörren om sitt. Staden som ryckt upp sig och på tio år delvis bytt befolkning. Som helt enligt plan lockat till sig sådana som Josefin.
Sista gången jag pratar med Robert berättar han att han får bo kvar i lägenheten tills slutet av september. Just i dag har rösten en ny energi. Han säger att han ska börja gå på motivationsmöten. Han kanske bara sitter tyst men han ska gå dit. Ge det en chans. Sen säger han efter en kort paus.
– Min hälsa är så dålig att jag kanske inte kommer att kunna jobba mer. Om jag blir sjukpensionär skulle jag få en godtagbar inkomst. Det kan vara min chans att få bo kvar i Landskrona.
