Roligare dela på vardag och fest
Ljusslingor kors och tvärs längs väggarna lyser upp den långa hallen med ett varmt sken. Inifrån köket hörs slammer av kastruller. Sara Simon Borsiin håller på och förbereder kvällens middag – soppa och bröd med hemmagjord hummus. Nedsjunkna i de mjuka sofforna i andra ändan av köket sitter resten av kollektivet och väntar på att matklockan ska ringa. I Nästet äter man tillsammans varje kväll klockan halv sju. Medlemmarna turas om att stå vid grytorna söndag till torsdag. Då lagar de så stora mängder att det även räcker till matlåda dagen därpå.
Kollektivet startade för tio år sedan och är inhyst i en före detta sjuksköterskebostad i ett gult tvåvåningshus, plus en vindsvåning med förråd, i Ulleråker i södra Uppsala. Den som har bott här längst i dag har bott här i drygt sex år. Trots den relativt korta tiden känner de en stark gemenskap, vilket ”familjeväggen” ovanför soffan vittnar om. Där hänger inramade skolfoton på alla åtta medlemmar.
– Vi är som en härlig, trygg familj, säger Mattias Ekberg.
En väl inarbetad struktur gör att samlivet flyter i stort sett friktionsfritt. Det är städschema, matlag, storhandlingar och månatliga gemensamma möten där stort och smått tas upp. På en svart tavla i köket står ”Handdiska osthyveln med träskaft!” och ”Köp fler bandyklubbor!”.
Men blir de aldrig osams?
– Under de år jag bott här har det varit få gånger när det har blivit riktigt dålig stämning. Om man väljer att bo så här, måste man ha tolerans, säger Andreas Rydström.
Maten och gemenskapen framhäver samtliga som de största fördelarna med att bo tillsammans.
– Jämfört med att bo själv har man ett skyddsnät mot psykisk ohälsa. Om någon stänger in sig mer än en dag kommer någon och knackar på, säger Mattias.
Ingen av dem som bor här nu var med från början för tio år sedan. Men berättelserna från den ”punkiga” begynnelsen lever kvar. När ursprungskollektivet flyttade in hade huset stått tomt ett tag, efter att ha varit ungdomsspsyk och missbrukartillhåll.
– Dörren gick inte att öppna inifrån, så de fick klättra ut genom fönstret och öppna dörren utifrån, säger Katarina.
Det gamla trähusets framtid är oviss. Kommunen har inte bestämt sig för vad den ska göra med marken som Nästet står på. Men för tillfället är rivningsplanerna stoppade och medlemmarna kan pusta ut åtminstone ett tag fram över.
– Periodvis har vi fått kämpa för att bevara huset. Det vore synd att riva ett hus som är anpassat för kollektiv, säger Katarina.
Festivalen Nästivalen som hålls varje vår började som en politisk aktion och är ett sätt för kollektivet att visa upp sig. Då brukar det vara olika workshops i trädgården och guidade turer av huset. En annan tradition är de fantasifulla temafesterna varje vår och höst. Medlemmarna pratar nästan i mun på varandra när de berättar om dem. Senaste temat var ”Post-apokalyps”.
– Vi brukar inreda huset efter temat. Vi hade UV-lampor och Adina hade målat träd i lysande färg och gjort svampar i papier mache … säger Katarina.
