Så skapades ett miljonprogram
Sofia Viktoriano står på sin uteplats vid Jungmansgatan och slänger en blick upp mot de grå fasaderna.
– Det ser lite trist ut. Husen är väl inte så snygga och färgvalen inte så roliga. Men man vänjer sig, säger hon.
För drygt två år sedan flyttade hon hit till sin lägenhet i kvarteret Stäven. Här i stadsdelen Gråbo ligger ett av Visbys största bostadsområden. När miljonprogrammet skulle byggas var det många turer och utseendet på Gotlandshems hyreshus hade kunnat vara helt annorlunda, berättar arkitekten Måns Hagberg.
– Vi ville ha vita fasader med röda tegeltak och så är det inte nu, säger han.
I dag är Måns Hagberg pensionär efter en lång karriär inom byggnadsbranschen, bland annat på Boverket och som stadsarkitekt på Gotland och i Norrköping. Men då, i början av 1960-talet, var han nyanställd på arkitektkontoret Ericsson-Gynnerstedt-Ågren, EGÅ, i Stockholm och sändes till Visby för att rekognosera inför hans första uppdrag, det nya Gråbo.
– Jag blev väldigt imponerad av platsen. Jag hade aldrig sett så mycket vitsippor förut. Det var vita fält och stora björkar. Så då bestämde vi oss, där skulle man inte bygga, säger han.
Tanken var en helt ny stadsdel med centrumdel, hyreshus, villor och bostadsrätter som skulle kunna svälja 5 000 invånare och råda bot på den växande bostadsbristen efter kriget. 1963 hade staden utlyst en arkitekttävling för Gråbo och för att vinna satsade EGÅ på att detaljstudera varje medlem i juryn.
– Jag skulle titta på Hans Wohlin och han hade nyss skrivit en avhandling om barns lekplatser. Så jag läste in mig och sedan ritade vi precis som han ville ha det. Det finns nog fortfarande spår av att det är en genomtänkt lekmiljö för barn.
Totalt 48 tävlingsförslag lämnades in men EGÅ:s ”Muren” var det som vann. I förslaget lades parkeringen under husen, gårdarna var bilfria och hade gott om lekplatser. Husen skulle få en gotländsk stil med röda tegeltak och vita fasader i puts eller mexisten.
– Förslaget vann ju, men sedan började den tråkiga vardagen. Det räknas och så tar man bort och så gav man upp och ritade om. Puts var för dyrt och i stället blev det betongelement och flacka plåttak.
Utsmyckningen löstes på annat sätt, bland annat fick trapphusen tapeter för att ge mer trivsel och motverka klotter. I Stäven utformades betongelementen med räfflor för att likna mönstret på antika pelare, så kallade kannelyrer. Men att fasadelementen fogades samman med miljögiftet PCB var inget man tänkte på då.
– Nej, det var ett bra fogmaterial och om det fanns kemikalier så antog man att det satt fast i materialet.
Första etappen som skulle byggas var på nästan 500 lägenheter och 1968 påbörjades kvarteret Stäven. Bygget av Gråbo kom att pågå under närmare elva år och resultera i cirka 1 100 hyreslägenheter i Stäven, Bogen och Riggen.
Vad säger du om resultatet så här i efterhand?
– Folk tycker att det är för grått och för stort. Ja, säger jag då. Men de fick parkering under husen och lägenheterna är synnerligen välplanerade. Jag hade hellre haft två våningar och hålla skalan där. Det var ju ritat för barnfamiljer och en trappa räcker, säger han.
Hyresgästen Sofia Viktoriano trivs ändå bra i det område som Måns Hagberg var med och skapade.
– Stäven är ändå helt okej, grannarna är trevliga och vi pratar med varandra. Husens utseende spelar kanske inte så stor roll egentligen, samvaron och skötseln är viktigare, säger hon.
