Sjukpensionären Benita ställdes på gatan – trots att hon borde fått stöd
– Nu, ge mig dina nycklar!
Benita Westin slår ena handens sida i sin andra handflata när hon beskriver ordern, så som hon uppfattade den när hon öppnade ytterdörren den där septembertorsdagen 2019.
I trapphuset står två personer från Kronofogden, tillsammans med två anställda från stadsdelens socialkontor. En lastbil har parkerat utanför, för möblerna.
Stämningen är saklig, nästan lite brysk. Strax därpå blir Benita ombedd att lämna lägenheten.
– Jag fick inte vara kvar. ”Ta väskan du har packat som du behöver ha med dig”.
Benita har ingenstans att ta vägen. Hon har inte förberett någon lösning, vet inte ens åt vilket håll hon borde gå när hon väl kommer utanför porten. Hon är rädd, besviken och arg.
Hem & Hyra har i en stor granskning kartlagt hur skört ett hem kan vara för den som lever med psykisk ohälsa. I själva verket är det en av de vanligaste vägarna till hemlöshet.
2 000 av Sveriges hemlösa uppger att de förlorat bostaden som en direkt följd av psykisk sjukdom. Värst är situationen i storstäderna.
Enligt Stockholms stad har 45 procent av stadens hemlösa någon form av psykisk problematik. I Göteborg lever över hälften av de hemlösa hushållen med någon form av psykisk ohälsa – för nästan alla i denna grupp är det just de psykiska problemen som lett till att de har mist sina hem.
Hjälp finns att få, till exempel i form av boendestöd från kommunen. Stödet gör det möjligt att bo kvar i en vanlig lägenhet, på samma villkor som andra hyresgäster. Det kan handla om hjälp att planera och genomföra städning, hålla koll på räkningarna eller ringa hyresvärden.
Men hjälpen når långt ifrån alla som behöver den.
Första gången Hem & Hyra träffar Benita Westin är det högsommar. Ett knappt år har gått sedan avhysningen den där septemberdagen. Vi ses i en park, av coronaskäl. Hon har lilabågade glasögon, håret i en tunn hästsvans, stickad tröja och jeans, handväskremmen förankrad över bröstet. Små händer som mest ligger stilla i knäet. På bänken mellan oss: ett upprivet, tummat A4-kuvert med viktiga papper i.
Benita beskriver det gångna året som ”väldigt stressigt och oroligt”. Hon berättar om vräkningen, och tystnar när hon tänker på den märkliga veckan före katastrofen.
Hon tyckte att hon hade koll på hyran. Tvåan på 64 kvadratmeter, en halvtrappa upp vid Rymdtorget i Bergsjön, var överlag en seger. Benitas första, egna bostad sedan tiden som ung vuxen. Det kommunala kontraktet hade blivit hennes eget efter några år. Benita skötte räkningarna, och boendestödet som ingick i början fasades ut. Allt gick ju så bra.
Men en septemberdag ringer alltså socialtjänsten.
– Det var en person jag aldrig träffat förut. ”Vi måste ha ett möte, i morgon.” Eller om det var en eller två dagar efter. Jag förstod att det handlade om min lägenhet. Så jag fick ju åka dit.
Benita tar spårvagnen från Rymdtorget i Bergsjön, fem hållplatser till Kortedala torg. Två handläggare tar emot i ett mötesrum på socialkontoret. En säkerhetsåtgärd, berättar Benita med ett snett leende, ”om jag skulle bli våldsam”.
– Och så visade de pappren. ”Du är tvungen att flytta inom en vecka. Packa ihop dina saker så mycket du kan, annars kommer Kronofogden och byter ut låset.” Ja, det gjorde de ju ändå.
En vecka. Benita Westin skakar stillsamt på huvudet. Hon minns inte att hon ska ha fått någon som helst varning från hyresvärden i förväg, trots att sådant är obligatoriskt. Och hon säger sig vara säker på att hon inte har missat någon post.
I mötesrummet på socialkontoret försöker hon ta in vad de okända handläggarna säger. Känslorna rusar, men är samtidigt märkligt avstängda.
Pratade du med någon? Ringde du någon?
– Nej, vem skulle det vara? Jag hade ingen att prata med.
Under den kommande veckan släpar sig dagarna fram. Det är som om tiden saktat ner. Till en början packar hon ingenting.
– Jag hade ändå ingenstans att göra av det.
Men när vräkningen närmar sig stuvar hon ner lite trots allt. Kläder, skor. Viktiga papper. På morgonen den 19 september står väskan klar.
Den tar hon med sig ut i trapphuset när hon uppmanas lämna lägenheten. Eftersom hon inte har någonstans att ta vägen tipsar socialtjänstens företrädare om ett vandrarhem på andra sidan stan.
– De två från socialen sa: ”Åk till det här vandrarhemmet på Stigberget. Du får bo där tills dina pengar tar slut”.
Benita har tur. Det finns ett rum åt henne i fyra nätter, därefter är det fullbokat. Sista morgonen har det kommit ett återbud, då får hon tre nätter till.
Katastrofen kom plötsligt, från ingenstans. Det är i alla fall så som Benita Westin upplevde det. Men om man sätter på sig samhällets glasögon framträder en delvis annan bild av händelseförloppet.
När Hem & Hyra granskar Benitas fall hittar vi mycket riktigt en obetald månadshyra, från vintern före vräkningen. Kronofogdens handlingar visar att Benita fick del av betalningsföreläggandet den 28 februari. Då fick hon samtidigt besked om att hyresrätten var förverkad.
I ett sådant läge har man som hyresgäst enligt lag rätt att betala sin skuld inom tre veckor. Lyckas man med det räddar man sitt kontrakt. Men då måste man ju först veta att det går, och fixa fram pengarna i tid. Allt detta bygger på att man faktiskt förstår hur allvarligt det krångliga myndighetsbrevet är.
Det är just det här som är problemet för många som lever med psykisk ohälsa. Med ett par extra ögon och stöttning i vardagsrutinerna hade missarna inte behövt få så stora konsekvenser. Om någon, vem som helst, hade funnits där för att fånga upp.
För där det saknas är skyddsväggarna tunna. Just så har Benita Westins väg mot vräkning sett ut. Hon lever ensam och har ett knapert socialt stöd. I samband med att hon mister sitt hem hösten 2019 finns det ingen som kan hjälpa henne att hantera den svåra sits hon har hamnat i.
Samhällets version är klar: varningssignalerna som varje hyresgäst förväntas reagera på fanns där, rutinerna har följts, uppsägningen är rättvis. Men Benita själv – som enligt samma samhälle har dokumenterade psykiska svårigheter – var inte förmögen att hantera faran på egen hand.
När Benita Westin hösten efter vräkningen vädjar om hjälp hos socialtjänsten antecknar handläggaren att Benita ”har svårt att sköta sin ekonomi och att det är anledningen till att hon blev avhyst och är bostadslös i dag”.
En kontroll hos Kronofogden visar att Benita har hyresskulder på drygt 30 000 kronor. Utöver det har socialtjänsten återbetalningskrav på sammanlagt drygt 14 000 kronor.
Men några pengar att mäta ut finns förstås inte. Benita Westin är förtidspensionär sedan snart 20 år, för de psykiatriska diagnoser som i dag kallas personlighetssyndrom; paranoid form samt borderline. Hennes kontoutdrag i utredningen vittnar om just hur mager hushållskassan är.
Benita uppger för socialtjänsten att hon inte mår bra psykiskt. De har länge haft svart på vitt på att hon lever med olika utmaningar som försvårar hennes vardag. Till exempel sviker arbetsminnet ibland, liksom koncentrationen. Nu antecknar socialtjänsten att hon behöver stöd och tålamod från omgivningen. Att hon har svårt att göra sin röst hörd, och att hon lätt blir överkörd.
Hem & Hyras granskning visar att stödet från samhället har stora luckor vid psykisk ohälsa. Långt ifrån alla som lever med psykisk ohälsa hittar fram till myndigheternas nålsöga, än mindre tar sig igenom det.
Hjälpen bygger i stället allt för ofta på anhöriga, ideella krafter, det som brukar kallas ”nätverk”. Den som står utan ligger risigt till, konstaterar AnnSofie Olsson, diakon i Bergsjökyrkan.
– Skyddsnätet får allt glesare maskor. Praxis har hårdnat inom gällande lagstiftning. Nu ger man bara ett avslag, utan att ha en aning om vilket stöd som finns att få bland anhöriga. Och det drabbar de svagaste i samhället. Samhället backar från sin roll som det yttersta skyddsnätet. I stället tvingas vi i civilsamhället att bli det, säger hon.
– Hon hade klarat det med bara litet hjälp. Men hon har inte haft någon som kan stötta. Hade hon bara fått ett personligt ombud direkt så hade hon kunnat få en avbetalningsplan och ha kvar sitt boende. Det är så otroligt sorgligt. Jag vet inte hur hon ska få en lägenhet igen, säger AnnSofie Olsson.
Några dagar före jul avslår socialtjänsten Benitas vädjan om bostadshjälp. Tidsfristen hos lagret som har förvarat hennes saker från lägenheten går ut samma dag. Eftersom hon inte har någonstans att göra av tillhörigheterna från lagret så slängs rubbet. Benita suckar lite.
– Allting: soffa, köksbordet, stolarna. Jag saknar soffan mest.
Hon tystnar.
– Men det är bara ting. Man kan skaffa nya saker. På ett sätt kanske det är bra att börja om helt på nytt.
I sitt avslag konstaterar socialen att Benita är helt bostadslös, utan något nätverk, med både hyresskulder och andra skulder hos Kronofogden. Dessutom har hon blivit avhyst. Allt talar för att hon har svårare än de flesta andra att skaffa bostad på egen hand.
Socialtjänsten konstaterar rent ut att man ”tvivlar på” Benitas psykiska hälsa. Att hon inte själv inser allvaret i sin situation, eller förmår se sin egen del i problem som uppstår. Fram träder bilden av en person som stundtals tappar kontakten med delar av verkligheten.
Ändå bedömer socialtjänsten att Benita inte har rätt till stöd. De vill ha färskare bevis på hennes psykiatriska problem.
Dessutom ska Benita själv enligt beslutet ha sagt att hon nu klarar av att ”på egen hand söka boende digitalt, fullt ut”. Benita tycker heller inte att hon behöver någon vårdkontakt, även om hon inte mår bra. ”Hon anser sig fullt frisk”, skriver socialtjänsten.
Inför publiceringen av det här reportaget vänder sig Hem & Hyra till socialkontoret för att få en förklaring till varför Benita Westin nekades hjälp för snart ett år sedan. Vad var det egentligen som saknades?
Då tar historien en ny vändning.
Socialkontoret gör en egen genomgång. Den avslöjar ett haveri. Handläggningen av Benita Westins ärende visar sig vara så undermålig att verksamheten inte ser något annat alternativ än att omgående anmäla sig själva. Detta enligt Lex Sarah, som reglerar missförhållanden inom socialtjänsten.
– Vi har brustit i bedömningen. Dokumentationen är inte tillräckligt god och ärendet är helt enkelt felhandlagt. Och det är ju allvarligt. För det är extremt illa när människor inte får det bistånd som de kanske skulle haft rätt till. Att människor riskerar att fara illa på grund av att vi inte har gjort vårt jobb på ett bra och riktigt sätt, säger ansvarig områdeschef Bjarne Öhman.
En bättre hantering hade i själva verket sannolikt räddat Benita från hemlöshet.
– Troligen skulle hon ha beviljats bistånd. Jag kan inte säga att det skulle ha blivit så, men det hade lutat åt det om vi hade gjort det korrekt, säger Bjarne Öhman.
Benita har levt med det här beslutet i snart ett år. Hon har haft tak över huvudet tack vare ideella krafter. Vad vill du säga till henne i dag?
– Förlåt, skulle jag vilja säga. Jag är ytterst ansvarig, och jag skulle vilja be henne om förlåtelse. Vi har brustit här, och det ber jag om ursäkt för.
Benita Westin säger till Hem & Hyra att hon aldrig sagt det som står i socialtjänstens handlingar: att hon skulle klara av att söka bostad själv, digitalt.
– Att jag kan söka själv – jag förstår inte vad de menar med det.
Kanske att du själv kan ordna att stå i bostadskö, kolla lägenhetsannonser, söka bostad på nätet. Skulle du kunna det?
– Nej. Jag vet inte … Nej.
– Jag står i kö på Boplats och hos alla privata hyresvärdar, säkert 13 olika här i Göteborg. Men jag tycker det är besvärligt att förstå alla hemsidor. Sedan är det svårt om man har skulder. Har du blivit av med lägenheten blir det extra svårt.
Kontakt med läkare eller psykolog vill hon inte ha, säger hon. Det känns bara jobbigt, och väcker ångest. Därför blir det heller inga mediciner.
Vad tycker du själv att du behöver hjälp med för att kunna bo som vanligt?
– Det är mest så att hyran kommer in i tid, räkningar, kontakt med fastighetsskötare och så. Men det kan jag ju få hjälp med även om det inte finns boendestöd. Jag har personligt ombud nu som skulle kunna hjälpa mig.
Numera träffar Benita Westin regelbundet sitt personliga ombud från Bräcke diakoni, som hjälper henne med myndighetskontakter och olika dokument. När vi ses på ett kafé en regnig dag i oktober 2020 kommer hon direkt från ett möte med ombudet.
– Jag ringer ju inte själv till myndigheter nu, det gör vi tillsammans. Hon vet ju hur hon ska prata med dem. Hävda min rätt, så att säga, säger Benita.
En annan enorm lättnad för Benita är att hon i våras kunde flytta in i en tillfällig etta med kokvrå som hon lånar av Räddningsmissionen. Också det tack vare kontakten med Bergsjökyrkans diakoniverksamhet.
– Det är väldigt skönt. Hur ska jag få tag i olika papper om jag inte har någon fast adress? Här kan jag bo kvar tills jag har någon annanstans att ta vägen, säger Benita.
Båda livlinorna bygger på ideella krafter. Myndighetsvärlden upplever Benita fortfarande mest som ett krävande hinder.
– Det är svårt att ta tag i saker, ringa, be om hjälp. Man får träffa en ny person varje gång, och så ska man övertyga den och visa allt igen. Det orkar man inte. Det är svårt att förklara så att de förstår. När jag vet att de inte lyssnar, och tolkar det på sitt sätt. När de säger att de inte kan hjälpa.
Hade du själv kunnat göra något annorlunda, sett i backspegeln?
– Jag vet inte. Just nu vet jag inte, jag har så mycket andra tankar.
Att hon har hamnat efter med räkningar beror inte på att hon inte har haft koll, säger Benita själv, utan på att det stundtals varit så knapert. Därför har hon inte heller vågat använda autogiro, utan hellre betalat hyran manuellt.
– Vissa månader har jag bara levt på 500–600 kronor, efter hyran.
Hur tycker du att dina diagnoser har påverkat dig genom åren?
– Det har varit att känslorna har gått upp och ner. Men går man till en psykolog eller någon och pratar om känslor så ligger det kvar över natten sedan, och så börjar man tänka man på nästa gång. Och då mal det i huvudet hela tiden.
I stället har Benita Westin försökt att ”reda upp” sig själv.
– Man får ta en dag i taget. Och göra saker man tycker om, så att man inte sitter hemma. Jag tycker om att promenera.
Hon tycker att Hem & Hyras granskning av det bristfälliga stödet vid psykisk ohälsa är tankeväckande. Själv har hon inte reflekterat över att många fler kan sitta i samma situation.
– Man tror ju att man är själv om det här. Att man är ensam.
