Staffan Hildebrand gör film om Botkyrkas ungdomar
Staffan Hildebrand satte 1987 Paolo Roberto från Upplands Väsby på mediekartan i filmen Stockholmsnatt. Då var temat ungdomsvåld. När filmregissören vänder blicken mot Botkyrka är temat integration och i stället för en slagskämpe är fokus på en ung muslimsk tjej.
– Jag vill göra en sista ungdomsfilm och iden föddes när jag såg bilbränderna från Botkyrka och Husby. Det påminde mig om kravallerna med 1 000 ungdomar i Kungsträdgården 1987, som var startskottet för Stockholmsnatt, säger han.
Varför en film om integration och ungdomar?
– Det är alltid experter, politiker och krönikörer som uttalar sig om integration, extremt sällan som unga får komma till tals och jag vill låta ungdomarnas åsikter och tankar komma fram i filmen, säger han.
För att få reda på vad ungdomarna tycker inledde han ett samarbete med ABF Botkyrka som driver tre fritidsgårdar. Vid fritidsgården i Alby anmälde sig 18 ungdomar till att vara med och utforma manuset. Gruppen träffades tio gånger vilket ledde till grundstoryn till filmen. Staffan Hildebrand har även fått låna en lägenhet på Alhagsvägen i Alby från Botkyrkabyggen, som han bor i periodvis och där han skriver på manuset och träffar ungdomar i mindre grupper.
– Jag vill förstå hur det är att bo i Alby och det gör man inte om man tar tunnelbanan dit över dagen. Det gör man genom att träffa de som jobbar i kemtvätten och hänger med ungdomarna i vardagen och på fest eller äta middag hemma hos dem, säger han
Hur jobbar du för att få in ungdomarnas röster i manuset?
– Ungdomarna kommer till lägenheten och snackar och sedan bygger jag manuset på det som de berättar, deras liv och drömmar och åsikter.
Filmen, som är en dramadokumentär, handlar om en 18 årig tjej i Alby som är muslim och som går på mediegymnasium i innerstan. I klassen möter hon en innerstadskille som hon ska göra en dokumentär tillsammans med om ungdomar längs röda linjen. Temat är integration och det visar sig att de har väldigt olika syn på hur segregerat Stockholm. Bägge tror att de är fördomsfria, men de har sina fördomar vilket de konfronteras med i filmens story.
– Man kan säga att filmen är en roadmovie längs röda linjen. Det blir väldigt intressanta diskussioner mellan dem, och ett visst tycke uppstår mellan dem. Filmen vill diskutera vad fördomarna beror på och hur vi ska kunna bygga ett samhälle där alla känner sig mer delaktiga. Där integrationen fungerar, säger han.
Vad har ungdomarna du träffat för åsikter om integration?
– Att lyckas i skolan och lära sig språket är viktigt. Och att hålla sig borta från droger. De vill bli integrerade och inte bo ihopklumpade. Sedan är de sura på polisen som visiterar många unga. De umgås inte så mycket med svenskar men mitt intryck är att de vill det. De pratar om trångboddhet, arbetslöshetsproblem, pappan i familjen kanske inte har jobb, sådana saker. De har en väldigt stark inneboende positiv energi som filmen ska lyfta fram.
Hur ser de på problemen med bilbränder?
– De tycker det är fel att bränna bilar men förstår samtidigt de som gör det eftersom de känner sig svikna av samhället och arga. De tycker däremot att det är 100 procent tabu att kasta sten på brandmän, säger han.
Han tror att frivilliga krafter som ABF, idrottsrörelser och olika folkrörelser kan vara en nyckel för att lösa problem i vissa förorter.
– Jag tror de kan få en renässans och spela en stor roll. De är friare än kommuner och politikerna och har lättare att ta itu med problemen.
Manuset blir klart i höst men för att filmen ska bli verklighet krävs att han får ihop de fyra miljoner kronor som filmen beräknas kosta.
– Jag arbetar med att lösa finansieringen och tanken är att vi ska börja spela in nästa vår och att den ska ha premiär i slutet på 2016. Sedan ska vi turnera runt i Sverige i samerbete med ABF och visa filmen och diskutera integration med ungdomar, säger han.
Han reste runt på samma sätt när han gjorde Stockholmsnatt.
– Jag vill ge ungdomar och de som jobbar med ungdomar inspiration och nya infallsvinklar, säger han.
