Stefan bor i ett hyreshus med mycket historia i väggarna
Långt in på 1960-talet hade många industrier och företag sina egna fastigheter som de anställda kunde bo i. De flesta är avyttrade, men det finns undantag. De gamla röda trähusen som kraftverksmaskinisterna fick bo i förr i tiden i Finnforsfallet är ett exempel.
1906 började det allra första vattenkraftverket byggas i Skellefteälven, närmare bestämt i Finnsforsfallet, en mil från Boliden. Utbyggnaden av vattenkraften hängde ihop med industrialismen. Det krävdes mycket el.
Den gamla kraftstationen restes i renodlad jugendstil med putsade fasader och med mässing och marmor i interiörerna. På 1950-talet ersattes den av en ny modern kraftstation på andra sidan älven, men den gamla är bevarad som ett museum och berättar om svunna tider. Det håller öppet sommartid för besökare, dock inte under coronapandemin.
Kring kraftstationen växte ett nytt litet samhälle upp, mitt i bondebygden. Hit kom människor från hela landet och bosatte sig. Journalisten Signe Rudberg har intervjuat ättlingar till dem i tidskriften ”Kraft och liv i Finnforsfallet – berättelser om livet kring en kraftstation”, producerad av Västerbottens museum för Västerbottens läns hembygdsförening.
Som mest bodde det ett 100-tal invånare i Finnforsfallet. De skapade en egen kultur mitt i bondebygden. Det som hade börjat som en byggplats blev en liten centralort med järnväg, bussförbindelser, taxi, bibliotek, snickeri, smedja, sågverk, affärer, bagerier, kaféer, idrotts- och ungdomsverksamhet. Skolan byggdes 1910. Nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen var aktiva och ordnade barnaktiviteter, filmvisningar och läger. Det musicerades och spelades lokalrevy.
Omflyttningen bland kraftverksarbetare var stor, man jobbade ofta bara här ett tag, sedan flyttade man vidare. Det restes baracker av varierande kvalitet att bo i längs älven. Kraftverket byggde också ladugårdar där de anställda kunde ha sina husdjur.
Gertrud Bergqvist, 75 år, bodde först i en tillfällig bostad som kraftverket ägde när hon flyttade till Finnforsfallet i samband med att hon gifte sig med en kraftverksanställd 1966.
– Det var ett lite enklare hus som sattes upp när det nya kraftverket byggdes, berättar hon.
Efter en tid flyttade hon och hennes man till ett eget hus. De är två av de 14 människor som fortfarande bor i Finnforsfallet.
I mitten av 1960-talet automatiserades kraftverket och kunde därefter styras från driftcentralen i Skellefteå. De anställda behövde inte längre bo i Finnforsfallet. Barackerna längs älven revs, hela samhället klingade av, affären och järnvägsstationen lades ner.
Stefan Lindahl, 38 år, hyr en lägenhet i en av de gamla personalbostäderna där förr maskinisterna bodde. Maskinisterna på kraftverket stod högt i rang och bostad ingick i lönen. Tre av dessa är numera bostadshus där några privatpersoner hyr lägenhet, men också entreprenörer som ska utföra arbeten i närheten och behöver övernattningslägenheter till sina anställda, berättar Mathias Galfvensjö, fastighetschef vid Skellefteå kraft som hyr ut lägenheterna.
Men Stefan Lindahl är en stadig hyresgäst. Han är uppvuxen i en liten by en bit bort och var ofta i Finnforsfallet som barn och besökte museet.
När han skulle börja gymnasiet flyttade han till Skellefteå, men några år senare ville han tillbaka igen. Hans pappa har arbetat för Skellefteå kraft och tipsade honom om lägenheten i Finnforsfallet.
– Jag vill bo på landet, lite utanför stan. Jag trivs här. Det är nära ut i skogen, man kan fara ut och cykla och gå och det nära man ska plocka bär och svamp och så har man utsikten över älven också, säger han.
Han tycker det känns spännande att bo i ett av husen där de första anställda bodde. Lägenheten är lite gammaldags och har högt i tak, men köksutrustning och badrum är moderna.
Rune Wästerby, byggnadsantikvarie Skellefteå museum, berättar att de gamla maskinistbostäderna idag är k-märkta, liksom hela bebyggelsemiljön runt kraftverket. Det har även gjorts en utredning av om den rentav har ett så högt historiskt värde att det är av riksintresse, men Riksantikvarieämbetet har inte tagit beslut om det än.
Någon bussförbindelse finns inte till Finnforsfallet, det är en nackdel, och Stefan Lindahl måste åka till Boliden för att tanka och handla. Däremot har han bara två minuters promenad till jobbet när han säsongsarbetar åt dotterbolaget som sköter driften och underhållet av kraftstationen. Just nu är han gruppledare för sommarjobbarna.
Det finns inga krav på att vara anställd på kraftstationen för att hyra lägenhet och han känner sig inte ofri gentemot arbetsgivaren för att han bor i huset.
– Nej, det är som att bo i vilken lägenhet som helst.
Förr i tiden var det annorlunda.
Arbetarbostäder av olika slag har funnits lika länge som anställd arbetskraft har funnits, berättar Maths Isacson, senior professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, men det blev ännu vanligare i och med den tidiga industrialismen från 1800-talets mitt. Det byggdes bostäder åt arbetarna på sågverksorterna, järnvästsstationerna, kraftstationerna, vid järnverken, gruvorna och glasbruken.
– Man behövde snabbt få in 100-tals, i vissa fall 1000-tals arbetare, både ensamma och med familjer.
Arbetarbostäder vid exempelvis järnbruken hade ofta, men inte alltid, en något högre standard jämfört med de bostäder som torpare och statare hade.
– Statarna fick lön i natura och bostaden var en del av deras lön. De var i regel erbarmligt dåliga, vilket beskrivs i arbetarlitteraturen av Ivar Lo Johansson och Moa Martinsson.
På orter med en snabb industritillväxt uppfördes stora kaserner med låg boendestandard. Också för de nya järnverkens arbetare var bostaden till en början en del av lönen. Stora familjer levde i ett enda rum som inrymde kök och järnspis. Det var enkelt möblerat med utdragssoffor. Det saknades i regel rinnande vatten och dasset låg ute på gården.
– Mannen som skiftarbetade fick ligga och sova i en skrubb eller om det fanns ett litet rum intill köket när han kom hem. Saknades det fick barnen vara tysta, tassa på tå medan far sov. Det var dålig sanitet, löss och loppor och tbc spreds lätt, berättar Maths Isacson.
För den framväxande arbetarrörelsen var bostadsfrågan central. Många tyckte att deras tillvaro var så bedrövlig att de emigrerade till Amerika. Detta ledde till att en del företag började upplåta mark och gav lån till arbetarna om de ville bygga sina egna bostäder, så kallade egnahemsbyggen.
– Man tänkte att om de fick ett eget hus med trädgård, så kanske de inte skulle bli socialister.
1933 kom socialdemokratin överens med Bondeförbundet över partigränserna om att göra en rejäl satsning på arbetsmarknaden, bostäderna och socialförsäkringar i utbyte mot att bönderna fick bättre priser på sina varor. Det ledde så småningom till en enorm expansion av antalet bostäder.
1944 var ett rum och kök med utetoalett fortfarande det vanligaste på industriorterna. I början av 1960-talet var det vanligare med två rum och kök med varmvatten, kylskåp och toa inomhus. Arkitekter ritade dessa bostäder och de höll god kvalitet.
– En del av de bostadsföretag som startades då finns fortfarande kvar – Riksbyggen, HSB – de var med och byggde folkhemmet.
I mitten av 1970-talet beslöt riksdagen att under tio år bygga en miljon bostäder – det så kallade miljonprogrammet. Till en början höll flerbostadshusen och småhusen bra standard men efterhand blev det standardiserade bostäder som uppfördes i all hast av dåliga material, mycket plast och med bristande isolering.
– Det är de vi har kvar än idag i utkanten av många städer. Billiga, dåligt underhållna bostäder i områden med sociala problem.
Bostäder av det slaget på industriorter som har tappat invånare har rivits. På andra håll har det satsats stora summor för att modernisera och förbättra kvaliteten på miljonprogrammens byggnader, inklusive skolor, samlingslokaler och förskolor.
– Resultaten har inte alltid blivit bra, konstaterar han.
De gamla arbetarbostäderna som ägdes av industriföretagen såldes efter hand till kommunala bostadsbolag, privata företag eller revs när företagen minskade antalet anställda. På orter där befolkningen däremot ökade är vissa av dem kvar, har byggts om och är idag fina bostäder med alla bekvämligheter. Kanske har de omvandlats till bostadsrätter eller privata bostäder.
