Stig spelar musik och sjunger – efter 34 år som hyresgäst är han inte längre välkommen
Plötsligt landar ett kuvert på hallgolvet i den lilla ettan i Lund. Stig Johansson brukar aldrig få rekommenderade brev. Han går till Ica-handlaren, hämtar ut försändelsen och öppnar på plats. Då kommer chocken, det är en uppsägning. Efter 34 år kan han tvingas lämna sitt hem.
– Jag förstod ingenting. Jag har bott här i så många år och betalat min hyra. Visst hade jag fått varningsbrev men jag trodde aldrig det skulle sluta så här, säger han.
Det har gått snart fyra månader sedan dess. I dag har den 69-årige Stig Johansson vit skjorta, blåa chinos och tre kavajer på sig. Ur tygpåsar plockar han fram instrument: ett munspel och två blockflöjter. Han spelar. Bach, svenska nationalsången och Jag är en liten gåsapåg från Skåne, den gamla visan för evigt förknippad med skådespelaren Edvard Persson.
Vi sitter i en amfiteater i en park utanför Lunds tingsrätt. Där inne har hyresnämnden just haft sammanträde för att bestämma om Stig Johansson ska få bo kvar i sitt hem. Tre vittnen har berättat utförligt om allvarliga störningar. En granne har inte kunnat sova på nätterna och tvingats sjukskriva sig. Stig Johansson spelar musik, mest opera, med öppna fönster. Ibland sitter han på en bänk utanför hyreshuset med sin gitarr och sjunger högt. Tar oönskad kontakt. Några är rädda för honom. Stig förstår inte. Han håller inte med om det han hör utan tycker att de överdriver, till och med ljuger. Ett av vittnena har han aldrig ens sett. Ändå har vittnet, en ung man i ett grannhus som har svårt att koncentrera sig på sina studier på grund av störningarna, filmat Stig Johansson när han hojtar från fönstren på femte våningen.
– Men jag känner inte den här personen, säger vittnet under förhöret, och pekar med handen över rättssalen.
– Hej, jag heter Stig, avbryter Stig Johansson honom då. Han vinkar försiktigt mot vittnet.
Dialekten avslöjar Stigs norrländska rötter. Han talar snabbt och meningarna flyter lätt iväg. Även om resonemangen hänger ihop slutar det oftast i ett helt annat ämne än där det började. Han har svårt att sitta stilla och blicken flackar innan den till slut stannar till på personen han pratar med.
Vid hans sida sitter Jonas Bredford, ordförande i RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, i Lund. Han intygar att Stig Johansson är ofarlig och godhjärtad. En god kamrat till de som brukar ses på RSMH:s träffpunkt i Lund. Jonas Bredford är här för att stötta Stig och föra hans talan men när han hör vittnenas berättelser inser han att det kommer att bli svårt. Ord står mot ord.
– Vi vill att det ska finnas plats för alla i våra hyresområden men samtidigt finns det förstås en gräns, säger Jonas Bredford efter förhandlingen.
Stig Johansson är långt ifrån ensam. Men det är ingen enkel uppgift att ta reda på hur många hyresgäster i Skåne som ställs inför hot om att förlora sin bostad, kopplat till just psykisk ohälsa. Det förs ingen officiell myndighetsstatistik kring skälen bakom uppsägningar. Men i hyresnämnden hamnar de få fall som leder vidare till en tvist, som i Stigs fall, och där hyresgästen inte bara har gett upp och lämnat sitt hem. Vi går igenom domstolens handlingar för ett halvår och läser berättelserna som finns inbäddade i de juridiska skrivelserna. Vi hittar ett tiotal personer som riskerar att kastas ut och där vi gör bedömningen att psykisk ohälsa är en bidragande faktor.
Kvinna, 55 år. Vrålar av ångest så att grannarna störs. En granne, som samtidigt letar efter ett annat boende för att komma bort från huset, har under en tid fört dagbok över störningarna. Nu används uppgifterna mot kvinnan när hyresvärden säger upp henne efter 30 år i samma lägenhet. I dagboken står bland annat:
27 juli klockan 21.48: Skriker högt. Pratar med ”någon” om att en granne förföljer henne
30 juli klockan 21.50: Skriker ”ni är sjuka i huvudet”
31 juli klockan 19.50: Skriker att grannar förföljer och hotar henne
27 september klockan 21.45: Smäller i skåp och med kastruller. Skriker på engelska
3 oktober klockan 21.30: Skriker köns- och skällsord.
Kvinna, 32 år. Personal i heltäckande skyddsdräkter inspekterar en vanskött lägenhet i Helsingborg där bråte samlats i drivor på golvet: madrasser, matrester, kläder. Bilderna har hyresvärden lämnat in till hyresnämnden som bevisning. Grannar har klagat på lukten men det tar hela två år innan hyresvärden lyckas ta sig in i lägenheten, vilket är ytterligare en försvårande omständighet för kvinnan som bor där. När hyresvärdens personal väl får tillgång till lägenheten konstaterar de att stanken där inne är ”obeskrivlig”.
Man, 30 år. Han bara bott i sin lägenhet i två år men redan hunnit stå inför risken att förlora den en gång tidigare på grund av slarv med hyresinbetalningar. Han fick då en ny chans och ett kontrakt med kortare uppsägningstid, men nu är han återigen uppsagd. Hyresskulden är på 4 000 kronor och han har inte förmått sköta hyrorna för att han har mått dåligt. Vid flera tillfällen har han varit inlagd på psyket, vilket han själv uppger som en förklaring.
Man 38 år. Under sex månader slutar Malmöbon helt att betala in hyran för sin lilla etta med kokskåp i ett av stadens miljonprogramsområden. Skulden till hyresvärden har vuxit till 22 000 kronor. Han berättar själv att han har mått så dålig att han helt har tappat kontrollen över sina räkningar. Han lider av självmordstankar och minns inte särskilt mycket av det senaste året.
Man 69 år. En vattenskada och vanvård av lägenheten i kombination med en hyresskuld gör att hyresgästen sägs upp. I en ärendelogg kan man följa svårigheterna som både fastighetsägaren och företaget, som ska åtgärda vattenskadan, haft för att över huvud taget ta sig in i lägenheten. Värden fick till slut hota med kronofogden innan de blev insläppta. Socialtjänsten har erbjudit mannen hjälp med sanering men han har avböjt.
Man 55 år. Sopor, avfall och allmänt bråte har samlats i enrummaren i Malmö. Vanvården tillsammans med fyra obetalda hyresskulder gör att värden fått nog. Som bevisning har fastighetsägaren lämnat in en rad bilder till hyresnämnden. Köksgolvet är täckt av sopor, mot kylskåpet står ett cykelhjul lutat och hela köksbänken är överfull av skräp. Inne på den lilla toaletten skymtar toastolen bakom ett berg av plastpåsar och smutspapper.
Men att någon mår dåligt eller är sjuk behöver inte märkas vid en uppsägning eller ens stå i handlingarna i hyresnämnden. Tvärtom. Alla experter som vi pratar med menar att den verkliga siffran är betydligt högre. Enbart i Malmö lever nära 400 personer med psykisk ohälsa som hemlösa, enligt kommunens siffror. Hälften av dem lider dessutom av någon typ av missbruk. Sett till hela riket handlar det, enligt Socialstyrelsen, om cirka 2 000 individer.
Några som verkligen vet vad som kan dölja sig bakom en uppsägning är Malmö stads grupp med åtta vräkningsförebyggare. Deras uppgift är att rädda hyreskontrakt. Varje gång en fastighetsägare säger upp någon ska en kopia skickas till socialtjänsten. Under år har gruppen samlat på sig stora kunskaper om hyresgäster och deras problem.
Att bli uppsagd, och riskera att förlora sitt hem, får de allra flesta ur balans. Många är deprimerade långt innan och det kan gå hand i hand med missbruk.
Ibland kan en uppsägning vara en väg framåt. Alla ska såklart ha någonstans att bo, men enligt förebyggarnas erfarenhet kan hotet om att förlora hemmet också leda till en lösning.
– Det kan göra det mer fyrkantigt eftersom det finns ett datum. ”Det datumet är det tänkt att du ska flytta ut”. Det kan underlätta. ”Vi har tre månader på oss och det är bråttom”, i stället för att det håller på i år och utan stopp, säger Johanna Beck, en av vräkningsförebyggarna.
Att tvingas flytta och i stället ges möjligheten till ett boende med personal kan vara bättre för vissa, som inte klarar ensamheten eller reder ut att bo på egen hand.
Tillbaka i parken utanför domstolen i Lund, där Stig Johansson börjar fundera på vad han ska göra om det går så illa att han kastas ut. Han kan inte föreställa sig hur det skulle gå till.
– Risken är att han hamnar på gatan. Vi behöver tid på oss för att kunna hjälpa honom till ett annat boende. Får han bo kvar kommer vi att stötta honom, har Jonas Bredford precis sagt till hyresnämnden.
När vi frågar Stig Johansson om framtiden svarar han knappt.
– Vad ska jag svara på det? Jag får överklaga beslutet.
Men om du ändå inte får bo kvar?
– Jag får fortsätta överklaga. Överklaga igen och igen.
Han berättar om sin lägenhet, den lilla ettan med sovalkov och ett litet kök allra högst upp i hyreshuset.
– Utsikten. Det känns som Paris med utsikt över takåsarna. Det är min trygghet, säger Stig.
Vad kunde du ha gjort för att slippa hamna i den här situationen?
– Jag har försökt vara tydlig. Men blir missuppfattad. Och sen är det överdrifter i vittnenas berättelser.
Drygt två mil söderut, mellan höghusen i ett av Malmös miljonprogramsområden, möter vi vräkningsförebyggarna Sofia Cronqvist och Johanna Beck. De arbetar två och två eftersom de aldrig vem som öppnar dörren. Majoriteten de kommer i kontakt med lider av psykisk ohälsa i någon grad. De har larm i fickan. En gång blev de hotade till livet av en psykotisk man och tvingades trycka på larmknappen.
– Men går det att prata med dem kan vi säga att vi ser att de inte mår bra och att vi kan följa med till läkare. Vi kan ringa vårdcentralen eller psykiatrin. Ofta tycker de inte att det är lönt, att ingen lyssnar på dem. Vi visar att det går när man tar ett steg i taget, säger Sofia Cronqvist.
– Blir man av med sin lägenhet blir det en miljon gånger värre. Vi sockrar inte in det heller: du kommer att förlora ditt hem om du inte tar emot hjälp, säger vi. Du hamnar på gatan. De allra flesta tar emot hjälp i det läget, säger Johanna Beck.
“Välkommen till oss”, står det på en bonad som sitter på Stig Johanssons ytterdörr i Lund. Där hänger även en dansk och svensk flagga och fotografier av honom själv som han tejpat fast.
Lägenheten är fylld med böcker, långa rader av olika uppslagsverk, och på i stort sett varje vägg sitter en karta. Två sängar står lutade mot bokhyllan och mitt på golvet står oanvänd städutrustning i flera uppsättningar. Han tycker om att ha det rent. På hyllorna syns flera radioapparater, alla sprejmålade i vitt. Han visar bilder på sig själv som ung och läser högt från broderade väggbonader.
– Jag måste visa. Titta på den här: ”Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta”. Älska och glömma kan gå bra i början. Men förlåta. Det är svårare.
Stig Johansson har också fått hjälp. Hyresvärden har slagit larm till socialtjänsten och RSMH har kopplats in. Men alldeles för sent. Fastighetsägaren har under våren skickat ut varningsbrev efter varningsbrev. Hyresnämndens ordförande, hyresrådet, undrar varför det har blivit värre det här året. Ingen kan ge något riktigt svar. Inte heller Stig Johansson. Och han kan inte förklara vilken hjälp han hade behövt för att slippa hamna i den här situationen.
Han sjunker ner i en röd fåtölj i lägenheten, tar fram gitarren och börjar sjunga. Det är diktaren Dan Anderssons “Till min syster”.
– Den har ni väl hört? Den måste ni känna till. ”Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr…”
Han beskriver sig själv som en konstnärlig bohem. En orolig själ uppväxt i Boden som hamnade i Lund för att plugga och blev bibliotekarie. Skaffade familj men har ingen kontakt med dem idag. Han berättar att han gick in i väggen efter misslyckanden i privatlivet vilket lett till upprepade kontakter med psykiatrin sedan dess. Han har varit sjukpensionär till och från under stora delar av livet.
Vi frågar Stig Johansson flera gånger men svaret blir det samma; att han verkligen vill att vi berättar om hans liv.
– Jag är offentlig. En offentlig handling.
Två veckor senare kommer beskedet från hyresnämnden. Värden, det kommunala bostadsbolaget LKF, har varit stenhård och inte velat gå med på några kompromisser. Grannarna har redan varit med om tillräckligt, är budskapet.
Nämnden har lyssnat och fattat ett beslut: efter 34 år måste Stig Johansson lämna enrummaren med utsikt över takåsarna.
