Stinas goda granne blev räddningen från isoleringen
Stina Flodin är nästan helt blind efter en ögonsjukdom som successivt tagit hennes syn ända sedan barndomen. Det har gjort att hon inte kunnat ta sig ut på egen hand. Då coronan kom blev det ännu svårare. Hon är 71 år och därmed i riskgruppen. Det var svårt att få hjälp med promenader och Stina vågar sig inte ut på egen hand.
– Nej, sedan några år är jag så synskadad att jag inte får ögonfäste på något, blir yr och tappar orienteringsförmågan helt. Jag har inte ens tagit mig till brevlådan, säger hon.
Stina Flodin bor i det lilla samhället Ljung i Herrljunga kommun. Hon hyr en radhuslägenhet i ett trivsamt område. Det är blommande trädgårdar och en vacker omgivning som lockar till promenader. Men den 7 mars var det slut med det för Stina.
– Det var en hemsk tid, säger Stina. Jag har alltid varit van att röra på mig, men då ändrades allt. Jag blev sittande här inne.
Hon hörde med kommunen och hemtjänsten om det fanns någon chans till ledsagning för promenader, men det har inte gått att lösa. Någon tipsade henne om att sätta upp en lapp i affären om hjälp.
– Det kändes alldeles för osäkert. Jag kan ju inte se vem som kommer och ringer på, jag vet ju inte vem det är som nappar på en sådan fråga, så jag lät det vara.
Men så en dag i augusti ringde det på telefonen. Det var Joachim Lecander från Hyresgästföreningen. I vanliga fall jobbar han som medlemsrekryterare, men när coronapandemin satte stopp för dörrknackning tog han sig an att ringa och höra av medlemmarna önskade någon hjälp, under kampanjnamnet Goda grannar.
– Så fantastiskt, säger Stina. Han ringde precis i rätt tid, när jag tyckte att allt var så tråkigt och trist. De här promenaderna har gett mig livet tillbaka.
Stinas önskan var att gå på promenad med hjälp av någon trygg person. Och bara några kvarter bort bor Jan Andersson, sedan många år aktiv i Hyresgästföreningen. Han hade anmält sig som volontär och sagt att han kunde tänka sig att åka och handla och utföra andra ärenden, om någon behövde hans tjänster. Och trots att de bor i samma lilla by var de inte bekanta med varandra. Men Stinas son kände till Jan, och med tiden har det också visat sig att de har flera gemensamma bekanta.
– När min son fick höra att Jan erbjudit sig att hjälpa mig med promenader, sa han att det blir bra det här mamma. Jan är bra.
Så det var med trygghet hon träffade Jan Andersson för den första promenaden. Båda var inställda på att de skulle ge det en chans och se om det fungerade.
Och när Hem & Hyra träffar dem är de båda glada över att ha matchats med varandra. De träffas ett par gånger i veckan. I vanliga fall brukar Stina ha både munskydd och visir när de tar sina promenader, men när det är dags för fotografering till tidningen låter hon den skyddsutrustningen ligga hemma.
– De säger ju att det inte smittar så lätt utomhus och om man håller avstånd, säger Stina med ett skratt, och erkänner att hon inte vill bli fotograferad med visiret på.
Och Jan ser till att hålla sig ordentligt vid sidan, när han försiktigt stöttar rullatorn med ena handen.
Rullatorn är en trygghet för Stina, då hon känner sig väldigt osäker när hon rör sig utanför hemmet. Men hon hoppas att de här promenaderna ska ge henne självförtroende nog att våga ställa den hemma och bara använda den vita käppen framöver.
– Ja, mitt mål är att jag ska kunna klara mig med att någon går vid min sida och att det räcker med käppen. Jag behöver egentligen inte rullatorn för stödet, utan mer som en trygghet.
Jan säger att det brukar bli omkring en halvtimmes turer och tempot är ganska högt, för båda vill ha motion och få upp konditionen efter vårens och sommarens stillasittande.
– Det har blivit en vinn-vinn situation, säger han. Vi har så trevligt och vi får motion. Det kunde knappast bli bättre.
Och Stina berättar skrattande, att hennes barnbarn sagt att när folk på byn nu ser dem ute flera gånger i veckan, så kommer de väl att undra vad som är på gång:
– Ja, barnbarnet sa att nu säger de nog, ”se där, nu är Stina ute på date”.
Kommer ni att fortsätta att ta era promenader även om restriktionerna lättas?
– Ja, det gör vi säkert. Vi fortsätter så länge vi tycker det är trevligt, säger Jan och Stina instämmer.
Sedan drar de iväg i ett raskt tempo, för det är en ganska lång runda de har tänkt sig att klara av den här dagen när det är riktigt varmt i höstsolen.
