Gamlestaden: Stora likheter mellan nu och då

Arkeologen och journalisten Thomas Hjelt är en av författarna till den nyutkomna antologin ”Berättelser från Gamlestaden”.

I sitt kapitel ”Kris i bostadsfrågan” visar han att flera av dagens storstadsproblem såg likadana ut redan för 100 år sedan. Till exempel var  Göteborg Sveriges mest segregerade stad redan i början av 1900-talet.

Läs ocksåDyra renoveringar plågar allt fler – en av fem hyresgäster tvingas flytta: ”Allt billigt bortrenoverat"

Foto: Privat

– Under den här tiden var det väldigt tydligt att man uppförde arbetarstadsdelar i stadens utkant. De områden som fanns i centrum som var nedgångna och där det bodde fattiga revs för att ge plats åt affärer och företag, säger Thomas Hjelt.

Gamlestaden byggdes till stora delar för arbetare på SKF. Men när tjänstemännen på samma industri skulle få bostäder placerades dessa i en annan stadsdel, närbelägna Bagaregården. Olika samhällsgrupper hölls åtskilda.

Samtidigt rådde konstant bostadsbrist i Göteborg i mer än 70 år.

Läs ocksåNya byggregler kan ge farliga lägenheter: "Barn kommer att dö"

– Det började redan i slutet av 1800-talet. Befolkningstillväxt och minskande behov av arbetskraft i jordbruket gjorde att fler och fler svenskar flyttade till stan. Visserligen byggdes det hus, men aldrig tillräckligt. Behovet av bostäder blev egentligen inte tillgodosett förrän på 1950-1960-talet, säger Thomas Hjelt.

Precis som nu rådde det oenighet om vem som bäst kunde lösa problemen, samhället eller marknaden. Under första världskriget stannade byggandet av helt och då införde regeringen en hyresreglering som begränsade hur höga hyror man kunde ta ut. Efter kriget krävde fastighetsägarna att regleringen skulle tas bort, vilket också gjordes.

– Men vad jag förstått så löste det inga problem. Byggandet steg visserligen litegrann, men samtidigt höjdes hyrorna så mycket att många inte hade råd att betala, säger Thomas Hjelt.

Läs ocksåHär är det dyrast att bli vräkt – stora skillnader i Kronofogdens flyttnota: "Orimligt!"

Fastighetsägarna motarbetade också länge att Göteborgs kommun skulle börja bygga egna bostäder. Men på 1920-talet byggde kommunen så kallade mönsterbostäder, som höll mycket god standard.

Eftersom mönsterbostäderna var dyra att bygga och inte alls fyllde hela behovet uppfördes även nödbostäder, enkla baracker utan rinnande vatten där hyresgästerna bodde i ett enda rum med vedspis. Hit hänvisades de allra fattigaste. Det går att dra paralleller till dagens diskussion om modulbostäder.

– Gamlestaden fick flest nödbostäder av alla stadsdelar. De var tänkta att vara tillfälliga, och egentligen tyckte man inte att de var så bra ens när de byggdes. Men de blev ändå kvar många år, vissa ända fram till 1960-talet, säger Thomas Hjelt.

Nästa strategi blev ”barnrikehusen” för barnrika familjer med låga inkomster. Även sådana byggdes i Gamlestaden.

– Eftersom de inriktade sig på vissa kategorier av människor och bara byggdes i vissa områden fungerade de också segregerande, även om det kanske inte var tänkt så, säger Thomas Hjelt.

Segregationen har bestått till 2010-talet, med lägre inkomster, högre arbetslöshet och högre andel invandrare i Gamlestaden än snittet i Göteborg. Stadsdelen har länge förknippats med brottslighet och haft dåligt rykte. Sedan ett par år tillbaka pågår dock stora byggprojekt i området och nu har diskussionen snarare börjat handla om farhågor för gentrifiering, det vill säga att svaga grupper trycks bort när priser och hyresnivåer stiger.

Thomas Hjelt tycker att man kan känna igen många av diskussionerna från mellankrigstiden i dagens debatt.

– Ibland är det väldigt likt. Även om situationen förstås inte är exakt likadan idag, så får man ibland känslan av att de som bestämmer inte har brytt sig om att kolla förhistorian.