Så många bor kvar hos sina föräldrar när de själva fått barn
Skoldagen är slut. Alina och Alex har hämtat tvååriga Meliha i förskolan i stan och tagit bussen ut till Saltholmen.
Tysta rader av varmklädda pendlare väntar på att båten ska lägga till.
I kön står redan mamma Pernilla med Alinas lillasyster Mimmi, fem år. De båda påbyltade barnen ser ut som syskon, men Mimmi är alltså Melihas moster, trots att bara tre år skiljer dem åt. De tittar på en Youtube-video tillsammans.
– Jag har ju slutat låta Meliha titta på skärmar, säger Alina lite irriterat.
– Jag tycker det kan vara okej en liten stund. De är trötta, säger Pernilla.
Olika idéer om vilka regler man ska ha för barnen är en av flera komplikationer när mamma bor hos mamma.
5 260 föräldrar upp till 27 år var folkbokförda med sina barn hos sina föräldrar, visar siffror som Statistiska centralbyrån har tagit fram på Hem & Hyras uppdrag. Sju av tio är födda i Sverige. Vanligast är det i pendlingskommuner nära storstäder. Ovanligast i landsbygd.
Att bo kvar hemma när man själv fått barn kan vara ett medvetet val, men för många är det en nödvändighet. Unga familjer har kort tid i bostadskön. Oftast låga och osäkra inkomster. Inga besparingar att lägga på en bostadsrätt. Omöjligt att ha råd med höga andrahandshyror. Till och med inneboenderum är svårt att få, säger Alina, som har försökt.
– De vill inte ha någon med småbarn.
Hon blev gravid när hon gick i nian. Det var inte planerat, men både Alina och pappan var helt säkra på att de ville behålla barnet.
Helst hade de velat bilda ett eget hem, men så unga som de var förstod de att det inte skulle gå. I stället fick de bo kvar hemma i mamma Pernillas trea – övervåningen på en röd trävilla på Brännö i Göteborgs södra skärgård.
Första året gick det bra. Alina var föräldraledig och tog hela ansvaret för Meliha.
– Det gick, fast jag kände mig jätteensam och ville nog att mamma skulle hjälpa mig mer. I efterhand tycker jag ändå det var bra att hon inte gjorde mer. Jag lärde mig mycket av det och jag känner att jag är säkrare än andra föräldrar, som har fått mer hjälp.
Alina går i tvåan på gymnasiet och försöker hinna läsa läxorna under dagtid, medan Meliha är i förskolan.Den riktigt jobbiga perioden började hösten 2017. Alina och Melihas pappa gjorde slut, Alina började gymnasiet och Meliha i förskola inne i stan.
Sedan dess ska Alina ta hand om ett litet barn, pendla minst tre timmar per dag, klara skolan, läsa läxor. Och ta ansvar för ett hem. Eller?
Det borde underlätta att de kan dela på matlagning, tvätt, städning och allt annat som ska göras. Men det är som att både Alina och Pernilla tycker det är jobbigare att ha delat ansvar än om de fick sköta allt själv, på sitt eget sätt.
– Jag vill ha ordning omkring mig, men när jag bor här blir jag mer lat av mig. Det är inte så jag vill ha det, det bara blir så, säger Alina.
Varför då? Du kan ju ta det ansvaret?
– Jag vet inte. Det är konstigt. Här lämnar jag bara koppen på bordet. Det är så mycket grejer här, så det spelar ingen roll att den står kvar.
Hon ser sig omkring i vardagsrummet som är fullt av leksaker, konst och kreativa lösningar.
Sambon Alex, som flyttade in i höstas, tar ner en gunga från en takbjälke och leker med Meliha. Mimmi har slocknat i det lilla sovrummet som hon delar med sin mamma. Pernilla sätter i gång med middagen.
Alina fnyser lite när hon hör att det blir fiskpinnar igen. Hon tycker det blir sånt lite för ofta, men medger att det är skönt att mamma står för matlagningen.
– Jag är helt slut när jag kommer hem! Mamma har också mycket, så jag förstår att det blir något lättlagat. Ändå får jag utbrott över maten.
Alla är trötta och det blir mycket bråk om småsaker, enligt Alina. Dessutom är det svårt att få något privatliv med Alex. Svårt att uppfostra Meliha som hon vill, när mamma har andra idéer och regler för Mimmi. Svårt att bli riktigt vuxen.
– Jag är ju vuxen för Meliha och storasyster för Mimmi, men jag känner mig inte vuxen gentemot mamma. Visst får jag göra mina val, men det är hon som bestämmer här.
Rotfrukterna är klara. Alex hugger glatt in och berömmer svärmors matlagning.
– Det var gott att höra, jag får mest klagomål annars, säger Pernilla.
Hon är inredare och ordningskonsult. Mimmi föddes när hon var 43 och två år senare berättade Alina att hon var gravid.
– Det var som jordens undergång! Jag var helt emot det, men hon hade bestämt att hon ville ha barnet och det måste ju vara hennes beslut.
Pernilla gjorde klart från början att Alina måste ta hela ansvaret för sitt barn. Själv har hon ju redan fullt upp med jobb, pendling och Mimmi. När mor och dotter nu sitter i köket och berättar hur de delar upp hemmasysslorna låter det ändå som att Pernilla gör mest hemma.
– Jag försöker att inte tjata. Egentligen tycker jag att du ska göra mer, men jag vill ju inte att du ska kollapsa. Du måste orka med skolan också, säger Pernilla till Alina.
Två gånger har allt känts så ohållbart att de har vänt sig till socialen, utan framgång. Många barnfamiljer har mer akuta bostadsproblem.
Länge har de också försökt byta lägenheten mot något på fastlandet. En trea på idylliska Brännö borde vara attraktiv, men de hyr av en privatperson och då har man ingen besittningsrätt ifall ägaren vill flytta dit eller sälja huset.
– Ingen byter ett förstahandskontrakt i Göteborg när de förstår det, säger Pernilla.
Efter middagen hastar Alina och Alex med Meliha i vagnen i väg mot båten. De ska till Hjällbo där de tillfälligt har fått låna en lägenhet.
Allt är så mycket enklare där, tycker Alina. De gör matlistor, plockar undan, håller ordning. De bestämmer själva och slipper pendlingen.
Pernilla vinkar av dem. Säger att hon är tacksam för att hon får följa sitt barnbarn så nära de första åren, men att hon förstår att Alina behöver få ett eget hem. Det skulle vara bra för alla.
– Nu nöter vi på varandra och blir irriterade. Min högsta önskan är att vi kunde hitta var sitt boende, men det är så svårt för unga familjer. Kanske får vi trycka ihop oss i en tvåa.
För Pernilla är det trots all självklart att öppna sitt hem, för att det behövs.
För Alina är det räddningen och hon inser att hon kan låta hård mot sin mamma.
– Det låter som att jag hatar dig, vilket jag inte gör. Jag uppskattar mycket också. Även om jag inte säger det.
