Tvingas bo kvar i hem med våld
En högt uppsatt chef och en stark arbetsledare för ett flertal män. På jobbet. Hemma trycks hon ner psykiskt och får motta slag – varje dag.
– En av myterna om slagna kvinnor är att de är svaga personer. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Det är också få som har missbruksproblematik, säger Maria Aldén.
Hon arbetar som samordnare på Stödcentrum i Sundsvall. Här kan kvinnor som utsätts för våld få hjälp att komma hemifrån. Men lösningarna är högst temporära och på kvinnojourerna i Västernorrland och Jämtland nekas en tredjedel av de som söker ett akutboende på grund av platsbrist.
En permanent lösning undan våldet – en egen bostad – är än mer problematiskt i tider av bostadsbrist. Kvinnor och barn som fått en plats på ett akutboende kan därför fastna där i flera månader. Ibland upp till ett år.
– De söker bostad från dag ett, men när motgångarna blir dem övermäktiga ger en del upp och flyttar tillbaka trots övergreppen, med risk för deras och barnens hälsa. Skulle det finnas ett fungerande system så skulle det bokstavligen rädda liv, säger Maria Aldén.
Det råder också, enligt henne, en överdriven oro hos värdar att problemet ska följa med in i nästa boende och orsaka störningar och bråk i huset.
– Kvinnorna uppger sällan sin nya adress till exsambon och vill inget hellre än att få en nystart så de är snarare extra skötsamma, säger hon.
Bostadsbolagen hänvisar ofta kvinnorna till socialtjänsten, vilket inte är en naturlig väg att gå anser Helena Lassen på Kvinnojouren i Östersund.
– Det finns ingen anledning att kvinnor per automatik ska utredas av socialtjänsten. Tidigare samarbetade vi med
Östersundshem och kunde lämna in förtursansökan, säger hon.
Men förturen drogs in för drygt ett år sedan och nu hänvisar även Östersundshem vidare.
– De här ärendena kräver ofta speciellt stöd och vi har inte den kompetens som krävs. När vi idag säger att kvinnorna ska vända sig till socialtjänsten så är det ändå vi som löser boendefrågan i slutändan, säger Håkan Wiklund, boendeutredare Östersundshem AB.
Kommunerna har ett bostadsförsörjningsansvar (SFS 2013:866) och ska enligt lag prioritera utsatta grupper.
Och de kommunalägda bostadsbolagen, allmännyttorna, har ett särskilt samhällsansvar att leva upp till.
Sabo, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, är en paraplyorganisation för alla allmännyttor i Sverige. På deras hemsida står att läsa att allmännyttorna bland annat ”ska tillgodose olika bostadsbehov inklusive människor med svag ställning på bostadsmarknaden”.
Hem & Hyra vände sig därför till dem med frågan: ”I vilken utsträckning anser ni att allmännyttan ska ta ansvar gällande våldsutsatta kvinnor och barn som behöver en bostad?”
Men vd Anders Nordstrand kommenterade inte frågan och inte heller vd-assistenten. Efter flera samtal och en utdragen mejlkonversation meddelar pressavdelningen att de ”starkt förordar sociala kontrakt”, men inte har någon åsikt i övrigt eftersom ”detta är en ytterst politisk fråga och en företagsstyrningsfråga”.
Hem & Hyra ställde samma fråga till alla allmännyttor i södra Norrland. Sex av åtta svarande samarbetade med socialtjänsten dit kvinnorna hänvisades. I de fall kommunen begärde det fanns en möjlighet till förtur i kön. Utom i Strömsund och Ö-vik där samma regler gäller för alla, oavsett.
– Det finns inga förturer utifrån sociala eller medicinska aspekter. Kvinnorna får själva ställa sig i kö och söka bostad, säger Maria Flodin, kundcenterchef på Övikshem.
Tio mil norrut, i Umeå, har AB Bostaden ett tiotal öronmärkta lägenheter att förmedla till just våldsutsatta kvinnor.
Så arbetar lokala politiker med frågan om bostäder till våldsutsatta:
• Sollefteå: 10 kvinnor, 9 barn.
• Sundsvall: 23 kvinnor, 28 barn.
• Kramfors: 12 kvinnor, 12 barn.
• Härnösand: 16 kvinnor, 17 barn.
• Örnsköldsvik: 8 kvinnor, 15 barn.
• Jämtland (en kvinnojour för hela länet): 31 kvinnor, 30 barn.
Källa: Länsstyrelsen Västernorrland, kvinnojouren Östersund.
