Uppåt för västsvensk värvning
Ringklockans plingande följs av några sekunders tystnad. Därefter öppnas lägenhetsdörren.
– Hej på dig! Stefan från Hyresgästföreningen.
Kvinnan i blond tofs tittar ointresserat på handen som sträcks fram mot henne.
– Nej tack, avbryter hon och drar beslutsamt igen dörren.
Men medlemsrekryterare Stefan Liljeblad deppar inte för det. Han kan sin statistik, som förutspår napp på nästan var tredje dörr som öppnas. Trots att en del har åsikter om dörrförsäljning blir han faktiskt sällan avsnäst, säger han.
– Om jag bjuder på mig själv så är ju folk trevliga mot mig. Men man måste inse när man ska släppa, man kan inte vinna alla matcher. Om de inte blir medlemmar ska de ändå tycka lite bättre om oss efteråt.
Med sina listor under armen tar han sig snabbt an nästa trapphus. Dagens distrikt omfattar 250 lägenheter i området Eriksberg på södra Hisingen i Göteborg. Nästan vartannat hushåll här är redan medlemmar. Övriga 137 är ”möjligheter”, som värvarna kallar dem.
Det gäller att hålla tempot uppe. Rekryteringsarbetet går bra i Västsverige, faktiskt bäst i landet just nu. Stefan är en av de mest framgångsrika värvarna. I fjol övertygades 1 307 hyresgäster av hans argument. I år siktar han på minst lika många.
– Om man ska vara riktigt ärlig tycker jag inte att ni gör ett så värst bra jobb. Jag har bott här hos Stena i sju år och hyrorna har höjts varje år.
Småbarnspappan Aleksandar Cvetkovski lutar sig mot dörrposten på Södra Säterigatan med armarna i kors. Han är skeptisk till vad Hyresgästföreningen egentligen förmår åstadkomma. Stefan nickar, lyssnar, resonerar. Efter en stunds samtal ändrar Aleksandar ståndpunkt om nyttan av ett medlemskap.
– Jag kan prova i ett år, säger han och skriver på.
För studenten Emma Eriksson är det annorlunda. Hon blir glad när Stefan hejdar henne vid postboxarna i entrén på Pilegårdsgatan och frågar om hon vill gå med. Hon uppskattar biorabatten och tycker att mobilappen verkar smart.
– Ja, vi är lite moderna så, kontrar Stefan lite självironiskt.
Att hitta rätt ton är viktigt när allt avgörs på bara några minuter. Det gäller inte minst knackningen. Stefans lätta lilla virvel är absolut ingen slump. En tidigare kollega brukade dunka med tunga, långsamma slag innan frågan kom på tal.
– Jag sade, snälla du, det är inte Döden som knackar på dörren. Det får vara lite käckare än så, hojtar Stefan över axeln med siktet inställt mot nästa dörr.
Det händer att han blir inbjuden. Oftast tackar han ja, mötet blir mjukare och lite vila är sällan fel. I skorna ligger formgjutna inlägg, Stefan avverkar flera mil i veckan på löpband för att klara trappspringet.
Ibland nöjer han sig med att lämna sitt visitkort. En del boende kan överraska, inte bara då de öppnar utan kläder. Men rädd är han aldrig, säger Stefan. Mötet och samspelet med människorna bakom dörrarna är, tillsammans med resultatjakten, det som ger lust och energi i arbetet.
Framåt sjutiden på kvällen summerar Stefan dagens insats: åtta nya medlemmar, ett fullgott dagsverke i distriktet. Han väljer att vända hemåt.
– Det här är det bästa jobb jag haft. Inte enformigt på något sätt. I går valde jag Kungsbacka, i dag Hisingen. I morgon är jag sugen på Linnégatan så det tänker jag ta. Där är det fina trappuppgångar.
