Världspremiär för film om Vivalla
Emanuel Hendal bodde i Vivalla från mellanstadiet och genom skolåren. Femton år efter flytten därifrån, återvänder han med filmkameran som sällskap. Nu är han utbildad till dokumentärfilmare och vill ta reda på vad bilden av ett bostadsområde som Vivalla gör med människorna som bor där.
– Jag tog med min syster och åkte tillbaka för att se hur det är där nu. Jag minns det som en stor krock när jag själv flyttade dit. Vi bodde först i Almby och flyttade till Vivalla när jag gick i mellanstadiet. Redan på den tiden fanns det skillnader, så det blev någonslags klassresa jag gjorde från medelklass till arbetarklass, säger Emanuel Hendal.
Filmen är gjord med en helt öppen frågeställning – utan att vilja driva en tes.
– Först vid klippningen när jag skulle hitta en röd tråd, upptäckte jag att det som överensstämde mellan alla intervjuade var upplevelsen av hur andra ser på en för att man bor i det här området. Det kallas för problemområde. Men hur upplever man och påverkas av det som boende? Hur separerar man det för sig själv? Att se att man själv inte är ett problem? Jag tror det är väldigt komplicerat, säger han.
I filmen intervjuas tio personer som han fått kontakt med via sin mamma och en god vän. Och även om han själv bott i Vivalla var han ändå lite orolig när han började filma 2013.
– Man påverkas av bilden. Man har ju hört om hur farligt det blivit – att det fanns ”no go zoner”. Jag undrade om jag skulle kunna gå runt med kameran – jag menar: den kostar ju mycket så jag var lite orolig för hur det skulle bli. Men det var inga problem alls. Det blev nästan lite chockartat: var är alla problemen som det pratas om? Var är alla farliga saker? Alla är ju bara trevliga, kände jag.
Filmen är Emanuel Hendals första egna dokumentär.
– Det är lite nervöst. Jag har suttit i min lilla mörka skrubb och nu ska den visas. Det känns nästan lite surrealistiskt. Men det känns också viktigt att det kommer ut en annan typ av berättelser från förorter som Vivalla.
På vilket sätt är det viktigt?
– I områden som Vivalla tas varje negativ bild som ett bevis för ”att så här är det i Vivalla”. Men som Almby till exempel – det är ett område som på något sätt tål att några ungdomar bränner en bil. Det är ingen som tar det som ett tecken på att ”så här är det i Almby” – för därifrån finns så många andra historier. På samma sätt behövs fler historier från Vivalla. Och med andra typer av berättelser, kommer det även bli lättare att prata om problem. Berättar media bara om det som är dåligt, blir reaktionen ”kom inte hit och smutskasta oss igen!”.
Filmen visas på torsdag i på festivalen Tempo i Stockholm, en dokumentärfilmsfestival som drog igång i går. När – och om- den kommer att visas i Örebro är ännu oklart.
– Jag hoppas verkligen den kommer att visas i Örebro. Det skulle kännas konstigt annars men inget är bestämt än, säger Emanuel Hendal.
