Värsta värden har gjort byn ökänd – möt den andra sidan av Blötberget
Den lilla byn utanför Ludvika har nästan blivit synonymt med usla boendeförhållanden och förfallna hyreshus – allt på grund av Tino Bessou vars bolag utsetts till Sveriges sämsta hyresvärd av Hem & Hyra. Han och en närstående till honom äger flera fastigheter i byn, varav flera står tomma eftersom det numera är förbjudet att använda dem som bostäder.
När jag går runt här en dag i slutet av juni är det också vad folk spontant börjar prata om. Hur hemskt det ser ut och att det ett tag var ett jäkla busliv i byn, men att det är lugnare nu.
Men allt är inte elände i Blötberget och det är därför jag är här. Sedan flera år spirar ett hopp om att gruvan som en gång byggde byn åter ska öppnas – efter att ha varit stängd sedan 1979. Men det är en omfattande process att starta en gruva och bolaget bakom planerna har inte finansieringen klar.
”De flesta i byn är i alla fall positiva”
Elov Danielsson, Hans Boman, Rolf Johansson och Arne Sundström är medlemmar i byns livaktiga kulturförening. Alla utom Elov har tidigare jobbat i den nedlagda gruvan och kvartetten hoppas förstås på en ny järnmalmsera. Men om planerna blir verklighet och vad det i så fall skulle betyda för Blötberget har de olika meningar om.
– De flesta i byn är i alla fall positiva, konstaterar Elov som är ordförande i föreningen.
Han och Hans tror att chanserna för att gruvan ska öppna är goda medan Arne och Rolf är mer tveksamma.
– Jag tror inte på det. De har sagt så många gånger att de ska köra igång, säger Arne.
Dokumenterar historien
Blötbergets kulturförening bildades för tio år sedan och har som mål att dokumentera byns historia. Det gör man bland annat genom att sätta upp informationsskyltar om gruvdriften, erbjuda guidade vandringar och arrangera den årliga hemvändardagen.
På föreningens hemsida finns även flera filmer där man kan ta del av Blötbergets historia.
Men trots att kvartetten brinner för Blötberget och för det historiska arvet från gruvan är det bara Elov som bor kvar i byn. Hans, Arne och Rolf bor dock i närområdet och liksom Elov är de Blötbergsbor från början.
Och i brist på någonstans att samlas har föreningen sin lokal i byn Saxdalen, några kilometer från Blötberget.
– Det som verkligen skulle behövas här är en större samlingslokal, konstaterar Hans.
– Ja, det är viktigt för sammanhållningen att det finns någonstans att samlas, säger Elov.
”En samlingsgrej för bygden”
Och mycket talar för att en sådan lokal kommer att finnas på plats vid idrottsplatsen, som ligger nära skolan. Folkets hus-föreningen, som finns kvar trots att den gamla Folkets hus-byggnaden revs 2013, har fått en byggnad som rymmer cirka 30 personer.
Här ska byborna kunna mötas är det tänkt. Skolan, idrottsföreningen Vulcanus och andra föreningar ska kunna utnyttja den.
Flytt kräver pengar
Problemet är att byggnaden måste flyttas från sin nuvarande plats och för det krävs det pengar – 150 000 kronor för att vara exakt.
Björn Flinth är Folkets hus-föreningens ordförande och över huvud taget en drivande kraft i området. Han är optimist och tror att finansieringen kommer att fixa sig.
– Jag har skrivit en ansökan till Folkets hus och parker som jag ska skicka iväg nu, säger han.
I ansökan har han tagit med att folket i byn kommer att bidra med 1 500 arbetstimmar. Att få lokalen på plats har blivit lite av ”en samlingsgrej för bygden” som Björn uttrycker det.
– Det är lite av det här gamla som har kommit tillbaka, att vi måste hjälpas åt för att något ska bli gjort. Det här samlar folk, oavsett om du bor i en egen villa eller i hyreshusen, säger han.
Vi sitter och Björns och hustruns Anitas trädgård vid huset i Slogåsen, som ligger någon kilometer från Blötberget. Här har Björn sin utställningslokal där han visar de konstverk han färdigställer av återvunnet material som kapsyler, ugnsplåtar, ölfat … ja, helt enkelt det han kommer över och ser en potential i.
Medan vi pratar stryker katten Zorro runt våra fötter och längst bort i trädgården spatserar hönsen omkring. En liten idyll – även om Anita håller ett vakande öga på hönsen så att rovfåglarna inte ska ta dem.
Stockholmare som inte ångrat sig
Anita är född och uppvuxen i Blötberget medan Björn är stockholmare, vilket ibland lyser igenom när han pratar. 1980 bodde paret och deras två barn i Landskrona men beslutade då att flytta till Slogåsen. Ett beslut ingen av dem ångrat.
Här trivs de. Anita har sina syskon i trakten och storstadsbon Björn är nu fast rotad i Bergslagsmyllan.
En avgörande faktor för flytten var att det fanns en skola i Blötberget där deras två barn kunde gå. Skolan var jättebra då – liksom nu, anser paret.
– Den är fantastisk med kända, bra lärare. De har verkligen lyckats, säger Björn.
”… det fanns en kiosk och en pizzeria”
Per-Ola Gustavsson, fritidsledare och idrottslärare på skolan, är Blötbergsbo i grunden även om han och familjen bor i Ludvika sedan en tid.
Han minns hur det var när han växte upp i byn på 80-talet.
– Då hade vi Konsum och Posten här, det fanns en kiosk och en pizzeria.
Och en ungdomsgård läste jag?
– Ja, dels i gamla Folkets hus men så fanns det även en kvartersgård i det stora vita huset på andra sidan vägen här, säger Per-Ola.
När vi ses är det sommarlov och bara ett fåtal barn är på fritids den här varma, sömniga junidagen. Men i vanliga fall går runt 150 barn här – upptagningsområdet är Blötberget samt grannbyarna Saxdalen och Gonäs.
Kan alla namn
Per-Ola har bara gott att säga om sin arbetsplats. Här trivs både personal och elever.
– Barn som är lite försiktiga och blyga kan försvinna i mängden. Därför tror jag det är bra att gå i en liten skola som den här. Här kan man alla namn på ungarna och man vet vem mamma och pappa är, säger han och tillägger:
– Som idrottslärare har jag en hel fotbollsplan jag kan använda. Hockeyrinken är spolad på vintern och vi drar skidspår runt fotbollsplanen.
Per-Ola tillhör dem som tror att gruvan kommer att öppna.
– Gruvan kan bli ett stort lyft för byn, även om det inte kommer att bli som under storhetstiden på 60- och 70-talet. Men kanske vi kan få en liten kiosk och kanske att idrottsplatsen rustas och att idrottshallen byggs ut, säger han.
”Blötberget har potential”
Sommaren 2020 flyttade Ellen Enbom och Elias Brede från Ludvika till Blötberget, efter att ha hittat ett hus som passade både deras smak och plånbok.
Innan de flyttade hit hade de hört mycket negativt om byn. Men i juli har paret bott här i ett år och de trivs alldeles utmärkt.
– Blötberget har potential och skolan här är jättebra. Det kommer att bli perfekt för honom att växa upp här, säger Ellen medan hon tittar mot sonen Liam som trygg och glad vilar i Elias famn.
Gatuloppis
När vi ses är Ellen i full färd med att ordna en gatuloppis som mer än 30 hushåll i byn har hakat på.
– Jag hade inte alls tänkt att det skulle bli så stort. Men det är ju jättekul och genom loppisen har jag lärt känna lite folk här i byn, säger hon.
Lugnet, tryggheten, närheten till både Ludvika och Grängesberg, att det finns flera barnfamiljer, bussar som går ganska ofta, Ellen har en syster i grannbyn Gonäs – det finns många fördelar med att bo i Blötberget, enligt Elias och Ellen.
”Roligt att få göra något positivt för byn”
Ett stenkast från paret, i den gamla Konsumlokalen, håller Åsa Andersson till. I snart 20 år har hon haft Blötbergsboden där hon säljer garner, tyger och vävmaterial. Webbshopen gör att hon har kunder från hela Sverige och det händer också att långväga kunder dyker upp i själva butiken.
Sedan i fjol driver hon även ett kafé och lunchställe som är öppet fem dagar i veckan under maj–augusti. En dröm som Åsa hade haft i flera år blev verklighet.
– Det är mycket uppskattat och väldigt många kommer hit, säger hon.
Och du kommer att fortsätta?
– Haha, jag har inget val eftersom vi har investerat så mycket i det här. Men det är bara roligt att få göra något som är positivt för byn.
”Aldrig varit mer optimistisk än nu”
Lennart Eliasson är vd på Nordic Iron Ore. I över tio år har han levt med planerna på att öppna järnmalmsbrytningen i Blötberget, Håksberg och Väsmanfältet. Gruvorna ligger i samma kommun och går under namnet Ludvika gruvor.
Det har varit många motgångar under den här perioden. Världsmarknadspriset på järnmalm störtdök under några år och andra bolag som hade planer på att öppna järnmalmsgruvor i Sverige gick i konkurs. Det fick i sin tur möjliga investerare att dra öronen åt sig.
Drygt två miljarder behövs
Och fortfarande saknas tillräckligt med pengar. Drygt två miljarder behövs för att gruvdriften i Blötberget ska kunna starta.
– Vi har runt 8 000 ägare men de flesta är väldigt små och mäktar inte med de här beloppen. Vi måste ha fler kapitalstarka finansiärer samt lånefinansiering, berättar Lennart Eliasson.
Ändå säger han sig se ljuset i tunneln. Målet är att gruvan ska öppna 2024 och i så fall skapas runt 200 arbetstillfällen i Ludvika kommun.
– Jag har aldrig varit mer optimistisk än nu och världsmarknadspriset har aldrig varit bättre. Sker det inte nu så vet jag inte, säger Eliasson – för att sedan snabbt gardera sig.
– Men inget är klart förrän allt är klart.
I Blötberget har malm brutits sedan 1600-talet, kanske ännu tidigare. På 1800-talet tog gruvdriften ordentlig fart. År 1900 växte en egentlig bebyggelse fram.
I juni 1979 lades gruvan ned av dåvarande ägaren SSAB.
Under 1900-talet har det mesta funnits i Blötberget: Folkets hus, järnvägsstation, livsmedelsaffärer, bio, kiosk, ungdomsgård, skomakare, kapell med mera.
240 personer bodde i Blötberget vid årsskiftet 2020-2021, enligt SCB. Byn tillhör Ludvika kommun och ligger cirka en mil sydväst om centralorten.
