100 år med Hyresgästföreningen del 2: Från gatan till maktens finrum

Efter andra världskriget tog folkhemsbygget fart på allvar. Hyresgästföreningen blev en maktfaktor i det nya socialdemokratiska Sverige. Men med tiden kom nya utmaningar. Vänsterradikal opposition, kritik mot pampvälde och ett miljonprogram som inte riktigt blev som det var tänkt.

Omslaget på Vår Bostad 1 juni 1945 visar hemvändande soldater som byter uniformen mot byggnadsarbetarens hängselbyxor. Medan resten av Europa reser sig ur ruinerna ska framtidens bostäder skapas här hemma.

Det råder bostadsbrist i Sverige. Men hyresgästerna kan trösta sig med att hyresregleringen som införts under kriget hänger kvar, och kommer att göra det länge än. Hyrorna ökar bara ytterst långsamt.

Nu kommer Statens bostadssociala utredning med sitt slutbetänkande. Utredningen har pågått otroligt länge, från 1933 till 1947, men den blir till en grundbult för svensk bostadspolitik ända fram till 1990-talet.

En av de viktigaste punkterna i utredningen är att bostadsbyggandet ska rikta sig mot alla på lika villkor, på samma sätt som barnbidrag, folkpension och sjukförsäkringar. Det ska inte finnas kategoriboenden, i stil med barnrikeshusen för fattiga barnfamiljer som man byggt på 1930-talet.

Kommunerna ska bilda egna allmännyttiga bostadsbolag. Staten ska bidra med förmånliga lån. Så ska bostadsbristen och trångboddheten byggas bort.

En hel del av idéerna i den bostadssociala utredningen har hämtats ur Hyresgästföreningens efterkrigsprogram ”Utrota bostadsnöden” från 1945.

Ändå kommer inte byggandet i gång på den nivå som behövs. Bostadsbristen består under hela 1940- och 1950-talet.

Hyresgästföreningen lobbar för ökat byggande. På Socialdemokraternas partikongress 1964 tas beslutet att bygga en miljon bostäder på tio år. Miljonprogrammet är fött.

1968 kommer äntligen en ny hyreslag. Nu permanentas besittningsrätten för hyresgästerna, som infördes som en tillfällig krisåtgärd 1942.

Dessutom införs bruksvärdessystemet, som fortfarande gäller idag. Systemet är ett sätt att bromsa hyresstegring och bygger på att likvärdiga lägenheter ska ha likvärdiga hyror.

Nu verkar allt gå hyresgästernas väg.

Hyresgästföreningen är numera, precis som regeringen, solitt socialdemokratisk. Det var längesedan kommunister eller andra radikaler hade något större inflytande.

Men i slutet av 1960-talet sveper en vänstervåg över Sverige.

Sven Bergenstråhle är 29 år och maoist när han blir aktiv i Skarpnäcks hyresgästavdelning 1972.

Han har gjort en politisk vandring från fredsrörelsen, via FNL-grupperna och kårhusockupationen, till Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML).

– I KFML tänkte vi att måste skaffa oss inflytande över hyresgäströrelsen. Vi hade träffar om bostadspolitik och pratade om vad vi skulle göra. Det fanns redan en opposition inom Hyresgästföreningen, så vi gick med i den och drev våra frågor, säger Sven Bergenstråhle.

Ett av kraven som KFML-falangen driver hårdast är hyresstopp, alltså att alla hyror ska frysas helt. Men på ett ­bostadspolitiskt seminarium ­möter Sven Bergenstråhle starka mot­argument. Han kommer fram till att ­hyresstopp inte skulle fungera.

Samtidigt upplever han att KFML, som nu har bytt namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), ”urartar”. Det blir allt större inslag av märkliga regler, sekterism, utrensningar och splittringar.

– Jag var med på nåt sommarläger där vi skulle ha hemliga täcknamn, det var så jävla fånigt. Jag och andra sågs som avfällingar, revisionister.

Sven Bergenstråhle lämnar maoismen, men blir kvar i Hyresgästföreningen. Bland annat som utredare och under en period på 1990-talet som regionchef i Norra Skåne.

I efterhand är han glad att han bemöttes med argument och inte med uteslutning när han var ung och radikal. Så har det inte alltid varit inom Hyresgästföreningen, menar han.

– Det kommer alltid att finnas olika uppfattningar och idéer, men då måste man kunna ta debatten.

Vi befinner oss nu i mitten av 70-talet och ett av Hyresgästföreningens främsta mål är uppfyllt: Bostadsbristen har byggts bort. Med råge – och det innebär stora problem. Tiotusentals nybyggda miljonprogramslägenheter runtom i landet står tomma.

De kanske värsta problemen finns i Göteborg. Under 1975 står 4 500 lägenheter i områdena Angered och Bergsjön är outhyrda. Ja, ni läste rätt. Miljonprogramsområdena ligger vanligen en bit från stadskärnan, ofta med en stor trafikled som barriär.

Husen är stora kolosser som upplevs som opersonliga. Stora parkeringshus blir tillhåll. Namntavlorna i trappuppgångarna gapar halvtomma. Den som kan ta lån väljer att bo i villa. Skattevillkoren och hög inflation gör att bostadslånen urholkas och gör villaboendet billigare.

Medan de nybyggda miljonprogrammen har sina problem dras storstädernas kärnor och deras äldre hus med andra bekymmer: Underhållet är ofta grovt eftersatt och standarden låg.

Varmvatten och dusch i lägenheten är långtifrån en självklarhet i kvartar som några decennier senare kommer att bli bostadsrätter och numera betingar priser på över 100 000 kronor per kvadratmeter.

I 70-talets ruffiga storstadskvarter kan puts från vanskötta sekelskifteskåkar ramla i huvudet på flanörer.

Inte blir det bättre av att ”bostadsklippare” köper slitna hyreshus. Deras enda syfte är att tjäna snabba pengar. Utan att renovera kan husen säljas vidare mindre än ett år senare med en god vinst.

För att stävja missförhållandena på hyresmarknaden driver Hyresgästföreningen på och precis som på arbetsmarknaden sveper en lagstiftningsvåg över hyresmarknaden under 70-talet.

Medan Sverige och världen upplever lågkonjunktur med stigande arbetslöshet, inflation och oljekris växer sig Hyresgästföreningen starkare. Under slutet av decenniet kommer hyresförhandlingslagen. Den innebär att värden måste förhandla med Hyresgästföreningen om eventuella hyreshöjningar.

Interna stridigheter mellan olika falanger fortsätter. Möten i Hyresgästföreningens fullmäktige kan ta flera dagar. Ett rekord slås 1975 när Stockholmsföreningens årsmöte hålls över åtta dagar (!) Oftast är stridigheterna kopplade till SKP:s tidigare nämnda försök att ta över Hyresgästföreningen.

Vår Bostads reporter Eva Rosengren skriver 1979 om ”splittring och strid” på årsmötet på Club 700 i Örebro. Året innan hade 23 medlemmar uteslutits. ”Hit når ingen sol och härifrån slipper ingen innan kvällen, det vet alla som kommer hit”.

När 70-talet övergår i 80-tal fortsätter baksmällan efter miljonprogrammet. Byggandet av nya bostäder är lågt, men Hyresgästföreningen lever i allra högsta grad. Avtal om boinflytande skrivs med allmännyttan och så småningom de privata fastighetsägarna. Hyresgäster får möjlighet att genom egna arbetsinsatser påverka området. Olika typer av system för inre underhåll införs. Exempelvis kan den som tapetserar själv få rabatt på hyran.

Svårigheterna att hyra ut bidrar säkerligen till att värdarna går med på att ge hyresgästerna mer att säga till om.

Mångsysslande ombudsmän med lokal placering anställs. Hyresgästföreningen jobbar hårt för att täcka vita fläckar, det vill säga platser där föreningen inte har någon förankring.

Det dröjer ända fram till slutet av 80-talet innan byggandet tar fart igen. Slopade kreditrestriktioner och att det för första gången på länge börjar bli brist på bostäder drar i gång en hejdlös låne- och spekulationsfest. Några år senare är festen över.

Mer om det, och hur kampen mot marknadshyror förs flera gånger under 90-talet och 2000-talet, i del 3 av ”100 år med Hyresgästföreningen”.

Källor:

”Rätten till ett hem”, Peter Forsman och Pär Svanberg, 2016

Fastighetsvärlden

Flera utgåvor av Vår Bostad och Hem & Hyra.