Brittgården – bostadsområdet som var före sin tid

Blandningen av höghus, radhus och villor fick människor från olika samhällsklasser att mötas. Ungarna cyklade runt i en bilfri miljö med skvallerhörn och loftgångar. Ralph Erskines 60-talsskapelse Brittgården var före sin tid. Men hur gick det sen? Hem & Hyra har besökt bostadsområdet som satte Tibro på kartan.

Anita Persson blev väl inte direkt överförtjust när hennes föräldrar sa att familjen skulle flytta till Brittgården i Tibro. Området låg ju så långt från centrum, med enbart åkrar runt omkring. Dessutom var husen, som såg så märkliga ut, fulla av småbarnsfamiljer.

Året var 1976. Anita var nitton år och de första husen på Brittgården hade ungefär femton år på nacken. Ändå kändes allt nytt, modernt och annorlunda. Ingen som sett Brittgården var oberörd.

– Antingen tyckte de att husen var häftigt annorlunda. Eller att de var rent fula, säger Anita.

Anitas familj flyttade in i en modern och praktisk etagelägenhet med kök och vardagsrum på nedervåningen och sovrum och badrum en trappa upp.

– De två våningsplanen gjorde att det inte riktigt kändes som en lägenhet. Mer som ett eget hus, minns Anita.

Precis som hon anat kryllade det av barn på Brittgården. Och eftersom husen var byggda som de var, med höghus som en skyddande mur mot norr och noll biltrafik inne i området, kunde de små röra sig fritt inne på det labyrintliknande området.

Anita, som från början varit en skeptisk tonåring, började snart att trivas.

– Det fanns en gemenskap. Barnen rörde sig fritt på de bilfria gårdarna. Familjerna umgicks i skvallerhörnen. Och det var smidigt att handla i butiken, Brittgårdshallen.

Det Brittgården Anita beskriver stämmer ganska väl med den vision som arkitekten Ralph Erskine hade när han ritade området. Erskine var engelsman. Som 25-åring hade han, år 1939, kommit cyklande till Sverige. Han ville studera den svenska funktionalismen och lockades av mixen mellan arkitektur och socialt ansvar som hade börjat växa fram i det svenska folkhemmet.

När andra världskriget bröt ut blev pacifisten Erskine kvar i det neutrala Sverige. Han studerade vidare, bildade familj och blev snart en av landets mest tongivande arkitekter. I dag är han bland annat känd för att ha ritat den röd- och vitrandiga skyskrapan ”Läppstiftet” vid Lilla Bommen i Göteborg. Det var på 1980-talet. Men redan på 1950-talet anlitades han alltså av Tibro kommun.

Eva Thörn var tidigare chef för Tibro museum och har guidat många arkitekturintresserade grupper på Brittgården genom åren. Hon berättar bakgrunden.

– Efter kriget gick industrin på högvarv i Sverige. Tibro blev ett centrum för möbeltillverkningen. Men problemet var att det saknades bostäder till både fabriksarbetarna och de som skulle leda arbetet, säger Eva Thörn.

För att råda bot på det köpte kommunen 1953 markområdet Brittgården i utkanten av samhället. Planen var att Riksbyggen och HSB skulle bygga ett konventionellt bostadsområde med ett antal stora flerbostadshus. Men vid den här tiden fick inte kommunerna bestämma sånt själva. Beslutet låg hos Byggnadsstyrelsen i Stockholm. Och där blev det nej.

– De tyckte att området låg för långt ifrån Tibros centrum, trots att det bara var 1,5 kilometer dit, säger Eva Thörn.

Byggnadsnämnden bad då Ralph Erskine att ta fram en ny stadsplan för Brittgårdsområdet. Erskine var redan känd i Tibro. Han hade ritat affärs- och bostadshuset Centrumhuset vid torget. Det var uppskattat och skilde ut sig med sitt platta tak och balkonger upphängda i vajrar. Och när Erskines förslag för Brittgården lades fram för Byggnadsstyrelsen blev det ja.

– Ralph Erskine var i ropet. Han representerade nåt nytt med influenser från England och övriga Europa. Till exempel det här med att placera husen kring gårdar. Det hade Erskine med sig från den engelska landsbygden där husen ofta ligger runt en grönyta, eller ”village green”, säger Eva Thörn.

Även radhuslängorna med sina trädgårdar, trappor och svarta skorstenar för tanken till engelsk småstad. Medan höghusens loftgångar eller ”gatorna i luften”, som Erskine kallade dem, är hämtade från Norge.

Projektet påbörjades 1959 och stod klart tio år senare. Då hade Brittgården 369 bostäder uppdelade på 314 lägenheter i flerfamiljshus, 25 i radhus, 30 i egnahemsvillor plus fyra handikappsbostäder. I princip allt blev bebott med en gång.

Eva Thörn tycker att Brittgården på många sätt var före sin tid.

– Ta bara det här med att blanda olika boendeformer så att människor med olika social bakgrund blir grannar. Det är ju samma tanke som ofta hörs i dagens integrationsdebatt, sextio år senare, säger hon.

Erskine såg även till att området var bilfritt och självförsörjande med butik och samlingslokaler. Han gjorde plats för daghem, ritade in mötesplatser, planerade för bilpool och praktisk service genom hushållsnära tjänster.

Under de första åren kunde Brittgårdsborna hyra bil och få hjälp med städning, fönsterputs och strykning av en fastighetsskötare. På bilder från den här tiden syns glada barn och mammor i en grönskande idyll. Och så var det nog på många sätt.

Men snart visade det sig att husens konstruktion även bar på problem. De platta taken sög åt sig fukt och behövde åtgärdas. Och på 1980-talet täcktes de kritvita putsfasaderna med grå skivor. Allt för att få ner energikostnaderna.

– Mot slutet av 1970-talet var möbelindustrins glansdagar över. Arbetstillfällena i Tibro minskade och folk som blev utan jobb tvingades flytta. Nu började lägenheter gapa tomma på Brittgården, samtidigt som området behövde renoveras, säger Eva Thörn.

Eftersom bostadsrättsföreningarna saknade pengar fick Riksbyggen köpa in alla lägenheter för att renoveringen skulle kunna genomföras. Samtidigt var många lägenheter outhyrda.

Anita Persson minns ett Brittgården som var rejält nedgånget och faktiskt ganska läskigt.

– Jag bodde inte här själv då. Men jag vet att området hade dåligt rykte. Det var slitet, nedgånget och att här fanns mycket sociala problem, säger hon.

Vändningen kom år 2000 när fastighetsägaren Bertil Lindström klev in på planen och köpte alla flerfamiljshus i området. Endast hälften av lägenheterna var då uthyrda och båda bostadsrättsföreningarna hade gått i konkurs.

– Han renoverade systematiskt lägenhet för lägenhet. Slog ihop flera smålägenheter till större och förstod vad det var som var så speciellt med Erskines arkitektur, säger Eva Thörn.

För sex år sedan tog Tibros kommunala bostadsbolag Tibrobyggen över ägandet. Anita Persson, som flyttade tillbaka till Brittgården år 2008, säger att hon kan sakna det personliga som fanns när Bertil Lindström var hyresvärd.

Men att det funkar bra idag med. Hittills har Anita bott i fem olika Brittgården-lägenheter och hon har inga planer på att lämna området.

– Jag var härifrån i ungefär 25 år, när min man och jag byggde hus och fick barn. Men när min man gick bort flyttade jag tillbaka och nu blir jag nog kvar. Det finns ju till och med ett äldreboende här att flytta till när det kan bli dags för det, säger Anita Persson.

Lägenheten hon bor i nu är ganska vanlig i sin utformning. Det som sticker ut mest är de tre pelarna längs den ena väggen i vardagsrummet.

– De är ju charmiga även om de gör rummet lite mer svårmöblerat. Jag vet faktiskt inte om de fyller någon teknisk funktion, säger Anita och tar oss med på en promenad i området.

Här finns ett högt punkthus placerat på pelare. Konstruktionen gör att man kan se och passera under huset och ut på nästa gård.

Lokalen som tidigare hyste matbutiken har idag blivit en moské.

– Jag tror att det fanns någon form av matbutik här fram till nittiotalet. Men sen bar det väl sig inte längre, säger Anita Persson.

Vi fortsätter fram till de låga egnahemsvillorna. Eller atriumhusen, som de kallas. De består av tre husdelar kring en liten fyrkantig trädgård. Med hjälp av skjutbara röda träluckor kan villaägarna välja om de vill se ut och ha insyn eller ej.

En annan detalj är att husen saknar stuprör. Istället är det grova svarta kättingar som leder regnvattnet från taken ner i gatubrunnarna. Även den idén är hämtad från England.

På en öppen plats, under ett träd, har ett par soffor och ett bord placerats. Det är en av Brittgårdens skvallerhörn.

– När området var nytt var det nog mest hemmafruarna som slog sig ner här för en kopp kaffe och lite skvaller. Idag har de här mötesplatserna börjat användas flitigt igen. Vi har många nysvenskar här som gärna umgås utomhus, grillar och fikar, säger Anita Persson.

En av hyresgästerna som tycker att just det barnvänliga är bäst med Brittgården är Yousef Altawil. Han kommer från Damaskus i Syrien men bor nu med sin fru och deras fyra barn på Brittgården. Det har börjat regna men på loftgången utanför familjens lägenhet får vi skydd.

– Vi trivs bra här. Barnen har många vänner och de kan röra sig fritt bland husen eftersom det inte finns några bilar, säger Yousef Altawil och tänder en cigarett.

Längst ner i samma hus bor åttioåriga Siv-Britt Karlsson. Även hon söker skydd från regnet, under grannens balkong. Hon sitter på sin rollator och har ställt en kopp kaffe på en liten pall intill sig. Siv-Britt flyttade till Brittgården för tio år sedan när hon blev ensam och inte kunde ha kvar huset längre.

– Det jag gillar mest är att titta på alla barnen som leker här ute och att det är en sån blandning av folk. Det är alltid nåt som händer, säger Siv-Britt och fortsätter:

– Och så har grannarna och jag gjort en fin blomrabatt. Sen vet jag inte om han Erskine tänkte så mycket på hur lägenheterna skulle vara invändigt. Dörröppningarna är väldigt smala, så det är lite svårt att ta sig fram med rollatorn. Jag tror han var mer intresserad av husens utsida, säger Siv-Britt Karlsson.