De tog strid mot rivningsvågen: ”Resultatet känns sorgligt”

I slutet av 1970-talet ska Kungsgatan i Norrköping förvandlas till en fyrfilig trafikled. Kvarter för kvarter rivs. Men i en av de tomma lägenheterna tar nio ungdomar upp kampen mot grävskoporna.

I början av 1970-talet var Norrköping känd som rivningsstaden i Sverige. På tjugo år hade nästan 7 000 lägenheter försvunnit och kvar stod 180 obyggda rivningstomter. Mer än hälften av den äldre bebyggelsen var borta – men ännu fler rivningar väntade.

1976 stod nästa stora sanering på tur. Kungsgatan, en smal affärsgata, skulle breddas och ge plats för en fyrfilig genomfartsled. Många hus stod i vägen och när rivningarna tog fart försökte en grupp ungdomar sätta stopp. En av dem var Yvonne Kronholm, idag 65 år, men som då hade fyllt 20.

— Vi var ett kompisgäng som kände att vi behövde göra något. Vi tyckte det var helt fel att man bara skulle riva så där hysteriskt, säger hon.

Den 11 februari 1978 inledde de en ockupation i det rivningshotade kvarteret Barken. Samlingspunkten blev en sexrumslägenhet i Matteus prästgård från 1852 och som var klassad som kulturhistoriskt värdefull.

— Min kompis hade bott där tidigare och hade nyckeln kvar. När den stod tom tyckte hon att vi kunde ockupera den och det hängde vi gärna med på, säger Yvonne Kronholm.

Kommunen svarade med att stänga av värme och vatten. De nio ungdomarna turades om att vakta och försökte samtidigt väcka opinion genom att samla in namnunderskrifter och dela ut flygblad.

— Jag minns det som att det var kul och kändes lite spännande. Man kände att vi gjorde något som var förbjudet men också i all välmening, säger hon.

Gruppen ville också slå vakt om bostäderna som fanns i kvarteren, berättar Joakim Södersten, som deltog i ockupationen.

— Det försvann många lägenheter med låg hyra när man rev. Många kunde ha tänkt sig lägre standard, säger han.

Att ockupera ett hus är olagligt. Fanns det inga andra sätt?

— Jag tyckte att det var odemokratiskt att riva. Det fanns många äldre som hade bott där hela sina liv och inte ville flytta, säger Joakim Södersten.  

Det revs i många svenska städer under 1960- och 70-talen. Bostäderna hade ofta låg standard, saknade centralvärme, badrum och toalett. Att riva och bygga nytt prioriterades i stället för att renovera och många hus försvann oavsett skick när marken skulle användas till något annat. Nya varuhus, parkeringar eller nya stora trafikleder, som i fallet med Kungsgatan.

Under 1970-talet väcktes ett folkligt missnöje mot rivningarna i flera städer. I Stockholm ockuperades kvarteret Mullvaden och samlade flera hundra deltagare. Men på Kungsgatan i Norrköping gick det trögt. Något större stöd gick inte att få ihop och rivningsbesluten stod fast. Efter fyra månader gav ockupanterna upp.

— Vi fick inget gehör och till slut gick det inte att fortsätta. Det var svårt att nå ut, jag tror det hade varit lättare i dag med sociala medier, säger Joakim Södersten.

När den nya Kungsgatan stod klar 1989 hade nästan tio kvarter rivits. Över 90 byggnader från 1700- och 1800-talet hade ersatts med nya 1980-tals hus. Även byggnader som inte låg i vägen för breddningen hade försvunnit och även flera hus som pekats ut som värdefulla var borta.

— Alltså det var helt vansinnigt. Det som skedde på Kungsgatan skulle aldrig kunna ske i dag. Nu finns det ett betydligt starkare skydd mot rivningar, till exempel är hela innerstan utpekad som riksintresse, säger Karin Milles, stadsarkitekt i Norrköping.

Syftet med breddningen, att skapa en stor genomfartsled, nådde heller aldrig sitt mål. Bara halva gatan breddades och där Matteus prästgård en gång stod är det ofta bilköer. Kommunens mål är att flytta trafiken till en ny led utanför stan.

— När det gäller Kungsgatan går det tyvärr inte bygga hus där igen och göra den smalare och gemytlig. Vi försöker på olika sätt trolla bort den ödsliga känslan av motorled genom att plantera träd och på sikt vill vi ha spårväg där, förklarar Karin Milles.

Att kommunen ångrar rivningarna får Joakim Södersten att le lite snett.

— Det trodde man kanske inte. Resultatet känns ändå sorgligt. Den gamla Kungsgatan hade varit en helt fantastisk miljö att ha kvar i dag, säger han.

Lundbergs fastigheter var en av de mest aktiva byggherrarna under rivningsvågen i Norrköping och stora delar av deras bestånd byggdes under 1960- , -70 och 80-talen. Hyresvärden drev även flera rivningar och byggprojekt när Kungsgatan breddades.

— Alltså det här skedde långt före min tid. Jag kan inte svara på hur man resonerade då, men synsättet har nog ändrats. Vi har inga tankar på att riva hus på det sättet i dag, numera satsar vi mer på att renovera eller bygga om, säger Christian Claesson, regionchef på Lundbergs.

Vilka möjligheter ser ni att bevara äldre byggnader numera?

— Det är klart att det är viktigt att äldre hus bevaras, men det kan också vara en svår utmaning. Om byggnaderna inte längre fyller ett behov eller syfte så riskerar de stå tomma och då blir det svårt att se vikten av ett bevarande, säger Christian Claesson.

Efter att Kungsgatan stod klar ebbade rivningsvågen ut i Norrköping. I slutet av 1980-talet ökade i stället intresset för att bevara äldre byggnader, berättar antikvarien Ann-Charlotte Hertz som då var med och räddade Industrilandskapet, stadens kända fabrikskvarter.

— Många äldre byggnader går att återanvända. Det har vi bevisat med Industrilandskapet, där fabriksbyggnaderna blivit nya bostäder och kontor, säger Ann-Charlotte Hertz, som varit stadsantikvarie i Norrköping.

Men de senaste tio-femton åren har pendeln vänt och intresset för att bevara står inte längre lika högt i kurs, enligt Ann-Charlotte Hertz. I Norrköping pågår flera stadsomvandlingsprojekt och rivningar sker åter i stor skala. Till exempel inre hamnen som förvandlas till nytt bostadsområde och stadsdelen Butängen som ska lämna plats för den nya järnvägen Ostlänken.

— Jag är starkt emot att man nu river hela kvarter som man gjorde på 60- och 70-talen. Allt kan inte sparas, det är ju självklart. Men jag tycker att man skulle kunna ta ett omtag till innan man bestämmer sig för att radera ut stora partier av en stad, säger hon.

Bland de rivningshotade byggnaderna för Ostlänken finns fabrikskvarteret Vulcan från 1800-talet, inte långt ifrån Kungsgatan. Enligt kommunen handlar det om att göra avvägningar mellan det som kan sparas och nyttan med det nya som ska till.

— Vi har ju bedömt att det är väldigt värdefullt att ha en station i de centrala delarna av stan. Alltså allt som går att behålla, behåller man, men där järnvägen ska fram så måste tyvärr en del värdefullt rivas, säger Karin Milles, stadsarkitekt.

Men hur lätt är det i dag att driva frågor om att bevara äldre byggnader? Jämfört med ockupationen på 70-talet finns i dag ett starkare skydd i lagar och regler, fler möjligheter att överklaga och driva opinion mot förändringar. Samtidigt kan det fortsatt vara svårt.

— Det är många vackra ord i våra lagar och regelverk, men hur de följs varierar en hel del beroende på vilken kommun det är. Vi ser ju att det fortfarande rivs många värdefulla byggnader, men att det sker mer utspritt, säger Stephan Fickler, verksamhetsledare på Byggnadsvårdsföreningen.

Vad har du för tips på hur man ska göra?

— Det gäller att skapa engagemang och väcka opinion, skriva insändare eller skapa upprop i sociala medier. Vi har också sett att det varit mer framgångsrikt att lyfta fram hållbarhetsargumentet, att något underhålls kan bidra till minskade utsläpp, säger Stephan Fickler.

Men den som går i tankar att ockupationer kunde vara en lösning, kanske ska fundera ett varv till. I alla fall om man lyssnar på Malin Axelsson, senior åklagare i Linköping.

— Det går ju att protestera på annat vis om man vill stoppa ett beslut. Men om man ockuperar något olovligt så blir det ett brott. Är det dessutom planerat och organiserat av många människor så skulle jag hävda att det är ett grovt brott.

Finns det några förmildrande omständigheter för att det skulle kunna ses som civil olydnad?

– I min värld är civil olydnad något olagligt och att man öppet trotsar och vägrar följa vissa lagar och regler. Då utgår jag från att man är beredd att ta konsekvenserna av det man har gjort, säger Malin Axelsson.

Vad pratar vi om för straff?

— För grovt olaga intrång handlar det om fängelse, lägst sex månader och högst tre år.