En annan sida av Glenn Hysén: ”Vad fan spelar det för roll att jag spelat fotboll?”

Som ung blev han okrönt kung av Wembley och kapten i ett av världens bästa fotbollslag. I dag drar han ordvitsar på internet. Vad tycker egentligen hyresgäst Glenn Hysén själv om förvandlingen?

Den välstädade trerummaren är inredd i en diskret färgpalett. Högglansigt, vitt vardagsrumsbord och grå divansoffa. Minimalistisk popkonst på väggarna och blomkrukor i matchande stram design.

Så bor han. Mannen som varit lagkapten i både landslaget och Liverpool, som kämpade ner England på Wembley Stadium och som i dag kanske är mest känd som ordvitsare och spexare i nöjesprogram. 

– Det är så här jag gillar att ha det. Enkla, praktiska grejer. Inte en massa onödig skit.

Men Glenn Hysén hade inte kunnat hänga upp sitt blåvita nummer tre från Uefacupfinalen 1982 även om han velat. Hela den potentiella guldgruvan av samlarföremål från tiden som en av världens främsta mittbackar har antingen hamnat i soporna eller skänkts bort.

– Jag har aldrig varit sentimental och sparat prylar. På min tid hade man ju heller inte en tanke på att det där kunde bli värt några pengar.

Hela hans karriär är komprimerad till en enda smal hylla i vardagsrummet. Medaljerna från de dubbla Uefacupen-vinsterna och segern i engelska ligan är rent provocerande små – alla tre får plats i ena handflatan. Banden till guldpengarna är borta.

– Ren tur att jag inte tappat bort medaljerna också. De är ju ett jävla skämt. Man sliter arslet av sig, vinner två av de finaste titlarna som finns och får ett litet sketet mynt.

Annars gillar han skämt. Twitterkontot är byggt på dåliga vitsar och han är ett av dragplåstren för Youtube-fenomenet ”Den som skrattar förlorar”. Hans totala brist på taktkänsla fick ”Let’s Dance”-publiken att kikna av skratt och han har sjungit falskt inför en tiondel av svenska folket i nöjesprogrammet ”Rampfeber”.

Vill han aldrig att någon bara ska ta honom på allvar?

– Varför då? Jag har ju själv jäkligt svårt att vara allvarlig och det är sketkul att testa nya grejer. Jag ångrar ingenting jag gjort.

Nåväl, sanning med modifikation. Glenn Hysén börjar ångra att han gick med på att bära svart kostym för Hem & Hyras reportage.

– Kan jag byta till något mer bekvämt?

Tre minuter senare är han tillbaka i shorts och t-shirt. Och med en stor kanna isad mellanmjölk i näven. Det är så han slappnar av hemma. Stora klunkar direkt ur kannan och en go’ fotbollsmatch på tv:n.

Få idrottsmän kan matcha Glenn Hyséns bragder. Ingen svensk hade vunnit engelska ligan före honom och bara Zlatan har kammat hem fler guldbollar. Ändå finns ingen längtan tillbaka till tiden då han härskade på Europas största fotbollsarenor.

– Jag är görstolt över att jag varit där men jag saknar det inte. Jag har inget mer att bevisa. Även om jag fortfarande ser mig som en fotbollsspelare.

Frågan är hur många andra som fortfarande ser honom som fotbollsspelare. En sökning på ”Glenn Hysén” ger drygt 300 000 träffar. Få av dem handlar om Glenn som idrottsman.

– Jag vet inte varför det blev så. Att vara tränare funkade inte riktigt, jag är för mesig. Sedan ringer telefonen med något erbjudande och jag kan ju inte säga nej.

Han erkänner att de flesta som kommer fram och ber om ett foto knappast gör det på grund av hans sportsliga meriter.

– Men de är ju glada, så vad fan spelar det för roll att jag spelat fotboll? Tvärtom är jag stolt över att det är en vanlig människa de gillar. Tacksam över att folk fortfarande tycker det är värt att ta en bild.

Vi slår oss ner i soffan och tittar på gamla klipp. Öronbedövande vissel från 66 000 engelska supportrar när han tog Sverige till VM på Wembley Stadium. Segerintervjuer. Ett fullsatt Liseberg som hyllar sitt landslag med kapten Hysén.

– När man står där och alla jublar, det är klart man känner sig jävligt speciell, viktig. Men sedan förlorar man tre matcher och blir plötsligt idiotförklarad. Det håller en ödmjuk.

Under huven har ingenting förändrats sedan storhetstiden, försäkrar han. När håret var tjockare, proffsklubbarna slet i honom och han tillbads som halvgud i hemstaden.

– Jag var precis samma människa då som i dag – bara några kilo lättare. Jag har alltid försökt vara en enkel och schysst gubbe som inte kaxar till mig.

Förvandlingen till lustigkurre påbörjades redan under rasterna på skolgården – och fullbordades i omklädningsrummet på Ullevi. Under vägledning av skojfriska IFK-legendarer som Torbjörn Nilsson, Thomas Wernerson och Stig Fredriksson.

Var humorn också ett sätt för en spelare utan bländande tekniska kvaliteter att ta en plats i gruppen?

– Jag säger inte emot dig där, så kan det ha varit undermedvetet. Men framför allt har jag lärt mig att bra spelare som också har sköj tillsammans höjer sig ytterligare ett snäpp.

På Göteborgs bostadsmarknad har dock varken fräckisar eller ligatitlar varit till någon nytta. Hyresrätten vid Redbergsplatsen har han och frun Camilla Lendott Hysén haft i två år.

Nästan lika lång tid tog det att få till ett byte.

– Vi sökte 26 lägenheter innan vi fick den här. Folk ber mig ofta om hjälp, tror att jag bara behöver lyfta på luren och så kommer det en lägenhet flygande. Men det underlättar inte ett skit att vara känd, och det är ju bra.

Glenn Hysén har varit hyresgäst i nästan hela sitt liv. Från barndomen på Hisingen till tiden som proffs i Italien. Bara två gånger har han provat andra boendeformer än lägenhet. Ett enklare radhus med sin första fru och en ”svindyr” villa med sin andra.

Han tänker aldrig gå tillbaka. Nu behöver han bara ringa ett samtal när något inte funkar – i stället för att misslyckas med att fixa det själv.

– Någon mer oteknisk än mig finns nog inte. Varje gång jag ska sätta upp en tavla måste jag ringa kompisar. Jag är så sjukt tacksam att jag har den här lägenheten.

Just tacksamhet är en känsla han blivit mer bekant med senare i livet. Efter en proffskarriär med sexsiffrig lön och 20 år som expertkommentator stod han för drygt tio år sedan utan jobb, för första gången i livet.

Att Glenn Hysén gick på a-kassa genererade löpsedlar över hela landet – vilka i sin tur fungerade som jobbannonser. Bara veckorna senare hade han en ny anställning – som ansiktet utåt för spelbolaget Unibet.

Hans senaste extrajobb är som skapat för Glenn Hysén: att skicka personliga videohälsningar via mobilen. Ett uppdrag tar under två minuter att sätta ihop och ger 300 kronor rätt ner i fickan.

– Jag har gjort över tvåtusen hälsningar, så du kan ju räkna själv. Och det är ju sketkul! Även om det blev lite väl mycket under fars dag.

Erfarenheten som arbetslös har dock blivit något av ett ”wake up call”.

– Det fick mig att inse vilken fantasivärld man lever i, utan att fatta hur många som har ett helvete. Man ska vara jävligt glad över hur man har det.

I dag är Glenn Hysén engagerad i den ideella föreningen Vid din sida, som inriktar sig på äldre hemlösa. Eller som han själv uttrycker det: han går ner till lokalen och tjötar lite ibland.

Samtidigt oroas han över utvecklingen i sin hemstad det senaste decenniet. Särskilt i uppväxtkvarteren på Hisingen.

– På min tid var det stoj och stim och alla kände alla. Nu är det enda som hörs ambulanser och polissirener. Det måste bara bli bättre, för just nu är det röven.

Den forne fotbollshjälten har också börjat fundera mer över det sista kapitlet i livet.

– Min största rädsla är att bli ensam, att inte ha någon att prata med. När man är lite äldre slår det en att man måste bli bättre på att hålla kontakten med sina gamla kompisar. För att inte hamna där.