Erik bor i chefens skjul – så försvann hemlösa ur statistiken

På pappret: en succé. En fjärdedel av Göteborgs hemlösa antas ha fått ett eget, självständigt boende. Men vart tog de egentligen vägen? Vi har träffat Erik som fått ett bättre liv enligt statistiken. Han jobbar svart för att ha råd att sova i chefens skjul.

Det luktar blöt hund blandat med cigarettrök. En man som är rädd för att förlora det lilla han har kollar sig nervöst över axeln så att ingen ska se, vi kallar honom för Erik.

– Kom! Här inne bor jag. Det blir en kort rundvisning, säger Erik och visar med armen från vägg till vägg. 

Rummet ligger i ett skjul söder om Göteborg och kan inte vara mer än två meter brett. Här hyr Erik och några utländska arbetare svart för 5 000 kronor i månaden. Pengar de aldrig ser eftersom de dras direkt från den svarta lönen. Hyresvärden är också deras chef. 

– Vi får 53 kronor i timmen, en matlåda och smuggelcigg, så det kunde vara värre, säger Erik och skrattar uppgivet. 

– När hyran är dragen har jag någon tusing kvar. 

Jobbet är som grovstädare på några av de fina byggena i centrum, där det ska bli bostäder och kontor. Erik och hans kompisar i skjulet städar där på nätterna. Ibland river de gamla byggnader. Det händer att de fraktar bort asbest.

– Ingen av oss gillar rivningsjobben, men vi tar de jobb vi får, för vi måste. Chefen har varit tydlig med att vi inte ”finns”, så vi har varken skyddskläder eller varselkläder när vi jobbar, säger Erik och skrattar torrt, medan han försöker göra det fint i sitt lilla rum genom att puffa till kuddarna på sängen.  

På pappret är han en av de lyckligt lottade som kommit från hemlöshet till eget självständigt boende. Han lider vare sig av missbruk eller psykisk ohälsa och räknas därför till gruppen strukturellt hemlösa, den grupp där Göteborgs kommun säger att hemlöshet minskat mest. 

Det är också de strukturellt hemlösa som sedan maj 2019 främst berörs av kommunens nya rutin med ”pengar i handen”, med ersättning max en vecka i taget för att själv söka boende. 

Innan kunde de få kommunens hjälp med en riktig lägenhet – även om det var ett tillfälligt boende – men den åtgärden är nu reserverad för de med ”särskilda skäl”, som missbrukare och psykiskt sjuka. 

Det finns en bakgrund till den nya rutinen att ge pengar i handen, vecka för vecka eller dag för dag. 

De ansvariga politikerna och tjänstemännen i Göteborgs stad har sett ett problem med att hemlösa ”tenderar att passiviseras och bli kvar i den tillfälliga boendelösningen under en längre tid”.

Lösningen blev den nya rutinen som infördes i maj 2019. Syftet med den är att ”stärka den enskildes möjlighet att leva ett självständigt liv” och att de hemlösa ska ta ett ”större ansvar för sin bostadssituation”.

Ett knappt år efter att rutinen med pengar i handen infördes slog kommunen fast i en rapport att den i stort fungerade väl, och skickade ut ett pressmeddelande: 

”Rutinen bedöms ha bidragit till att fler hushåll gått vidare till eget boende och är på så sätt en delförklaring till den minskade hemlösheten.” 

Och i kommunens egen tidning Vårt Göteborg citerades en glad sektorchef: ”Det är glädjande på många sätt men framförallt för den enskilde individen”.

Vad vare sig den glada chefen eller stadens kommunikatörer nämner är att ingen uppföljning har gjorts för att kartlägga hur många som faktiskt fått ett eget boende.

Kommunen har aldrig frågat dem som berörs – de hemlösa som rutinen är till för. Man har heller inte gjort någon enkät med de socialsekreterare som möter de utsatta dagligen. 

Trots det slår kommunen fast att konsekvenserna främst varit positiva och att den nya rutinen med pengar i handen har bidragit till att ”fler hushåll, både med och utan barn, löst sitt boende på egen hand.”

När vi frågar vad slutsatserna bygger på får vi svaret att en enkät har gått ut till cheferna i de berörda verksamheterna. Kommunen betonar att cheferna har svarat ”i dialog” med dem som jobbar med människorna som berörs av den nya rutinen. En uppgift vi inte kan kontrollera. När vi begär ut råmaterialet enligt offentlighetsprincipen kommer svaret snabbt: rådatan har gallrats. 

Kommunen har alltså slängt underlaget till sina egna slutsatser.  

Hemma hos Erik i skjulet skakar vattenkokaren, det är dags för snabbkaffe med pulvermjölk. Ingen på kommunen har frågat varför han slutade att dyka upp och be om pengar till boende. 

– Det var en oerhörd stress, jag trodde fan jag skulle bli galen över att inte veta var jag bor nästa dag.

Han skulle ut på bostadsmarknaden, där det just nu är i snitt 7 års bostadskö i Göteborg. Den som vill ha en lägenhet i centrum behöver köa i nästan 10 år för en lägenhet, i exempelvis Angered är det 5,5 års kö. För att få nödbiståndet säger Erik att hans handläggare ville att han skulle söka minst 20 lägenheter per dag. Sju dagar i veckan. Han skulle bevisa att han var ”aktivt bostadssökande”. 

– Jag sökte allt! Både i Göteborg och utanför, men vad hjälpte det? Alla vet ju att även fint folk kan få vänta flera år i kö innan de har en chans på en lägenhet. Jag är inte fint folk, jag är en ”grovis” som gick i konkurs för flera år sedan och efter det gick allt åt helvete, säger Erik som i dag har ett berg av skulder och Kronofogden efter sig. 

Att det inte finns några bostäder – och i synnerhet inte för arbetslösa med skulder – är dock inte ett argument för att få bistånd till boende enligt svensk lag. Socialtjänsten är inte ansvarig för bostadsbristen, bara för den som står med sina tillhörigheter på trappan och bokstavligen inte har tak över huvudet för natten.

Erik hade ett boende från kommunen, innan han hänvisades till den nya ­rutinen. Han är långt ifrån ensam.

Hem & Hyra har gått igenom 15 domar från Förvaltningsrätten som rör fall där människor inte anses sjuka eller nerknarkade nog för att få hjälp. Mönstret upprepar sig. 

Människor vädjar om att få tillbaka sina tillfälliga boenden, och hänvisar till det ohållbara i att inte veta var de ska bo nästa vecka. De vittnar om att deras fysiska och psykiska mående försämrats med den nya rutinen. Nästan samtliga har fått avslag. Om de ger upp och slutar söka de tillfälliga pengarna –  blir de positiva siffror i statistiken. 

Hem & Hyra bestämmer sig för att åka ut och försöka hitta människorna bakom Förvaltningsrättens beslut. Flera är sådana som kommunen ”antar” har eget boende idag, då de slutat komma tillbaka för att söka pengar. 

Första adressen går till ett fint hus i närheten av Botaniska trädgården. Här är en kvinna i 20-årsåldern folkbokförd. På pappret ser det ut som hon lyckats ordna en bostad. En sömnig man med ett litet barn på armen öppnar dörren:  

– Nej hon bor inte här, aldrig hört talas om det efternamnet ens, säger han och visar in i hallen där det går att se att kvinnans namn inte finns på listan över hyresgäster. 

De andra adresserna Hem & Hyra får fram – på pappret lyckade exempel på att kommunens nya rutin fungerar – finns i stadens förorter. Vi knackar på en dörr i Biskopsgården där en 50-årig man ska bo, en liten tant öppnar: 

– No no, säger hon och hämtar en baklava som smakar tvål. 

På knackig svenska står det klart att mannen aldrig bott på adressen, hon har bott i lägenheten själv i minst 20 år visar hon med fingrarna. 

Efter besök på flera adresser visar det sig att de som på pappret har fått lägenhet – i verkligheten inte bor där. Vad det beror på vet vi inte, de kanske medvetet folkbokfört sig på fel adress, hyr svart, är inneboende, sover på en soffa – eller i ett soprum. 

Anledningarna till de falska folkbokföringsadresserna är något Hem & Hyra tidigare granskat. 

Det som går att slå fast är att kommunen – som hävdar att dessa människor i dag har ett eget självständigt boende – i bästa fall vilseleder allmänheten. 

I ett höghus i närheten av Stigs Center på Hisingen får vi dock napp. En av de tidigare hemlösas namn står på en lägenhetsdörr. Men ingen öppnar. Nere i hallen visar det sig att mannens postbox är överfull och det hänger ett brev till honom på väggen i entrén –  brevbäraren har gett upp. Utanför huset står en gråhårig man och letar pantburkar i en sopkorg. 

– Nej, han har jag aldrig sett, det är många som är skrivna här i huset som inte bor här. 

Varför pantar du burkar? 

– Det är för hyran och mat. 

Får du ingen hjälp av socialen? 

– Nej fy fan! Dit går jag aldrig igen, stå och tigga hos någon kärring. Det är mindre förnedrande att leta burkar än att gå till soc. 

Det visar sig att mannen är hemlös, i alla fall enligt Socialstyrelsens definition – han sover på en soffa hos en vän. Enligt kommunen är han dock inte hemlös, då han har tak över huvudet för den närmsta natten och inte söker nödbistånd.

– Jag fick höra hela tiden av soc-kärringen att jag inte är hemlös, man måste vara alkis för att få hjälp där, nä fy fan, säger mannen och traskar vidare till nästa sopkorg. 

Till slut hittar vi en man som hänvisats till den nya rutinen, och i dag har ett eget förstahandskontrakt. Han heter Thomas och är i 40-årsåldern.

– Jag flyttade till Uppsala! De har något de kallar kommunala kontrakt här, så trots att jag har massa skulder har jag nu fått en lägenhet som helt är min, säger Thomas stolt. 

Det var efter en skilsmässa som allt gick utför för Thomas. I sorgen la han räkningarna på hög. 

– Jag orkade inte öppna posten, jag levde i ett mörker. Hela livet har jag klarat mig med andrahandskontrakt och timanställningar, men sedan satt jag där bokstavligen på gatan, säger Thomas. 

Thomas fick nödbistånd för ett dygn i taget. För att få pengar till nästa natts boende behövde han komma in på socialkontoret och visa upp kvitto. 

– Jag bodde på ett vandrarhem, det var en extrem stress att inte veta om platsen fanns kvar när jag kom tillbaka från soc. De krävde att jag skulle packa ihop allt jag ägde varje dag och visa att jag inte hade tak över huvudet. 

En dag var vandrarhemmet fullt, det var 2019 och en stor konsert i stan.

– Hela stället var packat med glada och fulla ungdomar, så jag fick vända mig till Stadsmissionen. Där är ett annat klientel, jag fick ligga och krama min väska hela natten för att tjackpundarna ville sno mina grejer. Jag sov inte en blund den natten, säger Thomas. 

Till slut försvann även han ur statistiken, då en vän lät honom bo som inneboende på en soffa. Det betydde att han var fortfarande var hemlös, enligt Socialstyrelsens definition.

Först nära ett år senare flyttade Thomas på eget bevåg till Uppsala, där han fått ett vikariat inom vården. 

– Ja, det är inte tack vare nödbiståndet som det löst sig, snarare tvärtom. När jag hela tiden skulle söka lägenheter, som alla förstod att jag aldrig kunde få, och springa fram och tillbaka till soc med väskorna så hade jag knappt tid att söka jobb. 

Thomas är kritisk till den nya rutinen med pengar i handen, som han menar är ett kostsamt spel med människors hälsa och skattebetalarnas pengar. 

– Det var en oerhörd stress att inte veta hur jag skulle ta mig ur situationen. Om man inte vet var ens tandborste bor nästa natt är det svårt att skapa rutiner för att söka jobb och komma ur hemlöshet, säger Thomas.

Den tjänsteman som utsågs av politikerna att utvärdera den nya rutinen heter Stina W Björstedt, och är processledare för boendesociala frågor Göteborgs stad:

– De uppföljningar av rutinen och dess effekter som genomförts visar att fler hushåll kommer ut i eget boende snabbare än med tidigare arbetssätt, säger hon.

Hur många av dem som slutat komma tillbaka har i verkligheten kommit ur hemlöshet? 

– Vi har ingen siffra på det, då vi inom socialtjänsten inte har något uppföljningsansvar då det gäller nödbistånd genom kontanta medel.

Så ni vet alltså inte om de som fått pengar i handen faktiskt har fått ett eget boende? 

– Alltså, eller man kan ju anta att det har löst sig på något sätt om de inte kommer tillbaka. Vår uppsökarverksamhet och sociala jouren har inte heller sett någon ökning av hushåll som söker hjälp, säger Stina W Björstedt. 

Samma antagande gör flera chefer inom Göteborgs stad, bland annat skriver utvecklingsledaren på fastighetskontorets boendeavdelning Mikael Chrona så här i ett mejl:

”Det är oklart för mig hur många hushåll som faktiskt får ett långsiktigt boende av de som får pengar i handen. Ett antagande är att merparten av de hushåll som inte återkommer till socialtjänsten har löst sitt boende, eftersom de inte återkommer”.

Men ingen kan svara på vad som faktiskt hänt med de hemlösa som försvann. 

Hemma i sin arbetsgivares skjul får grovstädaren Erik höra vad tjänstemännen sagt. Han slår ut med händerna och gör en grimas. 

– Om de ser det här som en framgång är de ute och cyklar, det kan finnas massa anledningar till att folk inte kommer tillbaka. Som att de köpt knark för pengarna och lagt sig och dött i en buske.

Själv fick han nog efter ett par månader. Vandrarhemmet kostade 500 kronor per dygn, pengar som han fick söka några dagar eller max en vecka i taget från sin handläggare på socialen – efter att ha visat upp kvitton. 

– Det var helt meningslöst! De visste ju redan att jag inte skulle få någon lägenhet med mina skulder. Och vilket jäkla slöseri! Innan betalade kommunen runt 6 000 kronor i månaden för mitt tillfälliga boende, när de ändrade rutinen betalade de typ 15 000 kronor för en säng på ett vandrarhem.

– Magen tog nästan kål på mig av stressen att inte veta om jag hade någonstans att bo nästa natt. Och flera gånger var det stökigt på vandrarhemmen och vissa snodde mina få ägodelar.

I samma stund som Erik slutade att komma tillbaka för nödbistånd blev han del av kommunens vackra siffror, och en av de hemlösa som fick eget boende tack vare den nya rutinen. 

Nu bor han i skjulet och rensar ibland asbest på nätterna utan vare sig mask eller skyddskläder. Han förstår inte hur den nya rutinen har kunnat bli bättre – eller billigare, när kostnaderna i hans eget fall gick upp. 

– Det är ett jäkla slöseri med våra skattepengar, för att en idiot som jag ska bo på vandrarhem. Jag vill inte vara en parasit, så nu blev det svartjobb och svartkontrakt istället, säger Erik.