Familjen lever i förfall – värdar tvingas riva när Migrationsverket vägrar betala slitaget

12-årige Farshid vill inte ta hem vänner. Han skäms för den slitna lägenheten i Hedemora där en våg av människor passerat. Bostäderna slets hårt men Migrationsverket vägrar betala ersättning för slitaget och nu kokar värdarna i Bergslagen: “Aldrig mer att vi hyr ut till Migrationsverket”.

Bakom en institutionsgrön dörr utan namnskylt bor Maria och Farshad Mohammadi med sina två barn. Dörren saknar skylt eftersom de bor tillfälligt – sedan fyra år tillbaka. 

– Välkommen, ursäkta att det är varmt och luktar. Fönstret går inte att öppna, säger Maria redan i den trånga hallen.

– Vi har sagt till och väntat många år att saker ska lagas här, men ingen kommer och nu ska vi snart flytta, fyller hennes make Farshad i.

Det är en trött och sliten lägenhet som för länge sedan tappat räkningen på alla som passerat. Frysen och avloppet fungerar inte och doften av kompost sprider sig i den varma lägenheten.

– Vår dotter är tre år och plockar mat i komposten varje dag, vi kan inte stänga om den. Luckorna var borta redan när vi flyttade in, säger Farshad.

Han visar hålet i golvmattan i köket och väggarna med kritfärg i glada kulörer blandat med fettfläckar och bortskrapade tapeter.

Men inte överallt. Vissa delar i lägenheten, där kök och vardagsrum har öppen planlösning i ett enda rum, ser fräscht nymålade ut. Någon har målat, men slutat innan det blev riktigt klart. Som att någon fått hopp om framtiden och ville göra fint, men tappat det igen. De halvmålade väggarna berättar en historia om en mamma som vill glädja ett skamset barn.

Maria, Farshad och sonen Farshid kom till Sverige från den kurdiska delen av Iran. De kom den där hösten 2015, när en flodvåg av människor på flykt drog genom Europa. Svallvågorna nådde ända till Hedemora i Dalarna och lämnade människor där – strandsatta.

– Vi har flyttats många gånger och får inte bestämma var vi hamnar. Men vi har trivts väldigt bra i Hedemora, säger Farshad.

Erik Kristiansson är vd på Hedemorabostäder. Han minns samtalet från Migrationsverket i inledningen av flyktingkrisen, hösten 2015.

– Det var självklart att vi skulle hjälpa till, vi hade tomma lägenheter, säger han.  
  I dag är han inte lika säker på hur han skulle göra om det inträffade en ny flyktingkris. En   tveksamhet han inte ensam om, ska det visa sig. Men tveksamheten, den gäller inte människor på flykt från andra länder – utan snarare något av det svenskaste vi har: staten.  
 
Situationen som Hedemorabostäder hamnat i sticker egentligen inte ut. Ser man till den lista som Hem & Hyra tagit fram över de 100 bostadsbolag som kräver tillbaka mest pengar från  Migrationsverket för onormalt slitage, ligger Hedemorabostäder till och med utanför   listan: på plats 107.  Men listan visar också att Bergslagen är extra hårt drabbat – fem av de tio översta värdarna på listan återfinns i Bergslagskommuner. Och kommunala Lindesbergsbostäder, som ligger längre ner på listan, är en av värdarna som gått till tingsrätten för att få ut ersättning.

Hittills har Hedemorabostäder begärt cirka 412 000 kronor i ersättning från Migrationsverket. Av dem har de fått drygt 277 000 kronor.

Dessutom lämnade Migrationsverket under sommaren ytterligare 58 lägenheter som Hedemorabostäder ännu inte debiterat för.  Bolaget räknar med att det kommer att kosta mellan sju och åtta miljoner att återställa dessa 58 i uthyrningsbart skick. 

– Men vi kan bara debitera runt 700 000 kronor och sen – hur mycket vi får – det vet vi inte, säger Erik Kristiansson uppgivet. 

Vi står i en lägenhet i den lilla byn Långshyttan utanför Hedemora. Vaktmästaren Stefan Erson har låst upp några stycken nu. Vi har sett vattenskador, trasiga fönsterrutor, dörrar, trösklar, luckor och lådor. Fettfläckar och årsringar av smuts. Nu står vi i ett vardagsrum. 

– Vad tror du att det där märket är från? Erik pekar på ett märke i plastmattan. En vattenpipa? 
– Jag vet inte, kanske någon som ställt en het kastrull där, svarar Erson.  

De betraktar märket en stund. Det är mitt på golvet och kommer att innebära att golvmattan måste bytas för att lägenheten ska gå att hyra ut. Men de vet redan nu att de inte kommer att få ersättning av Migrationsverket för brännskadan. De kommer inte ens debitera för den – det är lönlöst.

Det moment 22 som värdarna ställs inför är att många av lägenheterna som hyrts ut till Migrationsverket var gamla. Värdet på äldre tapeter och golv skrivs därför av. Så ett äldre men fullt fungerande golv, är värt noll kronor trots att den enda anledningen till att det måste bytas är att det under Migrationsverkets hyrestid, till exempel, blivit ett stort brännmärke på det.  

– Om det gällde en lägenhet skulle vi klara det. Men när de lämnar 58 samtidigt så ställs vi inför reparationskostnader och kostnader för tomma lägenheter samtidigt eftersom de inte går att hyra ut när det ser ut så här, säger Erik.  

Dessutom får värdarna ingen ersättning ens för ren skadegörelse, som de kan få med en vanlig hyresgäst. Migrationsverket har stått på kontraktet, men vägrar betala eftersom det inte är de som förstört, utan en migrant. Men då omsättningen på folk varit så hög, kan vare sig värdar eller Migrationsverket peka ut exakt vem som utfört den. Därför står värdarna utan ersättning för skadegörelse som hyresgäster normalt tvingas betala för.  

Hedemorabostäder har en underhållsbudget på 12 miljoner kronor per år för sina 1200 lägenheter. Nu skulle de alltså behöva sju-åtta miljoner kronor till för att fixa enbart 58 lägenheter. Men att det ska tas via hyreshöjningar kommer inte på fråga.  

– Det är uteslutet. Det skulle Hyresgästföreningen aldrig gå med på, vi får omprioritera   underhållet genom att till exempel göra mindre i utemiljöer. Men det invändiga i våra redan uthyrda lägenheter kommer att rulla på, så vi hoppas att våra hyresgäster inte märker så mycket av det här, säger Erik. 

Lägenheterna som Migrationsverket lämnar, stod tomma före flyktingkrisen och kommer att stå tomma efter. Dels för att det inte finns tillräckligt många svenska medborgare som vill bo i på landsbygden. Men även om någon skulle vilja, kan lägenheterna inte hyras ut förrän de är rustade. Vakanserna kan bli långsiktigt kostsamma om lägenheterna inte snabbt ställs i ordning och kan hyras ut. Och det är en kostnad som kan komma att påverka hyrorna om inget görs.  

– Får vi dem inte uthyrda, kan vi behöva riva på sikt, säger Erik. 

Riva. Det har man redan bestämt sig för att göra i Ljusnarsberg i Västmanland. Liksom i Filipstad och Storfors i Värmland.  

– Vi mäktar inte med det här, säger Susanne Sander som är   vd på Stiftelsen Björkåsen i Storfors.  
  
Stiftelsen har en underhållsbudget på mellan 4,5 och 5 miljoner kronor för sina 434 lägenheter och uppskattar kostnaden för att återställa Migrationsverkets  23 lägenheter till mellan sju och elva miljoner kronor. 

– Jag trodde inte att lägenheter kan vara så förstörda. Det är kök och badrum. Det är   vatten- och fuktskador. Det är golv som är uppbrutna eller förstörda av vatten, säger Susanne Sander och fortsätter:  

– Och jag börjar inse att vi inte kommer att få någon ersättning från Migrationsverket och på   riktigt är det här fruktansvärt hemskt för  stiftelsen. Vi är en liten stiftelse och är i en   glesbygdskommun med alla de utmaningar som det redan innebär, säger hon.  

I Storfors har man ställts inför att tvingas säga nej till personer som vill bli hyresgäster för att i  stället låta lägenheten stå tom.  

– De är helt enkelt så förstörda att vi inte kan hyra ut dem. Det blir en ond spiral eftersom vi   tappar intäkter när vi inte kan hyra ut. Vi har råd att göra i ordning en sådan lägenhet per år,   mer än så klarar inte vår ekonomi, säger Susanne Sander. 

Vid en eventuell rivning ställs både Hedemora och Storfors inför problemet att lägenheterna   Migrationsverket hyrt ligger insprängda i beståndet. I Ljusnarsberg har man i stället hyrt ut flera  lägenheter i samma hus, vilket gör rivningarna enklare.  

– Vi tyckte att det var en bra lösning att integrera människor att bo tillsammans. Nackdelen nu är att vi inte kan riva  ett hus utan lägenheterna med överslitage ligger på flera ställen, säger Susanne.  

  Å andra sidan. I Ljusnarsberg flyttade man hyresgäster för att ge Migrationsverket tillträde till en hel fastighet i det lilla samhället Bångbro utanför Kopparberg. Och de kan inte flytta tillbaka nu. Lägenheterna som rivs är några av de nyaste i beståndet, men så förstörda att kommunen beslutat att riva dem.  

Ljusnarsbergs kommun räknar med att en upprustning skulle kosta fem miljoner kronor,  men har erbjudits 192 000 kronor i ersättning från Migrationsverket. En rivning skulle å andra sidan bara kosta 1,7 miljoner, enligt kommunens beräkningar. Och därefter är de av med problemet, de riskerar inte att fastigheterna blir stående vakanta och kostar pengar, eller blir föremål för så kallad social dumpning – det vill säga att rikare kommuner med bostadsbrist placerar bostadslösa människor som lever på bidrag i småkommuner med lediga bostäder.  

Samtidigt – och i ärlighetens namn: om inte Migrationsverket hyrt under dessa år, hade lägenheterna hos många av värdarna antagligen stått helt tomma. Något som är mycket kostsamt.

Dessutom har bostadsföretag kunnat ta ut en högre hyra av Migrationsverket än från privathyresgäster. Påslaget har varit åtta procent. Därför kan vän av ordning tycka att värdarna borde ha sparat dessa pengar till att renovera lägenheterna.

Men Jimmy Sander som är fastighetsansvarig på Ljusnarsbergs kommun, säger att det redan under uthyrningen var en förlustaffär för dem att hyra ut till Migrationsverket, trots påslaget. 

–  Påslaget var för el och vatten, men det räckte inte på långa vägar. Så även om det var svårt att de lämnade allt samtidigt innebar det också ekonomiska lättnader: inget ont som inte har något gott med sig.  Jag skulle avråda å det grövsta att hyra ut till Migrationsverket igen. De har inte gjort sig så populära här, säger han. 

Även Filipstads kommun river för att inte drabbas av den så kallade sociala dumpningen. Per Green som är fastighetschef på Stiftelsen Filipstadsbostäder kallar omflyttningen av folk för ”tragisk statlig och kommunal människohandel”, men tillägger:

– Det är så trist att prata om Migrationsverket och kostnader: vi glömmer bort att det suttit människor i de här lägenheterna. Människor som farit väldigt illa. Det är det riktigt tråkiga i kråksången, säger han.  

Människorna, ja. Lägenheterna är omöjliga att hyra ut. Ingen vill bo så. Ändå har det fram tills nu bott människor i dem. Som Farshad och Maria och deras barn i den slitna men halvmålade lägenheten i Hedemora där det här reportaget började.

Historien som de halvmålade väggarna i en lägenhet i Hedemora berättar, är den om Maria och hennes son Farshid. Han är 12 år och vantrivdes i den nedgångna och smutsiga lägenheten.

Men så en eftermiddag när Farshid kom hem från skolan, hade Maria en överraskning. Hon hade köpt färg för 400 kronor på Dollarstore och målat de smutsiga väggarna vita för att göra platsen för väntan på ett eventuellt uppehållstillstånd lite drägligare. 

Farshid blev glad när han kom från skolan den dagen. Men mamma Maria vågade inte måla klart. 

– Migrationsverket sa att jag gjort fel och att jag inte fick måla mer. Jag förstår inte varför, det blev finare. Min son vill jag ska måla även resten, men jag är rädd för Migrationsverket, säger hon.

Nu är halva rummet målat och resten full av avtryck från alla dem som passerat bostaden tidigare.  

– Mina vänner vill komma hem till mig, men jag säger nej. Jag vill inte berätta att det beror på att det är så smutsigt. Så här bor inga svenskar. Man måste ha uppehållstillstånd för att få måla och göra fint där man bor, säger Farshid. 

Nu är det dags för Farshid och resten av familjen att lämna vännerna i Hedemora och försöka träffa nya. När Hem & Hyra besöker familjen har de börjat packa och sälja saker. De ska snart flytta, men vet inte när.  

– Platsen vi ska till ligger utanför Boden tror jag. Jag har försökt titta på kartan, men minns inte vad det heter, säger Maria och plockar fram mobilen och fotot på brevet de fått och försöker uttala namnet på den plats som Migrationsverket bestämt de ska flytta till.  

När det inte går att uttala, skjuter hon över mobilen till mig.  

”Lövånger” står det. Och att flytten ska äga rum någon gång mellan 13 och 28 juni.  

– 25 kilo per person får vi ta med oss så vi försöker sälja det vi hinner, säger Maria som sålt barnens cyklar för 100 kronor styck för att banta ner bohaget.
 
Trots allt säger de att de hellre bott kvar i den slitna, halvmålade lägenheten i Hedemora, än att flytta till en plats där de inte känner någon och som de inte kan uttala namnet på. Men det valet är inte deras att göra.  

Få har kommit lika nära problemet med lägenhetsslitage som Tamara Zuljevic. Hon jobbade på Röda Korset i Hedemora och kom på en idé om att utbilda asylsökande till så kallade IBO-värdar: integration i bostadsområdet.

Tamara pekar ut stressen i osäkerheten på hur länge man får stanna i landet, på en ort eller i en lägenhet som en anledning till det ökade slitaget. En ström av människor, oräkneliga flyttar i redan gamla bostäder där ingen städat mellan de boende gör att vissa slutar bry sig. Men även kulturskillnader.  

Det var där som Röda Korset trädde in. För att minska slitaget och friktionen. 

– Jag har sett så mycket konstigt, du kan aldrig tro det! Vi har fått lära människor att inte vattna väggarna inomhus till exempel. Jag tror att människan fungerar så: man gör som man är van vid tills någon säger något annat, säger Tamara. 

Så är man van vid sanddamm, torr hetta och hus gjorda av sten med golv och väggar av kakel, är det svårt att på förhand förstå att väggar av gips och golv av trä behöver rengöras annorlunda, menar Tamara.

– Det där borde egentligen Migrationsverket haft personal till, men de lämnade folk här att sköta sig bäst de kunde. Hade de haft personal som lärde folk vad som gäller, hade det inte blivit så förstört, enligt Tamara Zuljevic.

En kritik som bostadscheferna upprepar gång på gång.

Knack, knack, knack.  

I dörren mitt emot Maria och Farshad Mohammadi bor Shabnam Kasoli och Yasin Mirazaii från Afghanistan med sina fyra söner. De bor i en välbevarad tvåa där tapeterna är hela, fönstren går att öppna och skåpsluckorna sitter kvar. På en krok hänger medaljer och nedanför står diplom från idrotts- och matematiktävlingar. Snart ska även de lämna den ort som välkomnat dem och där de trivts så bra. Yasin har arbetat som IBO-värd för Röda Korset och Hedemorabostäder för att minska missförstånd och slitage i bostäderna. Han hade Tamara Zuljevic som arbetsledare.  

– Jag blev ledsen när jag såg att vissa förstörde, men de lyssnade när jag sa till och jag är stolt över det jobb jag gjort, säger Yasin.   

– Jag tror att den som har ett bra liv, tar hand om sin bostad medan den som har ett dåligt kanske förstör. Men det beror nog ännu mer på vem man är som person, säger Yasins fru Shabnam Kasoli. 

Hedemorabostäders vd Erik Kristiansson vet att det sett värre ut i lägenheterna om de inte Tamara, Yasin och Röda Korset gjort verklighet av idén med IBO-värdar. Det kan han se svart på vitt. I vissa bostäder fick migranterna ta hand om sina boenden, de fick färg och penslar. De lägenheterna ser i regel bättre ut än andra säger han när han visar runt i Långshyttan.  

– De fick något att göra om dagarna och fick känna någon slags tillhörighet genom att ta hand om sitt boende, även om de inte visste hur länge de skulle få stanna, säger Erik.

Dessutom har slitaget minskat i och med att det mot slutet kom fler familjer.  

– I början kom det många ensamma män och när de placerades tillsammans uppemot sex personer från olika länder i samma lägenhet, var slitaget mycket högre än med familjerna, säger han.

Sommaren går. Hedemora töms på asylsökande. Familjerna Shabnam och Yasin, Maria och Farshid har flyttat till olika platser i norra Sverige. Ett nytt krig har brutit ut i Shabnams och Yasins tidigare hemland Afghanistan. 

En gråmulen sensommardag ringer Farshad från Lövånger och berättar att familjen saknar Hedemora så mycket att han rest dit några dagar veckan innan och letat efter en lägenhet. Marias bror som har jobb, har lovat att betala hyran om de hittar en bostad inne i Hedemora. Men inga  lägenheter finns  lediga. Den de nyligen bodde i anses för förstörd för vanliga betalande hyresgäster.

Om en ny flyktingvåg inträffar säger flera värdar som Hem & Hyra intervjuat inför det här reportaget, att de inte skulle vara lika naiva och godtrogna bara för att det är staten som är förstahandshyresgäst.  

– Migrationsverket svepte över landet som en stormvind med sina behov. Och visst: våra lägenheter stod tomma och vi såg dem ett tag som en räddande ängel eftersom vi fick lägenheter uthyrda. Men sedan lämnade de oss med kaos, säger Per Green på Stiftelsen Filipstadsbostäder.