Följ med in i tecknaren Marcs maxade lya: ”Komma iväg från grå vardagen”

Vardagsrummet är fyllt av skivor, affischer och hockeybilder. I ena hörnet sitter illustratören Marc Strömberg och fyller sina ark med superhjältar, burgare och hjortron.

En åttaårig pojke sitter framför en tjock-tv i en hyreslägenhet i Umeå och tittar på MTV. Det är 90-tal och artister som Kriss Kross, Björk och Madonna flimrar förbi på skärmen. Pojken heter Marc och bor i lägen­heten med sin mamma. Han håller ett fast tag om en penna. Framför Marc står en liten plastfigur, actiondockan Range Viper i G.I. Joe-serien. Den lilla figuren har hjärnan synlig, patroner hängande över axeln och är just då det absolut coolaste som finns.

Pojkens bruna ögon fokuserar på papperet när han ritar av plast­krigaren och alla hans vapen. Andra superhjältar växer sedan fram i Marcs block. Timme efter timme sitter pojken där framför tv:n, förfinar sina hjältar på papper, fantiserar. En dag gör han sin första serie, ”Ett amerikanskt superbrott”, om punkare som slåss mot polisen och blir släpade i håret till polisstationen.

30 år senare sitter Marc Strömberg i sin hyreslägenhet i Hägersten i Stockholm. Han ritar en brinnande renskalle i den intensiva och färgstarka stil han numera är känd för. Utanför fönstret, nere vid vändplanen, tar vinden tag i hängbjörkarna framför Klubbackens livs och Pizzeria Marino. Marc blickar ut över ett litet samhälle i miniatyr på höjden ovanför Mälaren.

– Jag är jätteglad att jag kom hit. Den här kullen är så ikonisk. Jag sitter här i fönstret och ser allt. Den lilla röda bussen som kommer upp och vänder, fyllona utanför pizzerian och kanske något bråk utanför lillkiosken. Det är superbra, säger Marc och ler nöjt.

Vardagsrummet har Marc gjort om till ateljé, med stora skrivbordsytor mot fönstret. Väggar och hyllor är täckta med prylar. Den långsmala ­kreatören går fram till en hylla och skiner upp när han hittar böcker av tecknaren Jan Lööf.

– Han var min första ritidol. Den första boken som jag lärde mig att läsa var ”Mannen med det röda äpplet”. Jag älskar den boken, säger Marc och går bort till väggen mot sovrummet.

Där på golvet står 38-åringens första dator, en uråldrig blå Imac som han gjorde sina första digitala skisser på. Ovanför hänger skivomslag, serietidningar, leksaker, kort på hockeyspelare i favoritlaget New Jersey Devils.

Marc Strömberg blickar ut över rummet där han får inspiration.

– Där är en bra skiva, där är en kampanj som jag gjort, där är en serietidning, där är en leksak, där är en penna. Jag vill få någonting tillbaka varje gång jag tittar i ett hörn av den här lägenheten.

Även i Marcs illustrationer finns det ofta något i varje hörn. Det är maxat, extra allt.

– Jag vill rita grejer som är roligare än verkligheten, komma iväg från den tråkiga, grå vardagen och liksom kunna ta in en sådan här fantasivärld där allting är färgstarkare och ser roligare ut än vad det egentligen är.

Hans teckningar kan vara belamrade av finurliga detaljer – kaniner, insekter, pommes och drakar – som i väggmålningarna till hamburgerkedjan Bastard Burgers. De kan vara fulla av energi – storslagna poser, svingade svärd och blodiga motorsågar – som illustrationerna av hardcoreband i superhjälteskrud som han gjort en bok av.

Marc visar några teckningar ur boken. Frontfiguren i bandet Abhinanda har han gjort till en krigare i rustning, med en stor kniv i bältet.

– Du ser, jag sitter fortfarande och ritar superhjältar. Jag har haft en otroligt liten utveckling från när jag var liten till nu.

Det är inte sant. Mycket har hänt sedan Marc satt där framför tjock-tv:n i Umeå. Redan i tioårsåldern började han gå på spelningar i hemstaden. Han sveptes med i den stora hardcore-, vegan- och straight edge-vågen som då sköljde över Umeå.

– Alla ritade X på händerna och kastade brandbomber på korvkiosker, minns Marc.

Utöver den ideologiska resan gjorde Marc en fantastisk vansinnesfärd in i allt kreativt, påeldad av den gör-det-själv-attityd som präglade den norrländska staden.

– Jag växte upp i det där, en väldigt tillåtande miljö. Det var ett litet steg från att stå i publiken till att gå upp på scenen själv. Vi lärde oss att testa att göra saker hela tiden. Ibland ritade vi skivomslag, ibland fotade vi banden. Ibland spelade vi i band själva, tryckte egna tröjor och åkte på turné.

Tiden under 90-talet i Umeå har präglat hans liv. Han har varit trummis eller sjungit i mängder av band, turnerat i Europa. Han har under flera år varit programledare i P3 och berättat om sin älskade musikgenre. Han har gjort musikvideor och startat det kända hiphop-kollektivet Random Bastards tillsammans med sin kompis Cleo, grammisvinnare förra året.

Men sedan några år tillbaka har Marc Strömberg tagit ett steg tillbaka och numera är det nästan bara tecknandet som gäller.

– När man är ung vill man göra alla saker, alltid. Det är ganska skönt när man blir äldre och märker att det inte går. Varje dag är det en möjligheternas dörr som stängs. Det är så jävla skönt för huvudet när man inte har valet att bli akrobat eller någonting sånt längre. Det är fint att bara ha det så här, som Skalman.

Sköldpaddan i Bamse har en mat- och sovklocka och ett mycket intrutat liv. Marc Strömberg styr sin tillvaro på ett liknande sätt. Han vaknar klockan sju och börjar jobba direkt. Klockan elva är det dags för träning några tunnelbanestopp bort och efter en proteinshake fortsätter arbetsdagen framför skrivbordet till middagstid. Efter middagen lämnar Marc sin ­kulle, går ner till Mälaren och badar vid klipporna i Vinterviken.

Vid badplatsen kommer det alltid fram någon och ställer intresserade frågor om Marc Strömbergs tatuerade kropp och ansikte.

– Ibland kan folk rygga tillbaka när de ser mig. Därför är jag förvånad över hur många som vill komma fram och prata. Tatueringarna är en väldigt bra kontaktstartare. De är egentligen en förlängning av att jag vill pynta allt omkring mig.

Marc Strömberg gjorde sin första tatuering när han var 18 och har fyllt på kroppen när han varit på resor eller när han träffat nya människor. Han beskriver sin bläckfyllda hud som en resväska som han fyller med klistermärken. Bredvid hieroglyfer och rörtänger har kompisar fått skriva valfria texter som Marc tatuerat in. Allt i ett organiserat virrvar, precis som i hyresrätten där han bor.

Att hyra sin bostad är ett aktivt val som Marc har gjort.

– Jag känner det som en klass-stolthet att bo i hyresrätt, att inte komma in på den där jävla köpmarknaden. Alla vi som bor här, alla gubbarna och tanterna och tonåringarna, har ett gemensamt intresse av att allting ska vara bra i området. Det handlar inte om något värde som ska höjas eller sänkas.

I alla flyttar, från hyresrätt till hyresrätt, finns det något som alltid har fått följa med. Något i plast. För där på en hylla i vardagsrummet står den, Range Viper, med blå kropp och kopparfärgade patroner. Samma superhjälte som stod framför tv:n för 30 år sedan. Marc strålar när han försiktigt tar upp plastfiguren och låter den ligga i handflatan.

– Den här, den var startskottet för min fantasivärd. Jag har ritat den en miljon gånger. Den är så jävla fin!