Striden om slumkåken som samlar Malmös fattiga: ”Hemlösa bor bättre än jag”

Kommunen försöker slå mot hyresvärden Frank Dovics ekonomi. Samtidigt kämpar boende för underhåll och sänkta hyror.

När vi fortsätter granskningen av det ökända slumhuset har Timea Kallai, som klagade på den höga hyran och slog larm till miljöförvaltningen, blivit uppsagd. Över gården bor Mickael Meland, som vädjar om hjälp och kallar hyresvärden pengagalen.

Men fastighetsägaren Frank Dovic ger en helt annan bild: ”Skitskriverier om att jag är den värsta fastighetsägaren i stan. Det gör mycket ont”.

Mickael Meland är en kvart försenad när han zickzackar över den trafikerade Bergsgatan mitt i Malmö. Schäfertiken Zinga har precis fått sin lunchpromenad och Mickael stänger in henne i sovrummet, så vi kan vara ifred. Det luktar hund i lägenheten. Mickael ber om ursäkt för några små blodsdroppar som den löpande tiken lämnat efter sig på hallgolvet, innan han börjar berätta om livet i Malmös mesta slumkåk. Han borde veta hur det är. Det har gått 23 år sedan han flyttade in. Då var han nyskild, skuldsatt och på jakt efter en bostad. Det här är vad han fick tag på.

– Hemlösa bor bättre än vad jag gör, säger han.

Stora sprickor löper över väggar och tak i trerummaren. Hallens strukturtapet med mönster av fejkade tegelstenar är smutsgrå och söndertrasad. Tillsammans med den gulgrå plastmattan andas det åttiotal. Här är ostädat men krävs ingen expert för att slå fast att det samtidigt var väldigt länge sedan någon renoverade eller skötte underhåll. Ovanför köksbordet missfärgar en fuktfläck taket brunt.

– Det känns rent ut sagt för jävligt. Jag har aldrig varit med om värre.

Ute i trapphuset ovanför lägenhetsdörren tittar nakna lysrör fram bakom skärvorna i en krossad vägglampa. Det är våningsplanets enda ljuskälla.

– Ni ser den lampan. Så har den sett ut i femton år. Jag har sagt till hyresvärden en miljon gånger: varför byter du inte ut den?

Mickael Meland har bott här sedan slutet av nittiotalet. Nu har han fått nog. Och vill ha hjälp.

Hur vill du ha det?

– Renoverat fullständigt från golv till tak. Jag har skrivit ner allt som jag ska skicka. Titta här, säger han och visar ett handskrivet formulär adresserat till Hyresgästföreningen.

Sekelskifteshuset ägs av den 74-årige Frank Dovic som punktmarkeras av myndigheterna i sin fastighetsägarroll.

– Han är pengagalen. Han är värdelös. Han skjuter upp allt. Han borde ha gått i pension för länge sen. Han bryr sig inte om något, säger Mickael Meland.

Många i huset har skulder och låga eller inga inkomster alls, vilket Hem & Hyra berättade om tidigare i år. Socialtjänsten har stått för många av hyrorna och med bostadsmarknadens tuffa krav skulle bara ett fåtal kunna skaffa en lägenhet någon annanstans med egna meriter. Fyra av fem är i själva verket helt utestängda från hyresmarknaden.

Bakom tegelfasaden koncentreras en rad högaktuella problem med stor inverkan på den havererade delen av Sveriges hyresmarknad: bostadsbrist, fattigdom och sociala problem. Lägg där till ett system med en lagstiftning som har svårt att hantera fastighetsägare som varken samarbetar eller tar sitt ansvar fullt ut.

När vi nu återvänder till slumkåken står det övergivna kundvagnar på gården. Gamla sladdar och kablar ligger på hög. I ett av trapphusen står en ensam soffa på högkant. Trots misskötseln är hyrorna höga, men få vågar klaga.

Timea Kallai, däremot, är inte rädd. Hon säger vad hon tycker. I somras krävde hon en hyressänkning från 13 460 kronor till 9 375 kronor i månaden. Hon vände sig till miljöförvaltningen på grund av brister och berättade öppet om problemen.

Kort därefter blev hon uppsagd från sin trerumslägenhet, motiverat med att hon skulle ha ställt ut sopor i trapphuset och rökt ”i och omkring fastigheten”. En uppsägning som enligt Hyresgästföreningens jurister inte har lagstöd enligt praxis. Så länge begränsningar inte står inskrivna i kontraktet, som i ett allergihus, får man röka både i sin lägenhet och ute på gården.

– Det är klart att jag är rädd inför framtiden. Jag tar hellre livet av mig än bor på gatan. Jag röker inte i trapphuset, det är bara lögn, säger Timea Kallai.

Hon har skulder hos Kronofogden och saknar fast arbete.

– Jag hittar inte lägenhet någon annanstans. Jag är jätteorolig för hur det ska gå.

– Hyran ligger väldigt högt i förhållande till likvärdiga lägenheter. Den är också sliten men det är inget som nämnden tittar på här. Men vi kommer även lyfta frågan med andra problem i fastigheten, säger Petter Ek, Hyresgästföreningens förhandlare, som driver Timea Kallais hyressänkning i hyresnämnden.

Boende i huset har under lång tid klagat på en otrygg situation med okända personer som rör sig i fastigheten. Även polisledningen i stadsdelen är missnöjd och flera händelser på senare tid bekräftar bilden av ett hyreshus bortom normal kontroll.

I mars i år lurades en kvinna till en övergiven lägenhet efter en falsk Tinderdejt. Dörren stod olåst och i förhör beskriver hon en ”trashad” bostad där ytterligare personer plötsligt dök upp. Hon hotades med kniv och tvingades lämna över betalkort och koder. 15 000 kronor försvann från bankkontot.

”Hela lägenhetskomplexet är dåligt skött och det är oklart om folkbokföringen stämmer med de som faktiskt bor där”, skrev poliser som larmats till adressen senare i ett PM.

Och fortsatte: ”Fastighetsägaren är svår att samarbeta med”.

Kort därefter avslöjades en knarkcentral i en annan lägenhet. Nyckeln satt kvar i låset på utsidan av dörren och de nyfikna poliserna hade inga svårigheter att ta sig in. I ett rum fyllt av cannabisrök satt fyra män. Det saknades sängplats och hyresgästen var skriven på en annan adress. Här hittade poliserna väskor och påsar fyllda med olika typer av narkotika, bland annat tre kilo cannabis. Det fanns material för portionsförpackning, ett tydligt tecken på langning, och en av männen berättade varför han var där: hit kunde man gå för att köpa knark.

Mickael Meland bekräftar bilden av ett hus i fritt fall. Han berättar om springet i trapphuset och om den öppna langningen på gården. Men Zingas sällskap, schäfertiken med vaktutbildning, gör att han trots allt känner sig trygg.

Du har ändå bott här i 23 år. Varför har du stannat kvar i så många år?

– Jag har haft skulder hos Kronofogden. Jag åkte på 140 000 kronor när jag separerade men det är snart betalat. Så jag har svårt att få lägenhet. Men jag står i Boplats Syds kö och jag kollar på nätet och sådana grejer.

Som timvikarie inom vården får han lön men har ändå haft problem med ekonomin. Värden sänkte plötsligt hans hyra med 1 000 kronor i månaden, berättar han. Fem månader senare höjdes den igen och samtidigt kom ett återkrav på 5 000 kronor, motsvarande den tidigare sänkningen.

Myndigheter och intresseorganisationer jagar Frank Dovic. Men dagens lagstiftning räcker inte för att få stopp på förslumningen. Eller: Frank Dovic har inte misskött sig tillräckligt.

Redan vid årsskiftet kan dock spelreglerna komma att ändras. Regeringen vill att hyresnämnden i ett tidigare skede ska kunna ingripa och lägga viten på värdar som slarvar med skötseln av ett hus.

Miljöförvaltningen i Malmö anser att situationen i hyreshuset innebär ”risk för boendes hälsa och välbefinnande”. Inspektioner under våren har landat i krav på vitesförelägganden. Det bottnar i bristande sophantering och skadedjursbekämpning samt avsaknad av felanmälningssystem för de som bor där. Frank Dovic har överklagat allt.

Vid ett av miljöförvaltningens besök hittades även en sovplats i källaren. Ett ”olovligt boende” som kommunen vill förbjuda. Alla punkter är kopplade till viten på drygt 100 000 kronor i månaden om de inte åtgärdas. Nu ligger överklagandet hos Länsstyrelsen i Skåne.

Hyresgästföreningen planerar även att gå vidare med ett åtgärdsföreläggande, ett skarpt juridiskt verktyg som kan användas för att tvinga en slarvig hyresvärd att till exempel renovera.

Frank Dovic ger ogärna intervjuer.

– Det är ingen kommentar på det. Det är fel alltihopa. Jag förstår inte detta, säger han när vi till slut får tag på honom.

Sedan pratar han länge och engagerat om sina hyresgäster, huset och om rollen som fastighetsägare. Han säger att han är på plats varje dag och gör så gott han kan. Narkotikahandel och polistillslag känner han inte till, då skulle han ha agerat. Och några övergivna och olåsta lägenheter finns inte.

–Vi har inga rättigheter att kolla om folk sysslar med narkotika. Det är polisens arbete och de har aldrig sagt att någon har åkt fast med narkotika. Vi är inte glada över sånt i fastigheten, säger han.

Han känner stor maktlöshet inför hyresgäster som missköter sig. Rökning och nedskräpning inne i fastigheten tycker han är ett stort problem.

– Jag har varnat många gånger men det har inte hjälpt.

En stor del av lägenheterna stod tomma när han köpte huset. Och dagens hyror är rimliga, sett till hur mycket pengar och arbete som han själv lagt ut under åren, tycker han.

Det måste vara ansträngande att äga ett hus med så stora problem. Hur orkar du fortsätta?

– Men du, problemen som finns är inte våra som fastighetsägare. Vems problem är det?

Vad tycker du?

– Det är samhällets problem.

Frank Dovic känner sig baktalad. Han återkommer gång på gång till att allt handlar om samhällsproblem som ligger bortom en fastighetsägares ansvar. Och han har inga planer på att göra sig av med hyreshuset.

Många fastighetsägare i din situation skulle tröttna. Vad är det som gör att du inte ger upp?

– Jag har kämpat så mycket. Jag har renoverat fastigheten från grunden och upp till taket. Jag har slitit och byggt. Det sitter i hjärtat, arbetet som jag har satt in under trettio år. Sedan kommer sådana skitskriverier om att jag är den värsta fastighetsägaren i stan. Det gör mycket ont.