Jennies kamp för sina barn – vräks trots nollvision

Efter år av våld fick Jennie och barnen till slut hjälp med bostad. Nu vräks familjen trots larm från läkare och psykologer. Hem & Hyra har granskat verkligheten bakom nollvisionen för barnvräkningar.

Det ekar dovt mot stengolven i korridorerna på Södertörns tingsrätt. Utropen får väntande att rycka till och resa sig. Från tidningsställen i väntsalen lyser magasinens rubriker om drömhem och trendspecial. Jennies namn ropas plötsligt upp i högtalaren. Hon samlar ihop sina saker och tar ett djupt andetag. Det är hennes tur nu.

Hon ska ta striden mot socialtjänsten. Rätten har fått alla utlåtanden om hur barnen mår. Alla varningar från läkare och psykologer för konsekvenserna om familjen vräks från sin bostad. Deras trygghet står på spel i den här rättegången. Jennie tänker på sina tre barn. Aldrig mer ska de tillbaka till samma desperata situation som för några år sedan.

Hon minns det som den värsta tiden. Rummet var på 12 kvadrat, bara bäddarna fick plats. Där trängde de ihop sig. Enda platsen att göra läxor var i sängen. Kvinnan de hyrde av rökte inomhus och drack mycket. Längs väggarna vid matplatsen stod svarta sopsäckar staplade med tomma ölburkar. Barnen ville inte äta frukost i köket för alla flugor. Kattlådan i badrummet sköttes inte, kattsanden låg överallt. Den fastnade under fötterna och fanns sen i kläder och sängar.

Så bodde Jennie och barnen i flera år. Det fanns inget annat som de hade råd med nära förskolan och skolan. Vid den här tidpunkten var hon nära att ge upp.

– Medan vi bodde där och letade annat boende sa hela min kropp att jag inte orkade längre.

Personal på skolan larmade samtidigt om dottern, att hon hade svårt att koncentrera sig. ”Hon är väldigt ledsen, på gränsen till deprimerad och berättar att hon inte tycker livet är värt att leva”.

Rektorn skrev att skolan var mycket orolig för barnens boendesituation. Lärarna förklarade att de såg barn som behövde en trygg boendemiljö för att kunna utvecklas. ”Vi känner även en stor oro för hur mamman ska orka eftersom hon inte har någon avlastning och kämpar i en ohållbar skol- och boendesituation”.

– Jag hade kämpat med socialtjänsten för att de skulle hjälpa mig. Innan dess hade vi flyttat sju gånger på kort tid. Vetskapen att jag inte hade någonstans att ta vägen med mina barn tärde. Det enda jag gjorde under en period var att leta boende, packa och packa upp. Jag fick panikångestattacker. Socialtjänsten sa hela tiden att jag inte var målgruppen för att få hjälp.

Ändå hade en domstol vid den här tiden slagit fast att familjen behövde få hjälp med bostad av socialtjänsten. JO riktade kritik mot stadsdelsnämnden för att de varit alltför passiva. Men det var först när Jennies arbetsgivare ringde upp nämnden som familjen till slut fick hjälp, berättar hon.

Nu, flera år senare, står de inför samma avgrund. När de precis är på väg att komma på fötter vill socialtjänsten rycka upp barnen igen. Familjen ska vräkas.

Några månader tidigare. Vi träffas i en lummig park utanför det ljusgula flervåningshuset som blivit familjens fasta punkt de senaste åren. Jennie har vid den här tidpunkten ställts inför vräkningshot men bestämt sig för att inte flytta utan strid. Stadsdelsförvaltningen har svarat med att ansöka om avhysning i tingsrätten.

Jennie säger att här har barnen fått en trygghet och nya kompisar.

– Livet har blivit helt förändrat sen vi flyttade hit. Lägenheten betyder allt för oss. Innan kunde barnen inte ta hem vänner. De kunde inte berätta hur vi bodde tidigare, för att de skämdes för hur vi hade det.

Lägenheten har de fått hyra genom socialtjänsten. De hyr i andra hand av Stockholms stad, som i sin tur hyr av bostadsbolaget Svenska Bostäder.

”Never give up” står tatuerat på Jennies vänstra pekfinger. Men det sista ordet har nästan försvunnit och syns knappt längre, som om krafterna börjar sina.

– Det handlar om allt det här – kampen för ett hem. Hade jag varit själv hade jag kunnat sova på vilken soffa som helst. Det är för barnens skull jag kämpar.

Jennie plockar fram en gul plastmapp som är överfull av papper. Det är ärenden i tingsrätten, förvaltningsrätten, kammarrätten.

– Vi gick från brottsoffer till att bli stämda i tingsrätten.

Hon läser upp olika paragrafer från socialtjänstlagen, texter som ska ge en familj som hennes skydd. Utöver det har Stockholms stad slagit fast att just barnfamiljer ska få särskilt stöd.

Stockholms stad har riktlinjer för vilka som ska få hjälp med bostad. Barnfamiljer är en ”prioriterad målgrupp”. I en rapport om vräkningsförebyggande arbete i Stockholms stad står att ”inga barn ska vräkas”. Där beskrivs att stadsdelsnämnderna bör ha rutiner för att säkerställa att inga barnfamiljer vräks.

Och i ägardirektiven för stadens bolag står att: ”inga barnfamiljer ska vräkas eller leva i osäkra boendeförhållanden”. Inte nog med det, enligt Socialstyrelsen ska kommunen ge våldsutsatta stöd att kunna få ett nytt permanent boende.

Men att Jennie och barnen varit våldsutsatta är inget kommunen verkar ta hänsyn till idag. Nollvisionen för vräkningar av barnfamiljer gör heller ingen skillnad för dem.

Detta trots att anledningen till att Jennie och barnen fick flytta till en träningslägenhet i juni 2018 var just att de varit utsatta för våld och hade kvar en större hyresskuld.

När hennes man började dricka blev han våldsam och hotfull.

– Han tog alla mina pengar för att finansiera sina alkoholvanor. Jag kunde inte betala hyran eller räkningar. Jag vågade inte annat än att ge honom pengar för annars slog han mig.

Mannen dömdes till fängelse för grov kvinnofridskränkning. Hans missbruk ledde till en hyresskuld som Jennie fortfarande betalar av. När han dog av missbruket fick hon ta hela hyresskulden själv. Med hjälp av pengar som hon ärvde från sin pappa i februari kunde hon betala av en stor del, berättar hon. Nu har hon några tusen kronor kvar att betala.

Under veckorna arbetar hon som operationstandsköterska och får ut runt 20 000 kronor efter skatt i månaden. Det gör det svårt att ha råd med en andrahandshyra på 15 000 kronor, vilket inte är ovanligt för en trea eller fyra.

– Jag har löneutmätning så de tar så mycket som de kan. Vi lever på existensminimum. Jag vet att jag måste betala av skulderna för att jag ska kunna få ett förstahandskontrakt.

Skulderna hindrar henne att få en bostad och gör att hon inte heller kan ansöka om bostadsförtur i Stockholms stad. Något hon annars kanske skulle haft rätt till, som våldsutsatt.

Socialtjänsten säger idag att Jennie och hennes barn inte tillhör målgruppen för att få hjälp med ett permanent boende. Men i ett mejl som de skickade 2015 som vi har tagit del av står det precis tvärtom – att tanken med just en sådan lägenhet de fått hyra är att de ska kunna betala av hyresskulder, och att det sen är möjligt att omvandla kontraktet och ta över lägenheten om hyrorna betalats utan anmärkning.

I Stockholms stads riktlinjer för bostadsförsörjning 2021-2024 står också att den typ av lägenhet Jennie hyr är tänkt att vara en förberedelse för annan form av permanent boende.

I ett annat mejl från socialtjänsten som skickades till Jennie 2019 står: ”Du har cirka 3 år på dig att bli av med hyresskulden och vi kan gå vidare den här vägen till ett förstahandskontrakt”. Det fick Jennie att tro att det var så.

Men i april 2020 får hon veta att socialtjänsten anser att de inte ska få bo kvar.

– Okej om jag inte betalat hyran eller misskött mig. Då hade jag förstått det. Men när jag gjort som de sagt och ändå blir vräkt. Jag förstår inte hur de kan göra så, säger Jennie.

Familjen erbjuds i stället några tillfälliga boenden. Två av dem på andra sidan stan – över en timmes resväg med tunnelbanan för hennes 11-åring om han ska kunna gå kvar i sin skola. Det tredje alternativet är en mindre lägenhet där barnen skulle behöva dela rum, vilket Jennie menar inte fungerar, eftersom de har särskilda behov. Inget av alternativen är hållbara enligt henne.

Jennie backas upp av flera läkare och psykologer som varnar för hur en flytt kommer påverka både henne och barnen. ”Mycket olämpligt” skriver en läkare. En psykolog skriver om dotterns självskadebeteende och kallar det ”oacceptabelt” att familjen ska förlora sin bostad. En annan läkare betonar att alla tre barnen har neuropsykiatriska diagnoser och ett särskilt stort behov av en stabil hemmiljö. Jennie har också behövt söka hjälp för akut stressreaktion till följd av den press hon utsätts för, beskriver läkare vid en vårdcentral.

Barnen klarar inte förändringar i det här läget. En flytt, ett skolbyte, att skiljas från kompisarna och tryggheten i området – det är farligt för dem. De har efter många år av trauman knutit an till en plats. Nu vill kommunen rycka upp barnen igen till något tillfälligt, där de snart måste ryckas upp igen.

Siffror som Kronofogdemyndigheten tagit fram åt Hem & Hyra visar att Jennie och barnen inte är ensamma. Avhysningarna av barnfamiljer har eskalerat under pandemiåret 2020 i Stockholms län och även i Stockholms stad.

2008 antog den dåvarande alliansregeringen en nollvision för barnvräkningar. Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (KD) meddelade att från och med 2012 skulle inga barn behöva drabbas av vräkning.

Men fortfarande vräks barnfamiljer varje år. I landet i stort var det 251 barnfamiljer som vräktes förra året – den högsta siffran på många år. Totalt förlorade 449 barn sitt hem på det sättet 2020 medan 1 099 barn ställdes inför vräkningshot.

Pia Kjellbom, forskare vid Linköpings universitet, har studerat barnvräkningar. Hon reagerar på siffrorna.

– Det är fruktansvärt sorgligt. Det här sker samma år som barnkonventionen blivit lag i Sverige. Dessutom under en pandemi. Man har utsatt de här familjerna för en högre risk för att bli smittade om de hamnat på härbärgen eller vandrarhem. Dessutom ska man komma ihåg att vräkningar generellt sett ökar risken för suicid. Det är en allvarlig situation.

– Enligt barnkonventionen har barn rätt att ha en bostad. Då borde man inte ha rätt att vräka barnfamiljer. Trots det sker det. Man kan fundera på om det spelar någon roll att barnkonventionen blivit lag, säger hon.

Uppgifter från Socialstyrelsen visar också att bara en femtedel av stadsdelarna och kommunerna i Sverige har en aktuell rutin för att förhindra avhysning av barnfamiljer med hyresskuld.

Tillbaka till rättegången. Jennie har kommit in i rummet som är litet och känns mer som ett mindre mötesrum på ett kontor än en tingsrättsal. Bakom en plexiglasskiva sitter ordförande och en protokollförare. Minutvisaren tickar fram på väggklockan.

Stadsadvokat Pedro Fierro som företräder Farsta stadsdelsförvaltning har kavaj och välputsade skor. På motsatt sida sitter Jennie i mörk sommarklänning. Bredvid henne, juristen Göran Walldin från Hyresgästföreningen.

Här möts de alltså – den som behöver hjälp och den som skulle hjälpa.

Ordförande frågar om det finns möjlighet för parterna att hitta en lösning innan de går vidare och riskerar rättegångskostnader. Då händer något oväntat. Stadsadvokaten säger att det finns ett erbjudande från kommunen som gäller en liknande lägenhet i närheten av där Jennies barn går i skolan. Jennie ser frågande på honom. Juristen Göran Walldin vill veta mer om lägenheten, var den finns, villkoren, hyran och storleken.

Sammanträdet avbryts för att advokaten ska kunna gå iväg och ringa och ta reda på vad erbjudandet gäller. En stor del av tiden går åt till hans telefonsamtal. Tid som kostar i advokatarvode, tid som Jennie tagit ledig från sitt jobb.

Efter en lång stund kommer Pedro Fierro tillbaka. Det visar sig att lägenhetserbjudandet från kommunen inte längre är aktuellt. ”Den specifika lägenheten kunde de inte garantera. Den vet de inte om den finns kvar”. Pedro Fierro får frågan från ordförande om han kan tänka sig att skjuta på förhandlingen för att se om det går att hitta en lösning. ”Vi vill nog ha det här prövat nu,” säger han.

Så fortsätter sammanträdet. Medan pendeltågen susar förbi utanför fönstret som silverblå streck radar stadsadvokaten upp vad som ska motivera att just den här familjen ska tvingas lämna sin trygga punkt i tillvaron.

Andrea Grönberg, enhetschef, Farsta stadsdelsförvaltning, finns inte på plats, utan blir uppringd via telefon.

Hon säger att det inte finns något i deras dokumentation som styrker det Jennie säger, det som står i de mejl hon visat för oss, att hon blivit lovad hjälpen för att kunna betala av sina hyresskulder för att hon till slut skulle kunna få ett förstahandskontrakt, om hyrorna betalats som de ska och det inte finns några andra anmärkningar. Göran Walldin frågar om Jennie misskött sig men får veta att Jennie har följt alla villkor som socialtjänsten ställt.

Han frågar på vilket sätt Farsta stadsdelsförvaltning tagit hänsyn till barnperspektivet i beslutet att avhysa familjen men får inget svar på den frågan. Andrea Grönberg fortsätter med att förklara att stadsdelen gör så här för att familjen ska ha ett stabilt boende. ”Det är insatsen vi prövar och hon har inte rätt till den insatsen längre. För att tillförsäkra både Jennie och barnen en skälig levnadsnivå och en stabil boendesituation så erbjuder vi henne ett boende,” säger hon.

Göran Walldin reagerar på hennes svar. ”Du menar alltså att för de här barnens bästa är det bäst om de tvingas flytta från den här lägenheten?” frågar han. ”Jag tycker att det bästa för barnen är om de får bo i en stabil boendemiljö oavsett var den är placerad,” svarar Andrea Grönberg. ”Hur kan det vara en stabil boendemiljö att flytta till ett annat boende som inte är permanent?” invänder Jennies ombud. Något svar på det får han inte.

Andrea Grönberg hänvisar till att alla måste vara beredda på att flytta. ”Jag tänker att man får väl gå till sig själv där. Vi flyttar ju. Vi rör oss och vi har behov av att flytta på oss av olika anledningar. Det finns ingenting som säger att man är berättigad ett stadigvarande boende, utan att man får ju lösa sin situation utifrån rådande situation helt enkelt.” På frågan om Farsta stadsdelsförvaltning anser att de följt FN:s barnkonvention i det här fallet svarar Andrea Grönberg ”ja”.

Stadsadvokaten Pedro Fierro, som företräder Farsta stadsdelsförvaltning, säger slutligen att Jennie saknar besittningsskydd och upprepar sitt krav – ”motparten ska avflytta”.

När Hem & Hyra efteråt frågar stadsadvokaten om hur han ser på att staden vill vräka en barnfamilj samtidigt som staden har en nollvision för vräkningar av barnfamiljer säger Pedro Fierro att han inte kan svara på den frågan.

– Jag är bara juridiskt ombud i ett avhysningsärende.

På frågan om Stockholms stad tar någon hänsyn till att barnkonventionen blivit lag i Sverige och att se till barnens bästa säger han att det finns ”en enhet inom juridiska” som arbetar med det. När vi frågar om han haft någon kontakt med den enheten inför det här ärendet säger han att det har han inte.

Juristen Göran Walldin förklarar att Jennies situation inte förändrats sedan hon fick boende beviljat. Hon har fortfarande rätt till bistånd i form av bostad på grund av sin och barnens speciella situation, vilket förvaltningsrätten slog fast 2014. I beslutet står att hon som våldsutsatt kvinna har hamnat i ekonomiskt trångmål och inte har möjlighet att ordna ett boende på egen hand som tillgodoser barnens behov.

– Man kan fråga sig vad det är som gör att Stockholms stad väljer en sådan drastisk åtgärd som att avhysa Jennie och barnen. Skälen redovisas inte, säger Göran Walldin.

Det framgår inte heller att Stockholms stad har tillgodosett barnens bästa eller att någon barnkonsekvensanalys gjorts innan kommunen fattat beslut, förklarar han.

Farsta stadsdelsförvaltning skriver att deras utredning visar att Jennie är fullt kapabel att lösa sin boendesituation på egen hand. De uppger att Jennie inte gjort vad hon kan för att söka boende. När stadsdelsförvaltningen ansöker om avhysning hos tingsrätten vill de vräka med omedelbar verkan.

Strax efter rättegången känner Jennie sig lättad. Hon har förhoppningar om att familjen kan få rätt.

Några veckor senare kommer beskedet från tingsrätten. Jennie öppnar mejlet men orkar inte läsa mer än några rader. Rätten skriver att avhysning med omedelbar verkan skulle slå för hårt mot barnen. I övrigt går de på stadsdelens linje.

Tingsrätten hänvisar till att förvaltningsrätten i en ny dom avslagit Jennies ansökan om fortsatt boende i lägenheten, även om Jennies ombud påpekar att förvaltningsrätten i det fallet inte tagit hänsyn till barnperspektivet. Tingsrätten skriver samtidigt att de här och nu inte kan pröva frågan om Jennie och barnen har rätt till bistånd i form av någon annan bostad.

Rätten gör bedömningen att det är rätt att säga upp Jennie och går på socialtjänstens beskrivning.

Jennie fick lägenheten inom en insats som ska hjälpa människor med missbruk och psykisk ohälsa. Socialtjänsten har konstaterat att Jennie inte har något missbruk och då ska insatsen upphöra, trots att missbruk inte var skälet när Förvaltningsrätten slog fast att familjen behövde hjälp med boende. Och trots alla utlåtanden från läkare och psykologer om att barnen inte klarar av en flytt.

Så i ett slag förlorar Jennie sitt boende och får en ny skuld på över 40 000 kronor i rättegångskostnader till kommunen.

– Det känns bara så fruktansvärt orättvist. Jag har gjort det som de bad om. Så slänger de ut mig.

Detta och allt annat runt omkring gör det också svårt för henne att gå vidare efter det hon blivit utsatt för. Det våld hon upplevt. För att kunna läka och vara en bra mamma, menar hon.

Barnen har också svårt att förstå varför de inte kan bo kvar. Att Jennie inte kan ge dem den tryggheten de behöver.

– De frågar ofta ”hur länge får vi bo kvar här?” ”var ska vi flytta sen?” Jag försöker förklara att jag gör allt jag kan för att vi ska kunna bo kvar. Att jag inte kan göra mer än det jag gör.

Socialtjänsten borde se vad som händer med barnen när de gör så här, menar Jennie. Titta på orosanmälningarna som kommit in. Ta till sig att barnen inte mår bra.

– Nu är det socialtjänsten som vräker en barnfamilj. Jag förstår inte hur det kan tillåtas. Meningen var att de skulle hjälpa mig – inte stjälpa mig, säger Jennie.

Jennie och hennes ombud undersöker nu möjligheten att överklaga tingsrättens dom.

Ansvariga chefer på Farsta stadsdelsförvaltning har, trots flera försök från Hem & Hyra, valt att inte svara på några frågor om varför de vräker Jennie och hennes barn.