Så hittade Johannes sin försvunna pappa: ”Sätter spår när man blir övergiven”

Mamma är hans hjälte. Men det var sökandet efter en i barndomen spårlöst försvunnen far som ledde skådespelaren Johannes Wanselow till hans kanske viktigaste roll.

Kanske hade Johannes Wanselow aldrig blivit skådespelare om det inte vore för en sjuttonårig hårdrockstjej med trimmad moppe hemma i Sala. Hon var bästa kompisens ­storasyster och han fjorton år. Olyckligt kär.

När hon tyckte att han borde söka till teatergymnasiet i Uppsala sex mil bort så gjorde han som hon sa i ett försök att ­imponera. Tyvärr utan ­utdelning – det blev aldrig de två. Men Johannes ­Wanselow upptäckte en ny ­kärlek i teatern. Direkt efter ­gymnasiet, i hård konkurrens med betydligt äldre sökande, lyckades han komma in på ­Teaterhögskolan i Malmö.

– Jag var bara nitton år och alltså jag visste inte ens hur man sätter på en tvättmaskin. De flesta var 23-24 år och det hinner hända rätt mycket på de åren. Men det gick ju bra ändå. Jag kände att jag hade hamnat rätt i livet.

Tjugo år senare har han en lång karriär bakom sig med roller på scen, film och tv. Kanske har du sett honom i tv-serierna Fröken Frimans krig, Livet i Fagervik och Klassen eller som Beppe Wolgers i filmen Monica Z. Sedan snart tio år är han fast anställd på Malmö stadsteater.

Teatern blev vägen bort från småstaden Sala, som han till varje pris ville lämna. Skälen var flera, men den röda tråden hans pappa. När Johannes var fyra år gick ­pappan ut genom dörren för att aldrig mer återvända. Han flyttade tillbaka till sitt hemland Iran och bildade en ny familj där. Kontakten bröts, kvar i lilla Sala var ­Johannes. Med en ensamstående mamma i ett samhälle där kärn­familjen var norm stack Johannes Wanselow ut bland sina jämnåriga. Han kämpade för att passa in men som halviranier ­kände han sig avvikande i ett 90-tal med ­lågkonjunktur, lasermän och brinnande flyktingförläggningar.

– Det är klart att jag hade ­kunnat ­lämna Sala ändå och bli målare i ­Västerås eller något annat. Men nu blev jag skådespelare. Teatern var min chans att bli någon annan. Och det var inte bara Sala jag ville lämna, jag ville komma bort från mitt inre sårade barn och bevisa för mig själv att jag faktiskt var värd något. För det sätter spår när ens pappa överger en och man inte ser ut som andra.

När han under en period spelade på ­Riksteatern i Stockholm fick han ­kontakt med en iransk kollega som ­visade sig ha gått i samma förskola som hans pappa. Ett frö föddes och kort därefter satt ­Johannes Wanselow, då 27 år, ensam på ett flyg på väg mot mångmiljonstaden Teheran. Han ville hitta sin pappa. Men han hade ingen plan, inga kontaktuppgifter och bara tio dagar på sig.

– På planet ned tänkte jag att det här är det dummaste jag har gjort, samtidigt hade jag en så otroligt naiv förhoppning om att kommer jag bara dit så hittar jag honom.

Dagarna gick. Utan ett öppet folkbokföringssystem var det som att leta efter en nål i en höstack.

– Det gick från att ”jag kommer att ­hitta min pappa” till ”det är ju helt kört”.

Men på resans allra sista dag vände det. Svenska ambassaden lyckades ­spåra pappan till grannstaden Meshed åtta mil bort. Då hade tiden nästan runnit ut. ­Johannes var tvungen att resa tillbaka till Sverige och de två hann aldrig ses, däremot talade de på telefon. ­Pappans nya familj hade aldrig hört talas om ­Johannes.

– Plötsligt fick mina syskon en ­storebror och en kort period hade jag en pappa. Men med allt som har hänt så har vi inte så mycket kontakt i dag. Han undrade varför jag inte reste till Iran igen men det är en komplicerad resa att göra. Jag ville att han skulle be om ursäkt för att han hade lämnat mig men det kommer han aldrig att göra. Jag har fått förlåta honom ändå, han kunde inte bättre.

Uppväxten och alla erfarenheter ­kopplade till den frånvarande fadern ledde fram till Johannes Wanselows kanske mest krävande roll, i föreställningen om hans eget liv: Jag, mig själv och min persiske far. Den kom till efter att han berättat om sitt liv för en dåvarande chef, som blev helt såld: ”Din historia ska fucking upp på scenen”.

– Först kände jag bara nja, ska den verkligen det? Det vet jag inte riktigt om jag vill. Jag fick panik. Men jag ­kunde inte säga nej, som vanligt, och det är klart att det var en oerhörd lyx att få sätta upp den. Det var mycket gråt och kanske den dyraste terapi som har gjorts i Sverige. Men den gjordes och såret blev läkt.

Den en och en halv timme långa ­monologen blev en publiksuccé.

– På något vis slog den an hos ­publiken. Att bli bortvald är något som alla upplever någon gång i livet.

Din pappa som inte var där har ändå tagit stor plats i ditt liv.
– Ja, det är paradoxalt att han blir en centralfigur och inte mamma, det landar monologen också i. Det är hon som är min hjälte, ensamstående som jobbade häcken av sig. What a hero.

Vi hoppar till vintern 2020. Kväll efter kväll står Johannes Wanselow på scen iklädd en tjugo kilo tung kostym när han gör rollen som Clocksworth i Skönheten och Odjuret på Malmö opera. Det är tungt och svettigt och han inser att han är i dålig form. Han börjar träna och när pandemin slår till och teatern stänger ned lägger han all ledig tid på sin ­hälsa. Trettio kilo lättare får han i dag helt ­andra roller.

– Jag har alltid spelat den runde ­glade och det var jag rätt bra på, och så helt plötsligt förändras det. Men jag ­ledsnade också något enormt på att alltid spela den aparta eller konstiga.

Nu har han inlett repetitionerna av Charlie Chaplins satir Diktatorn och sedan väntar Alice i Underlandet. ­Replikerna bankar han in hemma i ­soffan. Ett smörigt brev till en privat hyresvärd ledde till en nyrenoverad sekelskiftesetta med fyra meter i tak, fiskbensparkett och ett enormt välvt fönster mitt i Malmö, strax intill Drottningtorget.

– Jag skrev att jag var skådespelare, härlig och rolig att ha i trappuppgången. Det gick vägen. Nu försöker jag vara extra trevlig mot grannarna eftersom jag har fått lägenheten på den premissen. Jag känner pressen.

Redan första kvällen som nyinflyttad blev han stammis på krogen i husets bottenplan. Han promenerade in, presenterade sig och frågade om de inte kunde skippa de första månaderna av tafatt hälsande. Ett par kvällar senare satt ägaren och drack vin och pratade om livet i Johannes lägenhet.

– Min strategi fungerade, men jag är också extrovert så det sjunger om det. Hundra procent.

Han har alltid bott i hyresrätt.

– Jag älskar idén om det kollektiva. Det är lite som i skolan där du inte kan välja dina klasskamrater. Vi får inte välja våra grannar heller. I en bostadsrättsförening tror jag att folk påminner mer om varandra. Det kanske är min fördom men jag tänker att det är mer likriktat. Här får man syn på så många människor, det finns otroliga karaktärer i det här trapphuset som jag både älskar och stör mig på, men det blir liv.