Mika flydde våldet – utnyttjades på nytt när samhället svek

Med en väska i handen och andan i halsen stängde Mika dörren till en våldsam relation. När samhällets stöd uteblev tog hon hjälp av en förening. Där mötte hon en man som ville hjälpa – genom att sälja henne. I två år har Hem & Hyra följt Mika och hennes väg ut ur ett våldsamt förhållande.

Det börjar med fjärilar i magen, Hungry Eyes i högtalaren, en sista blick i spegeln. Det är i slutet av maj strax innan den varma sommaren 2018 och vinet står på kylning. Snart ska Han kliva in genom dörren för första gången och sedan blir inget sig likt.

De möttes av en slump. Mika hade chattat några dagar med en kille på Tinder och de skulle höras på Messenger i stället. Det kändes mer privat. Men Mika råkar skriva till en annan man med samma namn, Ali. Den här Ali visar sig dessutom bo bara lite längre ner på samma gata. Han liksom hon: singel, ganska nyinflyttad och ensam. Sådana där tecken som den som är redo att bli förälskad pumpar upp med magisk mening: the perfect match.

Det är sen eftermiddag. De sitter på ­balkongen och han lånar hennes mobil för att fixa några inställningar som han säger att mobilen mår bättre av.
– Så, nu är det rätt, säger han när han lämnar den åter.
Mika tackar. Hon är inte så teknisk men han är hjälpsam – av kärlek.

Kärlek kan ha olika färg och form.

Sommaren 2018 smeker huden med en solbränna som får henne att känna sig snygg och sexig. Men hon är inte på stranden, utan solar på sin balkong. Han vill ha det så – av kärlek. Men fjärilarna i magen börjar sakta förvandlas till en svart orolig svärm.

Våren 2019. Hon får ett foto: ett hot och ett löfte om att förstöra hennes liv. Ali sänder bilden och kräver att hon ska vara hemma med maten klar när han kommer. På Ica, med kyckling i korgen på väg mot kassorna, känns det som att alla i butiken redan sett den där bilden.

Hon vågar inte möta någons blick. Bilden har Ali tagit efter att ha fört undan täcket så hennes nakna, sovande kropp blottas. En sådan bild skulle snabbt få spridning i den lilla staden, det vet både hon och han.

Mika gör i ordning maten. Öppnar vin och tänder doftljus. Och väntar. När klockan är nio på kvällen skriver hon och frågar var han är. Hon ser att han läser meddelandet. Inget svar.

Halv två på natten. Dörrklockan ringer. Ali säger att hon inte har med att göra var han varit, sen går han och lägger sig i hennes säng för att sova.

Mascaratårar, salt och snor. Ett glas av vinet som väntat, ett till och snart är flaskan tom. Natten skingras för morgonen och i det svaga ljuset i hallen står Mika och ser på sig själv i spegeln och tänker: ”Du är inte värd mer. Det här är precis vad du är värd, din jävla idiot.”

Hon tvättar av sig. Men innan hon lägger sig intill Ali, sminkar hon sig under ögonen, för att han inte ska se att hon gråtit.

Det ­börjar kännas obehagligt att Ali hela ­tiden vet var hon befinner sig trots att de inte bor ihop. Det måste vara något han fixade med i hennes mobil, tror Mika.

– Stäng av kartan på Snap, råder en vän.
Priset för att vara osynlig blir högt, ska det snart visa sig.

–  Flodhäst, hora, fet-ful.
Ali tar tag om hennes armar. Han är 180 och tränar MMA. Hon är 155 centimeter och får inte gå på promenad utan hans tillstånd.
Han gör klart för henne att kartan i Snap­ ska vara på. Han slår inte utan håller hårt om hennes armar. Och orden lämnar brännmärken som blir ärr.

Ali går men återvänder senare med en vän. De pratar ett språk hon inte förstår och de börjar ta på Mika. Hon säger nej. Men de är två. Som en tröst medan de turas om, upprepar hon som ett mantra inom sig själv: ”Jag är inte den enda kvinnan. Vi är fler. Jag är inte ensam.”

Det finns ett före och ett efter. Ett efteråt där en urkopplad dörrklocka och en låst dörr inte stoppar. Han bankar på dörren och ropar hotfullt genom brev­inkastet. För att inte grannarna ska störas ­öppnar hon.

Hur många gånger? Hon vet inte. Ett nej stoppar inte heller. Varje gång tänker hon om sig själv: ”Det här är ­precis vad du är värd.” Även i hårt självhat finns en slags tröst. Hur många gånger? Hon vet inte. Men någonstans inom henne växer drömmen om att fly.

En socialsekreterare samt en vän i en annan stad får henne att ta steget. Det är 2022 och fullt på kvinnohuset som finns närmast, men i en stad många mil bort, kan kvinnor som utsatts för våld i nära relation få förtur till en lägenhet. Socialsekreteraren hjälper henne att få skyddad identitet. Lovar bidrag till flytten, lovar hjälp med kontakt till den nya kommunen.

En tidig morgon har Mika fått nog. Hon skyndar med en väska mot tågstationen. Hon har inte mycket, men hon har ett hyreskontrakt i en annan stad och ett löfte från soc att det kommer ordna sig.

Men för Mika, liksom för så många andra våldsutsatta, brister socialtjänsten i sin hantering. En omfattande tillsynsinsats gjord av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, visar på brister i socialtjänsternas regelefterlevnad gällande våld i nära relationer. Bristerna gör att våld inte upptäcks eller att våld kan fortsätta.

Många gånger, som i Mikas fall, verkställer socialtjänsten inte de fattade besluten som ska hjälpa kvinnan när våldet är känt. Detta trots att risken för dödligt våld är som störst när en kvinna lämnar relationen. I tre granskade ärenden har kvinnor dött till följd av våldet. I två fall hade paren flyttat till nya kommuner och kvinnorna haft kontakt med flera socialkontor, men utan att få den hjälp som krävts för att inte misshandlas till döds.

Trots de omfattande bristerna är det få våldsutsatta som anmäler till Ivo när socialtjänsten gör fel. Hem & Hyra går igenom 592 anmälningar till Ivo 2022 och hittar fem klagomål från allmänheten och noll från socialtjänsterna. Detta trots att Ivos egen tillsyn hittar 200 socialnämnder som gjort fel i 544 ärenden under perioden 2021-2023.

 – Du får väl för fan ta ansvar! Du är den värsta sortens hyresgäst och har kostat mig ­tusentals kronor!

Hennes tidigare hyresvärd låter arg och hotfull på inspelningen från sensommaren 2022. Och han har ju rätt – så här ska det inte gå till: att en hyresgäst plötsligt bara lämnar sin bostad. Flyr utan att ta med sig något.

Mika ber om ursäkt. Hon vet att hon gjort fel. Rösten är mjuk och osäker. Orden räcker inte till.

Vad ska hon säga för att hennes tidigare värd ska förstå?

Att socialsekreteraren som fått Mika att våga lämna Ali lovat att hon skulle få hjälp med flytten från våldet? Men att socialsekreteraren slutade och tjänsten togs över av en nyanställd som inte kände till omständigheterna och nekade?

Eller ska hon våga berätta att hon inte lyckats boka flyttfirma? Flyttfirmorna vill se att hon har inkomst och saknar betalningsanmärkningar, men med skyddad ­identitet är hon ­osynlig i alla system.

Eller ska hon ­berätta att hon mötte en person via en lokal hjälporganisation i den nya staden som erbjuder sig att sköta flytten? Men bara om hon betalar närmare 30 000 ­kronor. Kontanter i handen. Inga garantier. Inte swish. Kontanter som Mika ändå inte har.

I stället säger Mika med låg röst till sin hyresvärd:
– Förlåt. Jag har faktiskt försökt.
– Jag skiter i dina bortförklaringar. Det här blir dyrt, jag kommer kräva dig på 50 000 kronor, ryter värden på inspelningen.
Pengar som Mika ändå inte har.

Det är den första oktober 2022 och Mika har lyckats få tag i både en flyttfirma och en städfirma som kan göra jobben, trots skyddade personuppgifter.

Mika ligger fortfarande i sängen när städfirman ringer. Hon har betalat i förskott för att de skulle ta uppdraget. Men nu plötsligt kräver de att Mika betalar mer. Annars vägrar de städa. Klämd mellan det iskalla tickandet av dubbla hyror, värden som redan hittat en ny hyresgäst och städfirmans krav – tvingas hon tacka ja. Priset för städningen höjs i ett slag med ytterligare 2 700 kronor. Men Mika är ändå glad.

– Det här är en bra dag, det känner jag på mig, upprepar hon som ett mantra när flyttlasset med hennes egna saker äntligen rullar in på gården.

Tills nu har hon lånat möbler av den lokala hjälporganisationen hon fick kontakt med. Därför har hon haft en del möbler och kläder i lägenheten som hon fick via förturen till våldsutsatta. Lägenheten höll först på att glida henne ur händerna.

Bostadsbolaget har nämligen en policy om att inte hyra ut vissa lägenheter i vissa områden till personer som går på bidrag. Mika blev först erbjuden en sådan lägenhet i ett sådant bostadsområde. Mika är sjukskriven på grund av våldet hon utsatts för och borde alltså inte få bo i lägenheten.

Men genom lite trixande med reglerna, kan en anställd hos hyresvärden fixa så att Mika trots allt kan flytta in.

Mika går genom snöslasket för att köpa kakor i butiken närmast där hon bor. Det är tidig vinter 2022. Hon upptäcker att hon glömt taggen till porten och går vidare till hyresvärdens kontor för att få hjälp.

– Nej, jag kan inte lämna ut taggen utan att jag vet vem du är!

Kvinnan i receptionen är bestämd.

– Jag skulle gå till affären, fick med lägenhetsnyckeln men glömde taggen till porten, säger Mika och håller fram nyckeln som bevis.

Det hjälper inte. Med skyddad identitet finns Mika inte med i datasystemet och receptionisten kräver att någon intygar vem Mika är för att porten till trapphuset ska öppnas. Men vem? Hon är nyinflyttad och ensam igen.

Dörrar slås igen med vindens hastighet när du inte kan visa ditt personnummer. Ditt cv, din ­ekonomi, dina köpoäng går ofta inte att använda för att ta dig fram i samhället. Kvar blir en människa utan historia. Post som eftersänds blir försenad: kallelser till sjukvård och räkningar. Ett beslut där soc avslår Mikas ansökan om bistånd drar ut så på tiden att när hon väl får det är det för sent att överklaga. Skulder växer till sig på hög.

Det kostar att gå under radarn.

Och Mika är inte ensam. Aldrig tidigare har så många människor levt med skyddad identitet i Sverige som nu. Skatteverkets statistik visar att ökningen är cirka 2000 per år de senaste 10 åren: från 13 000 år 2014 till 30 000 första januari 2024.

Majoriteten, 59 procent, är kvinnor. Och bland män räknas även pojkar som tillsammans med sina mammor flyr en våldsam pappa. Räknas barn under 18 år bort står de vuxna kvinnorna för 64 procent av alla som lever med skyddad identitet.

För Mika går jobbsökandet trögt. Hon har minnen av våld och våldtäkter att hantera och kan inte använda sitt cv eller personnummer för att söka jobb.

Arbeten som inte kräver ut­bildning – kräver slit på kroppen. Något som Mikas rygg inte ­klarar efter att ha kastats in i en vägg. Flytt och dubbla hyror har försatt henne i skuld. Men tack vare extraknäck på sex- och tarotlinjer kan hon börja betala av skulderna.

En man, Karl, jobbar med välgörenhet för utsatta i organisationen där Mika fick kläder och möbler. Han vill hjälpa henne att bli av med ­skulderna.

”Hur mycket skulle vi ta om dom vill ta av dig trosorna och runka till din fi**a. Är 1000 kronor lagom?”, står det i meddelandet som Karl sänt till Mika.

I både sms och inspelningar framgår att mannen vill sälja henne via en sida på nätet. Han ska enligt Mika bara vilja behålla en del av pengarna själv för den säkerhet han ska stå för.

Mika blockar mannen. Men han är fortfarande aktiv i föreningen som den aktuella kommunen ibland vänder sig till för att hjälpa misshandlade kvinnor.

Det har gått två år sedan den morgonen då Mika stängde ­dörren till det som aldrig respekterades. Med andan i halsen och väska i handen flydde hon för att bli en person utan historia.

Två år och hon rycker fortfarande till vid plötsliga ljud eller när hon ser någon som liknar Ali. Två år och Mika känner sig så pass trygg att hon inte längre vill ha skyddad identitet. Hon kan använda sitt personnummer igen.

Två år där jag som reporter på Hem & Hyra har följt Mikas väg. Nu sitter vi på biblioteket och Mika fyller i det sista i ett ansökningsformulär. Hon blir osäker.
– Vilket namn ska jag använda? Jag vet knappt vad jag heter längre, säger hon och skrattar.

Mika har bytt namn två gånger på två år. Hon, feminin med målade naglar, läppstift och mjuka former, har bytt till ett könsneutralt namn för att bli svårare för Ali att hitta.

Ofrihet är att inte få bestämma vilka kläder du ska bära, inte få låsa din ytterdörr eller bestämma om du vill ha sex. Om det vet Mika allt.

Frihet är att kunna söka en utbildning, ett jobb eller bostad.

Mika trycker på skicka. På mobilskärmen lyser meddelandet: ”Ansökan är mottagen”. Hon har sökt en utbildning. Den enklaste sak – men nästan omöjlig fram tills nyligen.

Namnen i reportaget är fingerade och vissa personliga detaljer är justerade.