Nima, 5, dog i hissolyckan: ”Ska inte hända”

Hennes femårige son dog i hissolyckan i Göteborg. Nu kräver Frida Dahlin att politikerna ändrar lagen. Av ansvarig minister vill hon veta: ”Vad hade du gjort om det var ditt barn?”

Katastrofen inträffar i ett hyreshus i Göteborg den sista dagen i maj. En vanlig vardagsmorgon. Frida Dahlin, 36, ska följa sonen Nima, 5, till förskolan från lägenheten i Johanneberg. Som alla morgnar följer de samma invanda rutiner. Det är viktigt för Nima, som har autism.

Men den här dagen blir inte som alla andra. Ute i trapphuset från 1939 går något fruktansvärt snett. Den gamla hissen har en vikdörr innanför dörren mot våningsplanet. Nima fastnar. Räddningstjänsten rycker ut, men under räddningsinsatsen faller Nima fyra våningar rakt ner i hisschaktet.

Femåringens liv går inte att rädda. Efter några dagar på intensivvårdsavdelning är han död.

– Jag är i mitt livs största sorg. Nima var hela min värld.

Hem & Hyra träffar Frida Dahlin på ett kafé i centrala Göteborg. Knappt tre månader har gått sedan dödsolyckan. När vi ses är det ännu inte klarlagt exakt hur den gick till. Polisens utredning pågår fortfarande.

Frida beställer en smoothie, det går så där att äta just nu. Hon låter grundligt trött.

– Jag är fortfarande i chock. Det är fortfarande akut. Jag fattar inte ens hur jag överlever. Men på något sätt så är jag ju här.

För Frida Dahlin vill berätta, även om hon inte orkar prata så mycket om själva olyckan. Hon vill se en förändring, och den drivkraften är stark.

– Det kan rädda liv. Det här handlar om säkerheten för många barnfamiljer. Det här ska inte hända. Men det har hänt mig, och mitt barn. Jag kommer att få leva med det här för resten av mitt liv.

– Vissa kanske tycker att man borde ta det sedan. Men jag är inte sådan. Jag tycker om när det blir gjort nu, för då är det gjort.

Under månaderna som gått har Frida, som egentligen är frisör, blivit ofrivillig expert på hissäkerhet. Runt hennes handleder sitter färgglada pärlarmband med texten ”Lex Nima”. Så kallar hon den kravlista på elva punkter för förbättrad säkerhet i hissar som hon vill att regeringen nu ska lagstifta om.

Med hjälp av vänner har hon byggt upp en organisation för att driva igenom kraven. Arbetet med detta slukar nästan all hennes vakna tid. Engagemanget har erbjudit något meningsfullt att ägna sig åt i det vakuum som uppstått efter Nimas död. Ett sätt att kanalisera chocken och sorgen, som är svår att bära och tala om.

Flera av punkterna är handfasta, och inte heller överdrivet kostsamma. Delar av Lex Nima stämmer överens med den utredning som regeringen beställt för att förhindra just sådana här hissolyckor.

Den låg klar redan för 1,5 år sedan. Motsvarande krav har även framförts av branschföreningen Hissförbundet sedan flera år tillbaka. Men ingenting har hänt.

– Oacceptabelt, konstaterar Frida Dahlin kort. Oacceptabelt.

Vad tror du det beror på?

– Mycket handlar ju om pengar. Och om prioriteringar.

Tycker du att de som har makten tar sitt ansvar att göra något åt det här?

– De jobbar i ett skyndsamt tempo, har jag fått till mig. Men jag hade ju velat se en förändring för länge sedan. Helst innan det här hände.

I regeringen ligger frågan om hissäkerhet på infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlsons bord. Att få träffa honom för att personligen framföra sina krav ser Frida Dahlin som ”en självklarhet”.

Hon vill veta varför det dröjer så, trots att både risker och åtgärder är identifierade sedan länge.

Och så vill hon fråga makthavaren det självklara, när skärpta säkerhetsregler fortfarande saknas trots att det värsta nu har hänt:

– Vad hade du gjort om det var ditt barn?

En av de säkerhetsrisker som Boverkets utredning pekat på gäller äldre hissar med inre skjutdörrar, där det finns risk att små barn kan bli fast i det lilla utrymmet utanför skjutdörren då porten ut mot trapphuset slår igen.

Dagens regelverk kräver ingen extra skyddsutrustning. Men problemet är förhållandevis enkelt avhjälpt, genom att montera en bockad plåt på schaktdörren. Plåten täpper till det farliga utrymmet och gör det omöjligt att stå där.

I kombination med en fotocell kan hissen inte längre köra iväg om något hamnar i vägen. Många fastighetsägare har redan gjort det här, utan lagkrav.

Hemma i Fridas och Nimas gamla hyreshus sitter numera en sådan plåt på insidan av hissdörren mot trapphuset. Öppningen har också försetts med en fotocellslist.

Enkla säkerhetsåtgärder som funnits hos bostadsrättsföreningen i trapphuset intill sedan flera år, men som hyresvärden Familjebostäder installerade först när dödsolyckan var ett faktum.

Frida har själv inte sett ändringarna. Hon har inte återvänt till sitt och Nimas gamla hem, förutom ett försök då hon stannade utanför huset i fem minuter.

– Jag har inte klarat av det.

Att bo kvar har känts omöjligt, trots att hon älskade sin lägenhet. I stället har Frida fått en evakueringslägenhet av hyresvärden. Nu håller hon på att flytta igen, till ett annat bostadsbolag. Vad hon tycker om Familjebostäders bemötande och hantering efter olyckan vill hon inte svara på.

– Det är väldigt känsligt med en del saker. Vi ska ha ett möte. Och jag kan nog inte riktigt gå in på allting gällande det här än. Jag inväntar lite mer från dem, och polisens pågående utredning.

Stöd har vällt in efter olyckan, berättar hon, bland annat genom sociala medier. Mammor, pappor, okända människor som skickar omtanke från långt utanför Göteborg. Häromdagen kom en hälsning från Chile.

– I allt det här så har människan visat sig så omtänksam. Det är mycket kärlek, från hela världen. Jag är jättetacksam över att det finns så mycket fint.

I trappuppgången där olyckan skedde har Frida sett till att det är pyntat för att hedra Nimas minne. En regnbåge i trapphusets fönster, hjärtan och en leksaksbil i det gamla mjölkskåpet intill lägenhetsdörren. Sådant är viktigt även för grannarna som bor kvar, säger hon.

– Detta berör en hel byggnad. Och det bor andra barn i det här huset också, som kanske varit bästa vänner.