Bomben i grannhuset raserade Zaras trygghet – så ändras livet när vapenvåldet kryper närmare

Mer än var tredje kvinna känner sig otrygg i sitt hemområde. När ditt fönster slås upp av tryckvågen från en bomb spelar det ingen roll att brottsligheten sjunker. Du förblir rädd. Zara vet.

Explosionen i höstas förändrade allt för Zara. Hon satt i köket och videochattade med sina föräldrar i Indien när en tryckvåg slog upp fönstren på vid ­gavel. I ett par ögonblick ­vibrerade hela lägenheten.

Sekunden senare: en klagokör av ­billarm från parkeringen utanför.

– Jag försökte förstå vad som just hade hänt. Det här var inget byggljud eller åskknall. Det lät mer som en ­gigantisk nyårssmällare, säger Zara.

När larmen klingat av blev det helt tyst från gatan tio våningar ner. ­Onaturligt tyst för en septemberkväll i Huvudsta centrum, strax norr om Stockholm.– Det gick att känna rädslan i luften. Folk bara väntade på att det skulle smälla igen. Som i ett krig.

Den natten sov hon inte mycket. Hon hade flyttat från Bombay till Sverige i april och hittade inga nyheter på engelska som kunde förklara smällen.

– Det är otäckt när ingen kan berätta. Jag känner ingen här. Jag visste inte ens om det var mitt hus smällen kom från, säger Zara.

Nästa dag skulle frågor bli besvarade. En kvinna i samma korridor berättade att grannhuset utsatts för ett attentat. En bomb hade sprängt sönder hela portuppgången och de boende evakuerades på grund av rasrisk.

Grannen förklarade att hon på senaste börjat känna sig mer och mer osäker i området. Bara någon dag tidigare hade det skett ett överfall i centrum och polisen var allt oftare på besök.

– I den stunden var det som att hennes rädsla också blev min. Jag började se på saker med andra ögon.

Före bomben hade Zara rört sig fritt i sitt Huvudsta oavsett tid. Hon hade litat på bilden av Sverige som ett tryggt och säkert land.

Hennes oro har ändrat bilden. Nu har den lummiga grönskan i hennes område förvandlats från en tillgång till en potentiell brottsplats.

– Jag kommer från ett samhälle där man som kvinna är utsatt och alltid måste tänka två gånger innan man gör någonting. Jag har börjat tänka likadant i Sverige.

Zara är inte ensam i sin syn på ­Sverige. I fjol drabbades det lägsta antalet ­personer av brott på åtminstone sex år, då sättet att mäta ändrades. Samtidigt tror 80 procent av oss att brottslig­heten har ökat, visar den senaste rapporten från Brottsförebyggande rådet, Brå.

Jämfört med för tio år sedan ­känner vi oss också påtagligt mindre trygga där vi bor. En av förklaringarna: ­medan brotten generellt minskar har antalet spektakulära våldsbrott skjutit i höjden.

Hittills i år har polisen rapporterat minst 345 fall av skottlossning och redan i september slogs alla ­tiders rekord i antal dödade.

Dessa spektakulära händelser slår mycket hårdare mot känslan av trygghet än vanliga brott, berättar medieprofessorn Orla Vigsö.

– Särskilt när oskyldiga drabbas. Då är den emotionella laddningen så stark att vi har svårt att göra rimliga risk­bedömningar. Vi blir rädda trots att risken att drabbas är minimal.

Numera undviker Zara att gå ensam utanför dörren kvällstid i sitt eget om­råde. Det är en känsla hon ­delar med 35 procent av landets ­kvinnor, enligt färsk statistik från Brå.

Och det är just bland ­yngre kvinnor som oron att bli ett brottsoffer är störst. Nästan varannan kvinna mellan 16 och 24 år ­känner sig otrygga i sitt eget bostads­område sent på kvällen. Bland unga män i samma åldersgrupp är inte ens en femtedel oroliga.

– Det är väl inte så konstigt att vi tjejer är mest rädda. Det är ju vi som drabbas av överfallen, säger Zara.

På andra sidan city, i ­Stockholmsförorten Farsta strand, tar 84-åriga Marie-­Louise Regin en sista kort promenad innan mörkret faller på.

Statistiskt sett tillhör hon en intressant grupp. Äldre kvinnor är överlägset minst utsatta för brott – men tillhör dem som är mest oroliga för att drabbas. 42 procent av kvinnorna mellan 75 och 84 år undviker helst att gå ut på kvällen i det egna området.

Marie-Louise är en av alla som stannar inne, ­sedan hennes eget hus blev beskjutet en natt i februari. Hon minns tydligt vad som hände.

– Jag ligger och sover när jag vaknar av tre skott, direkt efter varandra. Pang, pang, pang! Sedan är det tyst en stund innan det kommer ytterligare fyra skott.

Marie-Louise förstår direkt vad som pågår. Och att det inte finns någonting hon kan göra åt saken. Så hon lägger sig ner i sängen, lyssnar och väntar.

– Om någon blivit träffad borde det ju komma en ambulans, tänkte jag. Och när ingen ambulans hördes tänkte jag ”vad skönt” och somnade om.

Morgonen efter ringer hennes ­dotter i panik, efter att ha läst nyheterna på ­webben. Barnfamiljen på första ­våningen i huset har fått flera skott rakt ­genom sitt fönster. Den andra skjutningen i kvarteret på några månader.

Nu måste hon lova att hålla sig inomhus på kvällen.

– Min dotter vill helst att jag flyttar, men vart skulle jag ta vägen? Jag ­älskar Farsta strand och har bott i den här ­lägenheten i 60 år. Men jag ­respekterar löftet, när det är mörkt stannar jag ­hemma.

Väninnan Eva Andersson, 86, är också väl bekant med våldet. Det var på gatan utanför henne som en 43-årig man ­dödades av skott i huvudet och en 16-åring fick flera kulor i kroppen en kväll förra hösten.

– Jag satt och tittade på tv när jag ­hörde skott. Sedan var det fullt av poliser och ambulanser utanför. En helikopter cirkulerade med strålkastare och man satte blåvita band runt huset.

Enligt statistiken borde Marie-­Louise Regin och Eva Andersson känna sig otrygga. Båda är äldre, ensamstående kvinnor, de bor i flerfamiljshus i ett ­storstadsområde – som dessutom ­härjats av grova våldsdåd.

Men otrygghet är mer komplicerat än så. Annelie Sjölander Lindqvist, forskare vid Göteborgs universitet, har studerat hur mänskliga relationer påverkar hur vi tolkar omvärlden.

– Att känna gemenskap och delaktighet i huset, trappuppgången eller området ökar upplevelsen av trygghet. Då spelar saker som exempelvis ålder inte lika stor roll.

Känslan av att höra hemma i om­rådet kan också dämpa oron vid dramatiska händelser. Och det är inte mycket som krävs, berättar Annelie Sjölander Lindqvist.

– De ytliga relationerna är väldigt ­viktiga för gemenskap och trygghet. Här har vi alla ett ansvar, att till exempel säga hej till våra grannar och byta några ord.

Det här kan vara nyckeln till att de inte känner sig rädda, instämmer ­Marie-Louise Regin och Eva Andersson. De har båda bott i Farsta strand sedan tidigt 60-tal och bearbetar utvecklingen i området genom sitt ­breda kontaktnät.

– Sedan är det ju inte pensionärer de skjuter. Men utan någon att dela saker med hade det varit väldigt tungt. Här i området snackar alla med alla, säger Marie-Louise.

Eva nickar.

– Det har nästan blivit mer med det där efter skjutningarna. Att man ­verkligen pratar med varandra, så att man inte ska vara främlingar.

I Huvudsta centrum har solen just gått ner och lämnat himlen tom på färg. Zara trycker in hörsnäckorna i öronen och kliver upp på gångvägen som leder ner till sjön.

Det är första gången hon tar en kvällspromenad sedan bombattentatet.

– Musiken får mig att slappna av. Men jag har den på låg volym, så att jag hör om något händer.

Medan hon vandrar går säkerhetsapparaten på högvarv. Hon skannar av terrängen, håller sig i gatlyktornas sken och väljer vägar utifrån vem hon skulle kunna stöta på.

Men vad är det som gör att en väg känns säkrare än en annan? Zara pekar på en sparsamt upplyst stig som löper i en båge runt ett höghus, kantad av träd och buskar.

– Där skulle jag aldrig gå, det skriker osäkerhet. Ingen annan går där. Om ­något skulle hända skulle jag vara helt ensam.

Ändå vet hon att hennes oro inte är fullt befogad. Risken att bli våldtagen, rånad eller misshandlad utomhus har minskat över tid och drabbar årligen endast någon enstaka procent av befolkningen.

– Samtidigt är det svårt att tro på det, när man hela tiden hör om mord, sprängningar och överfall.

När hon når den lilla höjden ovanför strandpromenaden inser Zara att hon är arg. Den vidunderliga utsikten över sjön, höstträdens glesnande kronor och den glittrande silhuetten av storstaden på andra sidan vattnet.

Allt det fina påminner om hur begränsad hon blivit.

– Det är frustrerande att inte längre kunna röra sig fritt i sitt eget område. Att man måste vara orolig.

Att ha varit med om en traumatisk händelse påverkar hur man tolkar sin omgivning. Och just grönområden har en tendens att byta skepnad nattetid, berättar Maria Johansson, docent i miljöpsykologi vid Lunds universitet.

Platser som på dagtid är uppskattade för sin skönhet blir för många något man undviker av trygghetsskäl.

– Människors rörelsemönster ändras när det blir mörkt. Vi vill kunna ha överblick över miljön, något som träd och buskar försämrar, berättar Maria Johansson.

Hur säker vi upplever en plats färgas av våra erfarenheter. Men också av hur vi ser på andra.

– Många känner sig tryggare om det finns andra i närheten, som kan se eller höra mig. Men de måste tillhöra ”min grupp”, vara personer jag kan identifiera mig med, säger Maria Johansson.

Även vårt kön och ålder spelar in i trygghetsbedömningen. Och här finns en del av svaret på varför så många av landets äldre känner sig otrygga, resonerar hon.

– Man utgår från sin kapacitet att bli utsatt för brott, hur sårbar man vore i en sådan situation. Äldre kan till exempel ha svårare att försvara sig och fly från platsen.

•••

På torget i Farsta centrum byter Inger Sjöberg, 80, några vänskapliga ord med två ungdomar. De varnar henne för att det är mörkt ute och att hon måste akta sig för ”Farstagänget”.

Och visst är hon noga med att hålla sig på upplysta vägar under promenaden hemåt.

Men det är inte eventuell kriminalitet som är huvudskäl till att hon ogärna är ute på kvällen. Inger har varit ordförande i den lokala PRO-föreningen i många år och är bekant med de flesta här.

I stället är det underlaget hon håller koll på.

– Det är den stora faran för oss äldre. Man kan snubbla på vad som helst och bryta höften. Jag har sagt till förvaltningen att såga till träden så att det blir bättre belysning.

Även hon har känt av en förändring under de 30 år hon bott i Farsta centrum. De lokala butikerna har gett vika för affärskedjorna, polisstationen har försvunnit och området har blivit ”stökigare”.

Men rädd på riktigt har hon aldrig varit. Att flytta en kilometer söderut, till väninnorna Eva och Marie-Louise i Farsta strand, vore dock otänkbart.

– Nej, där hade jag inte känt mig trygg att bo. Jag känner ju inte lika många.

Professorns dom: Enda sättet att få människor att bli tryggare