En färgstark bråkstake och hyresgästernas murbräcka – nu skriver Jan boken om ”Röde Martin”

Hyresgästkämpe och politiker. Journalist, uppfinnare och antinazist. Älskad och hatad, besjungen av Karl Gerhard. Snart kommer boken om Martin Andersson. ”Han var ingen fegis. Sådant har alltid aktualitet”.

– Jaså, är det här den ligger? Jag har aldrig varit här förut. Jag måste säga att det var lite undanskuffat, säger historikern Jan Christensen.

Vi befinner oss på Martin Anderssons gata i Olskroken, Göteborg. 

Jan Christensen skriver en bok om Martin Andersson. Men att han inte besökt den här platsen tidigare är kanske inte så konstigt, eftersom ”gatan” mest är en påfart till E20. Ironiskt nog saknar den helt bostäder och kan bara ståta med ett parkeringshus. Men placeringen i Olskroken, platsen för Sveriges största hyreskonflikt, är desto lämpligare.

– Jag undrar hur många av dem som bor här som vet vad som hände, säger Jan Christensen.

Ja, vad hände, och vem var Martin Andersson? För att få ett svar kan det vara lämpligt att gå 100 år tillbaka i tiden, till 1923.

1923 är ett år när allt är i rörelse. Ute i världen har Osmanska väldet precis upplösts och Turkiet blir en republik under Kemal Atatürk.

I Tyskland råder hyperinflation. Året ser både ett kommunistiskt uppror i Hamburg och ett nazistiskt kuppförsök i München. Sovjetunionen inför sin nya flagga med hammaren och skäran på.

På Sveriges västkust är det fest. Göteborg firar sitt 300-årsjubileum med en gigantisk jubileumsutställning. Landmärken som Liseberg, Götaplatsen, Konstmuseet och Botaniska trädgården invigs.

Men även här lurar politisk spänning under ytan. Dagen innan jubileumsutställningen ska öppna utbryter slagsmål och skottlossning mellan strejkande arbetare och strejkbrytare inne på utställningsområdet.

Även extremhögern är närvarande i staden. I slutet av 1923 grundas Svenska antisemitiska föreningen i Göteborg, först i Sverige med hakkorset som politisk symbol.

I stadsfullmäktige har socialdemokrater och kommunister för första gången fått politisk majoritet. Ledaren för de kommunistiska ledamöterna, av Göteborgshumorn sedermera döpta till ”Cirkus Sjuman” är en flintskallig man med ett vänligt ansikte: Martin Andersson.

 – 1923 var ett stort år för honom. Han kom in i stadsfullmäktige, var med och grundade Hyresgästföreningarnas riksförbund och startade två tidningar, säger Jan Christensen.

Martin Andersson är 37 år gammal. Han har vuxit upp i den fattiga arbetarstadsdelen Haga, och bara gått fem år i folkskolan innan han börjat arbeta som tolvåring. Först med enklare kroppsarbeten som lagerbiträde och bodbiträde, senare som kontorist.

Föräldrarna var inflyttade från landsbygden och schartauaner, det vill säga strängt lutherskt kristna.

– De bodde sex personer i ett rum och kök. Trångboddheten och fattigdomen i Haga påverkade honom mycket, säger Jan Christensen.

Martin Andersson är känd för sina principer och starka åsikter. Han har suttit tre månader i fängelse 1916 för uppviglande skriverier i den syndikalistiska tidningen Generalstrejk.

Som nykterist påstås han vara så strikt att han inte ens dricker kaffe. Han älskar schack och uppskattar idrotter som fotboll, men avskyr boxning.

Han är en pionjär i hyresgäströrelsen som har varit med och bildat både Masthuggets och Oskar Fredriks hyresgästförening och Hyresgästernas centralförsamling i Göteborg.

Martin lever ihop med Vilhelmina Jansson, mer känd som Vilma Andersson. Paret är inte gifta. De är ateister och har inte heller döpt sina barn, till stor sorg för Martins fromma mamma.

Och nu har han alltså kommit in i stadsfullmäktige. Det innebär lön från staden och en möjlighet att satsa helt på politiken – och journalistiken.

– Han startade tidningen Minareten. Det var en boulevardtidning som såldes i lösnummer på gatan. Och den sålde bra, säger Jan Christensen.

Ordet minaret betyder fyrtorn eller ljusplats. Namnet knyter an till de båda minareterna vid jubileumsutställningens entré, senare flyttade till Liseberg. Men i Martin Anderssons minaret heter inte ljuset islam utan kommunism.

– Minareten var hans privata tidning, den var inte fjärrstyrd av kommunistpartiet. Martin Andersson tänkte själv och kunde vara kritisk även mot partiet, säger Jan Christensen.

Söndagen den 16 september 1923 bildas Hyresgästföreningarnas riksförbund på Margaretaskolan i Göteborg. En av sakerna som diskuteras på mötet är vikten av att ha en tidning för att nå ut.

Och vem kan vara bättre lämpad än mannen som redan driver Minareten? Redan månaden efter mötet utkommer Hyresgästen. Redaktör: Martin Andersson.

Hyresgästen blir det första officiella organet för det nystartade riksförbundet. Men det kommer inget startkapital från förbundet, och knappt något från centralförsamlingen i Göteborg eller de lokala föreningarna heller. Det finns helt enkelt inga pengar.

Martin Andersson lyckas dock få i gång både annonsering och försäljning redan från start och snart rullar det på. Att den första redaktionen i Olskroken blir vräkt hindrar inte utgivningen. Hyresgästen får sin nya redaktion i Haga i stället.

I Hyresgästens spalter går Martin Andersson till storms mot värdar som hyr ut undermåliga ruckel till ockerhyror. Men han skriver också mycket om hur hyresgästerna organiserar sig. Dels genom att bilda föreningar, dels genom att bygga egna, kooperativa bostäder i det nystartade HSB.

Reportage om hur man bor i andra länder blandas med bevakning av hyresstrejker och blockader. Samtidigt driver Martin Andersson hyresgästfrågorna politiskt i stadsfullmäktige.

I Hyresgästen lyfter Martin Andersson regelbundet fram den lilla människan och uppmärksammar enskilda medlemmar som fyller jämnt eller som varit med extra länge. Han engagerar sig för att arbetarbarn ska kunna åka på badresor under somrarna och är med och drar i gång ungdomsföreningen Vi alla unga.

 – Man sade att Martin Andersson månar om tre saker: små barn, gamlingar och Sovjetunionen, säger Jan Christensen.

Men det faktum att kommunisten Andersson även kan vara kritisk mot SKP:s partiledning, eller mot styret i Sovjet, faller inte i god jord. Inte heller uppskattas det att hans egen tidning Minareten säljer bättre än partitidningen Väst-Svenska Kuriren.

Den kommunistiska internationalen Komintern styrs vid den här tiden från Kreml.

I Kominterns arkiv i Moskva har Jan Christensen hittat brev från SKP:s partisekreterare med klagomål på den ”Martin Andersson-kommunism” som uppstått i Göteborg. Andersson är opålitlig: ”en individualist som i en boulevardtidning kritiserar sitt eget parti”.  

Även inom Hyresgäströrelsen uppstår spänningar. I Stockholm tycker man att Martin Anderssons fokuserande på enskilda konflikter och personer är ”småborgerligt”.

Den socialdemokratiskt dominerade hyresgäströrelsen i Stockholm vill i stället satsa mer på HSB och dra upp planerna centralt och långsiktigt. Redan 1924 har man därför startat tidningen Vår Bostad, som blivit nytt huvudorgan för Hyresgästföreningarnas riksförbund.

1929 sprängs Sveriges kommunistiska parti i två delar under det allt hårdare trycket från Stalins regim. Martin Andersson deklarerar sig som oberoende och vägrar ta ställning för någon av fraktionerna. I praktiken har han dock bäst relationer med den icke Moskvatrogna grupperingen, Socialistiska partiet. Han närmar sig även syndikalisterna.

Men trots att han nu lämnat både partiet och stadsfullmäktige börjar det bli väl mycket jobb att ratta två tidningar samtidigt.

1931 lämnar han bort styret för Minareten. Andersson kan förstås inte undgå att hoppa in i spalterna då och då, men huvudsakligen ägnar han sig nu åt Hyresgästen.

Och i Hyresgästen finns det mycket att skriva. 1930-talet utvecklar sig till ett decennium av allt hetare konflikt mellan hyresgäströrelsen och fastighetsägarna i Göteborg, med det halvårslånga slaget om Olskroken 1936–1937 som sin kulmen.

Samtidigt engagerar sig både hyresgäströrelsen och Hyresgästen internationellt, med stöd till Folkfrontens kamp mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och kamp mot nazismen i Tyskland.

En minnesskrift på 1940-talet konstaterar: ”Martin Andersson vållade strid både till höger och vänster, men ingen kan säga annat än att han gjorde en mycket intressant tidning. Det såg man även i den kungliga huvudstaden.”

Hyresgästföreningarnas riksförbund ger honom nu ett erbjudande han inte kan tacka nej till, att bli redaktör för Vår Bostad.

Martin Andersson och hans familj flyttar till Stockholm. Samtidigt sluts den politiska cirkeln och han går med i Socialdemokraterna, det parti där han en gång börjat.

– Min tolkning är att de två grenarna inom hyresgäströrelsen gick ihop, snarare än att det var Martin Andersson som anpassade sig till etablissemanget, säger Jan Christensen.

Martin Andersson kan trots flytten inte släppa sitt skötebarn i Göteborg. Han delar utgivarskapet för Hyresgästen med Ebbe Linde och pendlar mellan städerna.

Linde och Andersson jobbar fjorton dagar i stöten och ger ut vartannat nummer av Hyresgästen. De är goda vänner, men har också diametralt olika åsikter om vissa saker. Inte minst Sovjetunionen.

Debatterna förs inför öppen ridå i tidningen, där vartannat nummer säger emot det förra. Som det uttrycks i en annan jubileumsskrift: ”Hyresgästen debatterar med sig själv, sa de elaka”.

Krigsåren innebär att Martin Andersson får ifrågasätta sin vurm för Sovjetunionen. Först genom Molotov-Ribbentrop-pakten och sedan genom finska vinterkriget, där han tar finländarnas parti.

Under kriget blir Hyresgästen också indragen av censuren efter att en artikel skildrat nazisternas tortyrmetoder i Norge.

Kriget har dock ställt de ideologiska konflikterna mellan Andersson och Linde på sin spets. Samtidigt insjuknar Martin Andersson i leukemi. Hyresgästens tidningsstyrelse anser att det är bättre om någon annan får ta över. Bägge redaktörerna får sluta.

Martin Andersson har kvar Vår bostad, men känner sig utsparkad från sin egen skapelse och reagerar med bitterhet. Samtidigt vinner sjukdomen mark.

Den 13 augusti 1946 avlider Martin Andersson, bara 60 år gammal.

Mannen som idag är i princip bortglömd är då så stor att han får två begravningar. Först en jordfästning i Stockholm, innan askan förs till Göteborg för ytterligare en ceremoni.

– När han dog hyllades han från alla politiska läger. Han var lite av en institution i Göteborg, säger Jan Christensen.

Jan Christensen har arbetat med boken om Martin Andersson i flera år och hoppas kunna lämna manus till förlaget vid årsskiftet. Arbetstiteln är Minareten i Göteborg – Martin Anderssons frihetliga kommunism.

Christensen betonar att det blir en politisk biografi i första hand. Källmaterialet om Martin Anderssons privatliv är helt enkelt för litet.

– Han efterlämnade inga dagböcker. Det finns en massa olika texter, men allt är fragmentariskt och utspritt. Man får verkligen ha många bollar i luften när man håller på med en sådan här person. Jag publicerade till exempel nyligen en artikel om hans syn på homosexualitet, som var påtagligt modern.

Varför ville du skriva en bok om honom?  

– Jag intresserar mig för den här tiden och har skrivit flera böcker tidigare om politisk historia. Det finns mycket skrivet om andra vänsterpolitiska aktörer, men när det gäller Martin Andersson finns en lucka.

Vad i hans historia tycker du är relevant idag?

– Martins starka rättvisepatos och orädda civilkurage. Hans integritet och självständighet. Han följde inte mekaniskt direktiv ”uppifrån” utan var trogen sina ideal, men utan att bli rigid. Tog ställning mot orättvisor och var ingen fegis. Sådant har fortfarande aktualitet.