Så vanligt är våld i svenska hem – få anmäler: ”Mörkertalet är skrämmande”

Hundratusentals svenskar utsätts varje år för våld i sitt hem. Men bara en bråkdel av fallen når polisen. Ett misslyckande för samhället, konstaterar myndighetens egen expert.

Förra året registrerade svensk polis 32 000 anmälningar om brott i nära relation som drabbat vuxna. Det handlar alltså om brott som begås i en parrelation eller där det finns familje- eller släktband. Vanligast är misshandel. Bland anmälningarna finns också våldtäkt, dråp och mord.

Men polisens statistik är bara toppen av ett isberg. Av dem som utsätts väljer endast knappt fyra procent att gå till polisen, enligt myndigheten Brå. Det skulle innebära att 790 000 svenskar drabbas i det tysta, på ett enda år.

Brås senaste statistik har några år på nacken. Men inget tyder på att siffran har minskat, tvärtom.

– Mörkertalet är skrämmande. Jag vet inte om det egentligen kan bli värre, men vi har ju våld i ungas relationer också. De berättar ännu färre gånger.

Det säger Erika Gyllenswärd, verksamhetsutvecklare för brott i nära relation på Polismyndighetens nationella operativa avdelning, Noa. Efter snart 30 år som polis har hon sett den här sortens våld från många olika håll.

– För det är så otroligt vanligt.

Att ta sig ur en våldsam relation är ofta väldigt svårt. Hem & Hyra har följt västsvenska Klara, som först efter flera års kamp lyckades få ut sin förövare ur lägenheten.

– Den absolut farligaste delen är att lämna. Det är då du riskerar att dödas. Men det kan också vara otroligt skamfyllt. Du har levt i det här länge, och tror inte dig själv om någonting. Du riskerar också många år av eftervåld, säger Erika Gyllenswärd.

Går det att tala om ett eget ansvar hos den som är utsatt?

– Nej. Man pratar ibland om att hon inte medverkar i utredningen. ”Skyll dig själv”, liksom. Men jag tänker på alla gängskjutningarna. Det är inte en enda som pratar i de ärendena. Vi lägger inte ner dem för det. Vi måste jobba på samma sätt här.

Däremot kan rättsväsendet och brottsoffret ha olika mål, konstaterar hon.

– När polisen får en anmälan så drivs vi av att göra en bra utredning. Vi ska få det att hålla i rätten och han ska bli dömd för de brott han har gjort.

– Målsättningen hos den som anmäler är att få stopp på våldet. Många gånger vill man egentligen inte att personen ska hamna inför rätta eller bli dömd, utan bara få honom att sluta. Det kan göra att många inte anmäler.

Erika Gyllenswärd beskriver hur rättsväsendets förväntningar på trovärdighet ofta går stick i stäv med verkligheten.

– Du ska följa en röd tråd, ha en sammanhängande historia. Du ska kunna beskriva detaljerat, med inlevelse. Det strider emot hur man de facto fungerar när man har levt med våld i nära relation, kanske under många år. Vi ställer oerhörda krav på de här personerna som är utsatta. Vi kan bli så mycket bättre på bemötande, och på att ha kunskap om vad våld handlar om.

Erika Gyllenswärd har själv mött polisens verksamhet utifrån, under flera år som verksamhetschef för ett kommunalt skyddat boende i Norge. Hon har följt med drabbade till polisförhör, och sett våldsutsatta svimma av utmattning efter möten med myndigheter.

– Kroppen stänger bara av. Det blir för jobbigt. Från polisens sida behöver vi veta vad som har hänt, på en väldig detaljnivå. De behöver berätta för oss. Men vi måste ta det i små portioner. Vi kanske bara kan genomföra korta förhör.

Många brottsoffer förstår inte själva att de utsätts för våld, eftersom vår bild av våldet ofta är ganska snäv. Tanken går lätt till blåtiror, stryptag, slag och sparkar. Men våldet kan även vara sexuellt, ekonomiskt, materiellt och digitalt, till exempel då oönskade bilder och filmer sprids.

Och så det allra vanligaste:

– Det psykiska våldet beskriver många kvinnor jag mött som det absolut värsta. För det är det som gör något med en som person, som skadar i själen.

I grunden handlar allt om kontroll över en annan människa, även efter ett uppbrott – det som kallas eftervåld. Finns det gemensamma barn används de ofta som gisslan. Även bostaden blir en hållhake.

– Alltså, det tar aldrig slut. Det finns så mycket kring varför man inte lämnar.

Som granne kan du göra stor skillnad för någon som lever med våld hemma, poängterar Erika Gyllenswärd.

– Grannar är jätteviktiga i det här. Att tala om när man är orolig. Man kan tipsa polis och socialtjänst anonymt. Det farligaste är att inte göra någonting.

För den rutinerade polisexperten är det frustrerande att i media höra om mordfall där grannar i efterhand vittnar om att de hört, utan att agera.

– Där de säger att det lät som om en kvinna skrek för sitt liv. Och inte en enda ringer polisen! Alltså, det får inte vara så. Som Jonathan Lejonhjärta säger: Man får inte vara en liten lort.

Är det ett misslyckande för samhället att så få väljer att anmäla?

– Absolut. Vi behöver jobba tillsammans i de här ärendena. Kvinnojour, socialtjänst, polis, hälso- och sjukvård, brottsofferjour, skola. Samtidigt, parallellt och i olika delar. Samhället har ju ett ansvar. Det är inte den våldsutsatta som ska behöva skydda sig själv.

På vilket sätt bidrar polisen till den låga anmälningsgraden?

– Vi behöver förstå att varje möte kanske är den enda gången som man möter en polis. Vårt bemötande är så viktigt för att man faktiskt ska våga vända sig till polisen igen. Och vi behöver tillräcklig kunskap för att se och förstå signaler i vad som sägs och inte sägs.

Känner du dig trygg med att alla våldsutsatta får den hjälp de behöver då de kontaktar er?

– Ringer du 112 tror jag att jag kan säga det med säkerhet. Man försöker skicka två bilar för att ha tillräcklig resurs, för det behövs i det akuta skedet. Däremot vet jag att vi behöver ha en högre kunskap generellt om våld i nära relation. Vi behöver förstå vad våld är. Det finns i så otroligt många olika former. Den kunskapen finns inte hos alla polisanställda, hela Polismyndigheten behöver bli bättre.

Vad önskar du dig för åtgärder av samhället, på högsta politiska nivå?

– Om man rustar på ett ställe så måste man förstå att hela kedjan och alla åtgärder behöver hänga ihop. Om vi på polisen börjar förmedla en massa våldsutövare till socialtjänsten till exempel, då måste ju de kunna möta det. Annars faller det väldigt platt.

Sverige kan också lära av sina nordiska grannländer, menar Erika Gyllenswärd.

– I Norge kan polisen åka direkt till krisecentret med den som är drabbad, och man kan komma dit själv. Vi hade en 80-årig tant som kom springande dit i strumplästen, misshandlad av sin vuxna, missbrukande son. I Sverige ska du först upptäckas, och sedan ska du till en socialtjänst som ska besluta om insatsen.

– Vi behöver sänka tröskeln för att kunna få stöd och hjälp. För då kan vi också minska mörkertalet. Det får inte vara svårt.