Sanja och Ivona förälskade sig i Sverige genom tv-serier – och hittade hem i Skellefteå

Två styckade kroppar. Ett dubbelmord. Jakten på en seriemördare. Inte så lockande kanske. Men tv-serien “Bron”, fick Ivona och Sanja att bestämma sig för att skapa ett hem i Sverige.

Sanja Novkovic skrattar från sin plats i tv-soffan.

– Jag tycker det är roligt att du frågade hur alla mord och kriminella i serierna kunde få oss sugna på att flytta hit. Men det var inte det vi såg när vi tittade. Vi såg värderingarna, att det inte är viktigt hur någon ser ut utan hur man känner. Det man prioriterar här i Skellefteå är att tänka på miljön, naturen och att alla är lika mycket värda.

Hon och Ivona Banic sitter tätt ihop med armarna om varandra. Men just nu är det inte någon svensk kriminalserie som står på. I stället visar teven nyheter från hemlandet, Serbien. Det var i Novi Sad, landets näst största stad, som ­paret formade sina planer på att flytta hit.

De förälskade sig i Sverige på 300 mils avstånd, genom att plöja igenom alla svenska tv-serier de kunde komma över. Trots att ”Bron”, som utspelar sig både i Sverige och Danmark, är deras favoritserie så var det norra Sverige som lockade mest.

– Kolla bara ut. Allt är så mysigt här, säger Sanja Novkovic med ett stort leende.

Utanför vardagsrumsfönstret ligger snön tjock över radhusområdet. En stjärnklar kväll kan de se hur norrskenet spelar på himlen rakt utanför rutan.

Termometern visar minus 16 grader. När Sanja i går skulle ta cykeln till jobbet protesterade Ivona.

– Hon tänkte cykla men jag sa nej. Hon har inte ens vinterdäck och ­tänkte cykla med sommardäck, säger Ivona ­Banic men blir avbruten.

– Ivona har ramlat några gånger, det är därför hon är rädd för min skull.

– Haha, nej, det var bara en gång jag ramlade.

Att ta sig från Novi Sad till ­Skellefteå var lättare sagt än gjort. Serbien är inte medlem i EU. Det försvårade ­processen. Sanja och Ivona började lära sig svenska på egen hand och sökte jobb i landet. ­Efter två-tre års försök började de ge upp. Men snart skulle ­vändningen ­komma.

I Skellefteå råder nybyggaranda. ­Batterifabriken Northvolt gör att ­staden växer och nya jobb skapas. ­Sanja ­Novkovic sökte en tjänst på just Northvolt, men fick den inte.

I stället tipsade arbetsgivaren om Relocate. Det är kommunens namn på ett projekt som ska attrahera arbetskraft till Skellefteå. Hon kontaktade dem.

– Jag försökte prata engelska men det gick inte så bra så jag sa: ”ursäkta, kan jag försöka prata svenska med er?”. De blev helt imponerade. Jag tror det var mycket det som gjorde att vi lyckades flytta hit, säger Sanja Novkovic.

I samtalet berättade hon att hon och hennes sambo båda pluggar svenska och att de är jättekära i Sverige. Det tog nu mindre än en månad innan de fick jobb. Båda jobbar nu som kockar på ­varsin skola i Skellefteå sedan drygt två år tillbaka.

Det gör att de inte alltid orkar laga middag på kvällarna. Men ikväll blir det sarma, traditionella surkålsdolmar från Balkan. Sanja försöker även bjuda på ­rakia, traditionell sprit jäst på banja, eller kvitten som frukten heter på svenska. Hon plockar fram en plastflaska utan etikett ur kylskåpet.

– Det är jättepopulärt hos oss i ­Serbien. Jag frågade mina kollegor om de ville att jag skulle hämta hem lite vin eller snaps åt dem, men de var inte intresserade.

Även lägenheten, i ett nybyggt, rött radhus i stadsdelen Anderstorp, fick de hjälp med via Relocate. Här i ­tvåan har de plats för allt de behöver, och grannar som hjälper dem att vattna ­blommorna. De gör gärna utflykter, till Umeå, ­Piteå och resten av närområdet som de ­förälskat sig i.

Men det finns mycket att sakna i ­Serbien: släkt och familj, vänner, ­sommaren och värmen. De kan båda längta tillbaka, men har bestämt sig. Det är i Skellefteå de ska bo.

Bland det första de gjorde i Sverige var att gifta sig, något som var omöjligt i Serbien. Och nu fortsätter processen att få stanna kvar. De måste förlänga sina arbetstillstånd vartannat år. Efter fyra år kan de söka permanent uppehålls­tillstånd, och så småningom svenskt medborgarskap.

Men även om de varit redo att bli svenskar i många år så finns det en ­tradition de inte kommer ta till sig.

– När vi satt hemma i varma Serbien sa vi att vi måste testa vinterbad. Men när vi kom hit och såg de som simmade sa vi: ”aldrig i livet”.