Slaget om Olskroken ger eko i nutiden

Sveriges största hyreskonflikt handlade om renoveringar och ledde till massvräkningar. Hyresgästerna vann och bidrog till att ändra systemet, men nu växer samma problem igen. Har vi gått cirkeln runt?

Torsdag 22 oktober 1936. Närmare 2 000 personer trängs längs Bondegatan i arbetarstadsdelen Olskroken, Göteborg. Polis håller tillbaka folkmassan.

Tre flyttkarlar ska bära ut en vräkt familjs ägodelar från Bondegatan 22. Transportarbetarförbundet och Bärarelaget har utlyst blockad, så hyresvärden har tvingats rekrytera några frilansare.

Burop och hotfull stämning fyller luften. När alla möbler är utburna och lastade bryter folkmassan igenom polisavspärrningarna och jagar iväg flyttkarlarna. De kommer inte tillbaka.

Ändå är detta bara början. Kraftmätningen ska pågå i ett halvår och inte sluta förrän närmare var tredje lägenhet i Olskroken står tom.

– Konflikterna hade pågått i flera år. Men Olskroken var kulmen och fick stor betydelse, säger Hannes Rolf.

Han är historiker och har givit ut boken ”När hyresgästerna gjorde uppror” om hyresgäströrelsens framväxt.

Det var under krisåren i slutet av första världskriget som de första långvariga hyresgästföreningarna bildades i Sverige. Snart tog rörelsen ordentlig fart.

Hyresgästerna tänkte inte längre acceptera att bo med usel standard och helt utan rättigheter, medan fastighetsägarna gjorde stora vinster.

– Hyresgästföreningar växte fram snabbt i många städer. Det var en ganska radikal rörelse med både kommunister, syndikalister och socialdemokrater, och i många fall gick man ut rätt hårt mot fastighetsägarna, säger Hannes Rolf.

De flesta och största föreningarna fanns i Stockholm och Göteborg, och framför allt var det i Göteborg som striden stod. Här var hyresgästföreningarna mer radikala och fastighetsägarna mindre villiga att förhandla än i huvudstaden.

Stridsåtgärder från bägge parter var vanliga.

­Hyresgästerna kunde hyresstrejka, alltså hålla inne hyra och deponera den i väntan på att få igenom sina krav. Hyresvärdarna svarade ofta med att hota med vräkning.

Men hyresgästerna använde sig också av blockader.

– Det kunde vara uppmaning till bojkott, att inte ta jobb hos en fastighetsägare eller att inte handla i affärer som ägdes av fastighetsägaren. Men det kunde också vara inflyttningsblockader. Om det blev tomma lägenheter i ett hus skulle ingen flytta in där, säger Hannes Rolf.

Den som bröt mot blockaden blev socialt bestraffad genom att namn och arbetsplats publicerades i arbetar- och hyresgäströrelsens tidningar. Uteslutning ur facket kunde också bli följden.

Sammanhållningen var stark i arbetarkvarteren och ofta var blockaderna effektiva. Inte minst eftersom många hyresvärdar var små.

När hyresgäster och fastighetsanställda började organisera sig, svarade fastighetsägarna med att själva bilda partsföreningar. Snart trappades konflikterna upp i Göteborg.

Hyresgästerna ville ha bättre standard, rimliga hyror och besittningsrätt. Hyresvärdarna ville bestämma själva utan inblandning.

– Det blev en logik där det blev fler och fler blockader och större och större hot om vräkningar, säger Hannes Rolf.

Till sist var den stora urladdningen oundviklig. Att den skedde i Olskroken i östra Göteborg var delvis en slump, men också inte.

För en nutida besökare i stadsdelen är det inte så lätt att föreställa sig hur det såg ut då. De gamla arbetarkvarteren revs i skarven mellan 1970- och 1980-tal. Idag är de ersatta av uniforma ljusbruna tegelhus. Bara gatunätet finns kvar.

Men på 1930-talet bestod bebyggelsen av landshövdingehus, byggda femtio år tidigare.

Dass på gården, jordgolv i många källare, brist på elektrisk belysning i trapphusen och allmänt uselt underhåll kännetecknade bostäderna.

De flesta arbetarfamiljerna bodde i enrummare, och det var inte ovanligt att man dessutom hade inneboende.

Organisationsgraden var hög. De flesta boende var både fackligt anslutna och medlemmar i Olskrokens Hyresgästförening.

Nu krävde hyresgästerna upprustning.

Hyresvärdarna höll med om att modernisering kunde behövas. Men då ville de höja hyrorna rejält för att bekosta det.

Hyresgästföreningens utredningar visar dock att fastighetsägarna gjort miljonvinster under de senaste åren.

– Därför menar hyresgästerna att upprustningen ska ske utan hyreshöjning, säger Hannes Rolf.

Hösten 1936 smäller det. Fastighetsägarnas Garantiförening aviserar en hyreshöjning på 10 procent.

Olskrokens Hyresgästförening säger nej och uppmanar sina medlemmar att bara betala den gamla hyran. ”Då vräker vi”, blir svaret från värdarna.

Båda parter är nu tvungna att löpa linan ut.

– För hyresgästerna är det en gynnsam tid för konflikt, eftersom det är bättre tillgång på bostäder i Göteborg än det varit några år tidigare, säger Hannes Rolf.

Tack vare att Transportarbetarna och Bärarelaget går ut i sympatiblockad går vräkningarna långsamt. Staden får träda in och kommunalt anställda stadstjänare bära möbler.

Detta gör att Hyresgästföreningen hinner leta upp lediga lägenheter i andra stadsdelar åt dem som vräks. Är hyran högre än i den gamla bostaden betalar föreningen mellanskillnaden. Hyresgästernas Centralförsamling i Göteborg backar upp.

– Det startas en nationell insamlingskampanj till stöd för hyresgästerna. Hyresgästföreningens lokal i Olskroken blir kommandocentral, säger Hannes Rolf.

Lägenheterna i Olskroken som blir tomma sätts i blockad.  

Fler och fler hyresgäster flyttar också frivilligt från Olskroken och efter några månader gapar många fönster tomma. Hyresgästföreningen blöder pengar, men fastighetsägarna blöder ännu mer.

Och medan fastighetsägarna fortsätter vräka familjer i Olskroken utvidgas blockaderna till andra stadsdelar. Snart omfattas alla hus i Göteborg vars ägare är med i Fastighetsägarnas Garantiförening.

Garantiföreningen börjar hota med stämning mot enskilda hyresgäster.

– Det blev en kraftig eskalering. Olskroken är ett typiskt exempel på hur en från början liten konflikt snabbt kan bli väldigt stor, säger Hannes Rolf.

Det mediala intresset är enormt. Den första vräkningen på Bondegatan bevakas av såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet. Tidningar i hela landet skriver. Sympatierna är till stor del på hyresgästernas sida.

– Pressen var väldigt politiserad på den här tiden, men inte ens i liberala tidningar har jag sett speciellt mycket stöd för fastighetsägarna. Hyresvärdar var inte en så populär grupp i samhället, säger Hannes Rolf.

Både landshövdingen och Olskrokens butiksidkare försöker medla i konflikten, men länge är positionerna låsta.

När våren kommer har nästan 300 hushåll vräkts. Till slut blir den ekonomiska och politiska pressen för mycket för fastighetsägarna.

I maj 1937 nås uppgörelsen. I stället för 10 procent blir hyreshöjningen bara 2,5 procent – och fullständig upprustning ska göras utan extra kostnad.

– Hyresgästerna fick igenom kraven på WC i trapphusen, elektrifiering, betonggolv i källarna och annat. Men konflikten hade också haft en stark utmattningseffekt, säger Hannes Rolf.

Hyresgästerna hade visat sin styrka. Samtidigt stod det klart för samhället att det var ohållbart med sådana här återkommande och allt värre konflikter.

En ny hyreslag 1939 slog fast att hyresmarknadens parter förväntades förhandla om hyrorna. En tydlig parallell till Saltsjöbadsavtalet på arbetsmarknaden, som slutits året innan.

Sedan kom andra världskriget. Priserna på energi sköt i höjden och drog med sig matpriser, hyror och andra levnadsomkostnader. Nu införde regeringen hyresreglering och frös hyrorna på 1942 års nivå. Samtidigt fick hyresgästerna besittningsrätt.

Hyresregleringen kom att leva kvar långt efter krigsslutet. När den gradvis fasades ut på 1950- och 1960-talet var förutsättningarna helt annorlunda. Socialdemokratin dominerade, ekonomin blomstrade och de kommunala bostadsbolagen i allmännyttan hade vuxit fram.

1968 etablerades det förhandlingssystem som fortfarande gäller.

Användandet av stridsåtgärder bleknade bort efter 1950-talet och har sedan i stort sett försvunnit. Det är en skillnad mot arbetsmarknaden, där strejkvapnet aldrig har avskaffats även om det inte används så ofta.

– Det fanns en föreställning om att bostadsmarknaden höll på att socialiseras. När det satt partibröder från Socialdemokraterna på båda sidor i en förhandling behövdes inga stridsmedel, säger Hannes Rolf.

Nu skriver vi 2023. Bostadsbristen är skriande. Vem som ska bekosta renoveringar är åter en av de största stridsfrågorna och ”renovräkning” har blivit ett begrepp.

Fastighetsägarnas organisationer och de borgerliga riksdagspartierna arbetar för att avskaffa förhandlingssystemet och återinföra marknadshyra.

Allt fler hyresgäster bor utan besittningsskydd: svart eller lagligt i andra hand, hos mellanhänder eller på korttidskontrakt.

Den här vintern har dessutom krav på 10-procentiga hyreshöjningar gjort comeback i de årliga förhandlingarna.

Kommer vi att få se en återgång till stridsåtgärder från hyresgäster?

Hannes Rolf:

– Ja, det har ju skett några försök på senare år, bland studenter i Lund och genom den oberoende hyresgästföreningen Ort till Ort i norra Stockholm. Men jag tror inte det finns kvar i det allmänna medvetandet att man kan använda de metoderna. Och Hyresgästföreningen verkar framför allt ha en stark prioritet på att få fortsätta förhandla på det sätt som man är vana vid.

Samtidigt går inget att utesluta, menar Hannes Rolf.

– Hyresgäster skulle mycket väl försöka plocka upp blockadvapnet igen. Det är svårt att säga hur det skulle fungera i dag, men solidaritetskänslan är ofta starkare än man tror. Det vore ju inte jättedyrt att försöka.

LYSSNA: Hör artikelförfattaren berätta om Olskroken-konflikten i podden ”Gator och torg i Göteborg”.