Slagna kvinnors skyddade boenden – så blev de en oreglerad bransch för vinstjagande företag

Tusentals kvinnor och barn lever i skyddat boende. Att erbjuda en säker plats har blivit big business för vinstdrivande företag, som tillsammans omsätter nästan en miljard per år. Men vinstjakten lämnar ett spår av anmälningar om missförhållanden – och kostnaderna hamnar hos ofrivilliga småkommuner.

Hon lever under dödshot och måste hålla sig undan. Därför sitter en ung kvinna i en liten kommun någonstans i Sverige och gör just ingenting. Någon gång i veckan går hon ut för att handla eller tar en promenad med personalen från det skyddade boendet.

Resterande tid spenderar hon innanför den möblerade treans väggar. Här finns tv, en träningsmaskin och rustika möbler från 70-talet. Ibland slår hon på tv:n, men har svårt att fokusera på det som rör sig i rutan. Vi kallar henne Sana.

Hon är långtifrån ensam att leva under hot. Enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning från 2019 bodde minst 12 700 personer en period på skyddat boende under ett år. Nästan hälften av dem var barn. Antalet vuxna hade då ökat med 38 procent och antalet barn hade nästan fördubblats jämfört med motsvarande kartläggning 2012. 

Vad ökningen beror på vet man inte. Men att det ökade skyddsbehovet dragit till sig privata aktörer som kan tjäna en slant på det här – det är solklart.

För under de senaste åren har utbudet av platser på skyddade boenden närmast exploderat genom att många nya har öppnats, i privat regi. År 2012 drevs 8 procent av boendena av privata bolag. 2019 hade deras marknadsandel ökat till 37 procent – och eftersom de ofta är större än ideella kvinnojourer och kommunala boenden stod de för nästan hälften av antalet platser, enligt kartläggningen (se diagram). 

Sana bor på ett av dessa privata boenden. Ett vanligt, anonymt hyreshus. Någon kontakt med grannarna har hon inte – det är säkrast så. När Hem & Hyras reporter oanmält ringde på dörren började hjärtat rusa, berättar hon.

Hon vill beskriva vad hon varit med om, fast hon inte kan säga så mycket. Svaret på många frågor blir ett kort: ”det kan jag tyvärr inte gå in på”.

– Min hotbild är väldigt komplex. Det handlar lite om heder, men också om andra saker som jag inte kan gå in på.

Vi sitter på varsin sida om vardagsrumsbordet i furu. Ovanpå bordet ligger Koranen.

En spänd tystnad uppstår mellan Sanas återhållsamma, noggrant avvägda svar.

– Det är inte bara släkten jag måste hålla mig undan. Jag har så mycket jag vill göra, men jag kan inte. På grund av hotbilden.

Det var via polisen Sana kom till kommunen som hon inte visste något om sedan tidigare. Hon har skyddad identitet och är kvarskriven i sin gamla hemkommun, där hon en gång hade ett förstahandskontrakt och en helt annan vardag.

Varje natt på ett skyddad boende kostar pengar. Vanligen tar de mellan 1 000 och 2 500 kronor per natt för vuxna – mindre för barn – beroende på vilken skyddsklass boendet har och vad som ingår.

Oftast är det kommunernas socialtjänst som betalar och man brukar räkna med en period på en till tre månader innan de våldsutsatta förhoppningsvis kan flytta till en mer permanent bostad.

Flera tjänstemän vi pratar med vittnar om att marknaden har gått från brist till överflöd på senare år. Sabina Gómez Jansson, enhetschef för Hot- och våldsteamet på socialförvaltningen i Karlstad, säger att utbudet är otroligt stort.

– Vi får nya erbjudanden varje vecka. Det är bra, för vi behöver ha ett smörgåsbord av olika alternativ för olika placeringar. Problemet är att det inte finns några minimikrav på dem. Jag kan kalla min friggebod för skyddat boende om jag vill.

Marknaden är nämligen helt oreglerad. Vem som helst kan erbjuda skyddat boende och det är kommunernas socialtjänst som har ansvar för att de boenden de anlitar har god kvalitet. De använder sig helst av boenden de har haft goda erfarenheter av tidigare och kollar upp nya med hjälp av checklistor, besök och referenser.

Men ibland blir det ändå inte bra.

Hem & Hyra har gått igenom alla anmälningar och ärenden hos Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, som rörde våld i nära relationer under 2020. Totalt var det 101 fall, varav de allra flesta handlar om socialtjänstens handläggning. Men bland dem finns också klagomål på 19 olika skyddade boenden. Alla drivs av privata företag, trots att de alltså driver 37 procent av boendena i Sverige.

I många av anmälningarna finns uppgifter om att personal har pratat öppet om sådant som är sekretessbelagt och utsatt de boende för säkerhetsrisker. Några klagar på undermålig standard på boendet. Ytterligare andra uppger att de har utsatts för hot, trakasserier och övergrepp av personalen.

I tre av fallen 2020 har socialtjänsten anmält sig själv enligt lex Sarah för att deras klienter har utsatts för allvarliga missförhållanden. Ett gäller en kvinna från Gislaved i Småland:

Hon behövde komma bort från hemmet i Gislaved och få skydd på annan ort. Socialförvaltningen fick tag på ett skyddat boende som de inte hade anlitat tidigare och kvinnan skjutsades dit. 

På grund av Corona-pandemin gjorde socialen inte några besök på boendet, det fick räcka med telefonsamtal med kvinnan och skriftliga rapporter från boendet. Allt verkade vara som det skulle.

Det dröjde flera månader innan kvinnan började berätta för sin socialsekreterare från hemkommunen hur det egentligen var. Att hon hade blivit utsatt för påtryckningar att göra slut med sin kille och att en av ägarna själv ville ha en sexuell relation med henne. Hon hade blivit slagen och pressats att flytta hem till ägaren, under hot om att ägaren annars skulle berätta känsliga saker för kvinnans anhöriga.

När socialtjänsten i Gislaved hämtade kvinnan och placerade henne på ett annat boende gjorde ägaren verklighet av hotet och kontaktade kvinnans anhöriga. Det gjorde hotbilden mot henne ännu allvarligare och mer akut, allt enligt kommunens anmälan.

Hur hamnade hon där?

– Vi kunde inte placera klienten på något av de boenden vi brukar använda, så vi gjorde en sökning, fick en träff och ringde två referenser som inte visade på någonting konstigt. Initialt fick vi ett väldigt gott intryck av boendet, säger Anders Holmqvist, chef på vuxenenheten i Gislaveds kommun.

Han har tidigare bara goda erfarenheter av skyddade boenden, både kvinnojourer och privata. Många drivs av kvinnor som har ett starkt patos och mycket kunskap och erfarenhet, säger han. Men här gick något helt snett och kvinnan hamnade i en beroendeställning som gjorde att hon länge inte vågade berätta.

– Personalen vet ju varför man söker skydd och kunde förtäckt hota om att avslöja henne. Efter att vi hade avslutat placeringen där kom föreståndaren med direkta lögner till dem som hon hade flytt ifrån, och försatte henne i ännu större fara, säger han.

Efteråt fick kvinnan hjälp av socialtjänsten att polisanmäla föreståndaren för bland annat sexuella trakasserier och utnyttjande av person i beroendeställning. Föreståndaren nekar till brott och förundersökning pågår. Socialförvaltningen varnade andra kommuner för det aktuella boendet. 

– Jag tror lycksökarna sorteras ut ganska fort, för sådant här sprids snabbt i våra nätverk. Men det ska ju inte behöva hända något först – att en klient blir utsatt för saker som kanske värre än det man flyr från, säger Anders Holmqvist.

Vi fortsätter genom klagomålen som kommit in till Ivo.

“Personalen på X behandlade mig illa genom kränkningar, påhopp, ifrågasättande att mitt etniska ursprung och utseende. Personalen använde mitt riktiga för- och efternamn och var jag bodde inför andra boende kvinnor. Detta trots att jag begärt att kallas ett annat namn av säkerhetsskäl. …Vi blev också utsatta för olika typer av bestraffningar såsom att sitta kvar vid matbordet och man kunde bli inlåst på rummet. Det var också begränsad tillgång till mat”, skriver en kvinna.

“saknas fungerande larm … saknas skyddsglas/galler för fönster … personalen ej har kompetens … personalen är underbemannade … endast två toaletter till över 10 personer … inte funnits några rutiner avseende minskad smittspridning … personalen har beordrats att arbeta trots att de uppvisat symtom på covid-19”, är några av punkterna en anonym tipsare ringer om.

“inget larm på byggnad, övervakningskameror var inte på för de inte hade skaffat internet, säkerhetsdörr fattas på vissa ställen … Får personal var 14 dag … ingen kontaktperson eller något. Helt isolerad sedan dess och fråntagen mina mänskliga rättigheter”, skriver en tredje.

Ett fall vi hittar sticker ut mer än alla de andra. Det kommer från Södertälje.

”Betala och håll tyst – annars tar kommunen dina barn!” Så löd hotet från personalen på ett skyddat boende, enligt en lex Sarah-utredning från kommunala Antivåldcenter i Södertälje.

Flera kvinnor berättade att det hade pressats att ta privata lån och pantsätta guldsmycken för att betala för boendet, trots att kommunen står för dygnsavgifterna. Personalen var sällan på plats och en klient sade att hon hade tvingats att gå ut och handla själv eftersom det inte fanns någon mat. Kvinnorna upplevde att boendet hade använt deras utsatthet för att skrämma dem till tystnad genom att hota med att kommunen skulle kunna omhänderta deras barn.

Allt uppdagades tack vare anonyma tips om att en socialsekreterare på Antivåldscenter i hemlighet var delägare i det skyddade boendet. Det var hon som hade drivit på för att anlita boendet och sedan anmält att hon kunde göra uppföljningar där.

Kommunens lex Sarah-utredning visade att hon dessutom hade klippt och klistrat i klienternas dokument, ljugit om att hon hade socionombutbildning och tidigare var dömd för grova brott.

I dag är Marie Kasselskog chef för verksamheten i Södertälje, som nu heter Relationsvåldcenter. Hon vill inte säga något om boendet.

– Vi vet inte om klienternas anklagelser stämde, vi uppmuntrade dem att göra en polisanmälan och sedan vet jag inte vad som har hänt. Anledningen till att vi gjorde en lex Sarah-anmälan var att den här socialsekreteraren var delägare i boendet och hon hade placerat många klienter där. Hon valde sedan att säga upp sig.

Vem som helst kan alltså erbjuda skyddat boende och det är kommunernas socialtjänst som har ansvar för att de som används har god kvalitet. Kommunerna vänder sig helst till boenden de har haft goda erfarenheter av sedan tidigare och försöker kolla upp nya med hjälp av checklistor, besök och referenser.

De privata aktörerna finns ofta på orter med ett överskott av bostäder och där fastighetspriserna är låga. Ibland erbjuder företagen bostadsgaranti efter tiden i skyddat boende. Då blir personen skriven på adressen och ansvaret övergår till den nya hemkommunen. Exempelvis behov av försörjningsstöd.

Hem & Hyra har gjort kontroller på 85 bolag – dels de 78 som svarade i Socialstyrelsens kartläggning plus ytterligare företag som vi hittat genom enkla sökningar på webben. 

Bland företagen finns allt från små enskilda firmor utan anställda till fastighetsbolag och stora koncerner, som även erbjuder HVB-hem, assistans och andra välfärdstjänster. Tillsammans hade de under 2019 en omsättning på minst 930 miljoner kronor och vinster på 45 miljoner kronor – men ekonomin är inte god för alla. 20 bolag redovisade minusresultat och ytterligare 10 har gått i konkurs, likviderats eller försvunnit på annat sätt.

Minst 15 av de 85 bolagen har tidigare sökt tillstånd hos Ivo för att starta HVB-hem eller stödboende, men fått nej på grund av för dålig kompetens eller misskött ekonomi. Men skyddade boenden kan de alltså driva ändå, eftersom de inte behöver något tillstånd.

Vi tittar närmare på en av de privata aktörer som de senaste fem åren etablerat sig på marknaden för skyddade boenden.

På sin hemsida berättar företaget om sina tjänster. Klienterna får förtur till bolagets fastigheter efter tiden i skyddat boende. Dessa ligger i utflyttningskommuner där det råder bostadsöverskott – men är ont om jobb som inte kräver längre utbildning.

Att människor slussas in i arbetslöshet upprör ledningen i en av de kommuner där bolaget verkar.

– Jag kallar det en slags förfinad social dumpning. Kostnader stjälps över på oss från andra kommuner som säger sig sakna bostäder. Det pratas om att landet slits isär och det är just sådant här agerande som skyndar på den utvecklingen, säger kommunalrådet.

Allra tydligast märks det skyddade boende i den lilla kommunens skola. Mellan 30 och 35 barn på skolan har i dag skyddad identitet – vilket motsvarar två barn i varje klass. Kommunen får ingen skolpeng för dessa barn.

Första gången skolan på orten märkte av att det dök upp barn med skyddad identitet var för två och ett halvt år sedan. När personal hörde av sig till socialkontoret fanns inga uppgifter om barnen, berättar enhetschefen vid individ- och familjeomsorgen. Ansvaret för barnen vilar hos hemkommunen – som kan ligga många mil bort.

– Handlar det om akuta situationer måste vi ju hjälpa till. Men annars har vi fått lära upp rektorer att anmäla problem till barnens hemkommuner.

Ägaren till det skyddade boendet tycker att kommunens kritik är enkelsidig.

– Jag förstår att man tycker sig få ta ett stort ansvar. Och det är jätteviktigt att kommunerna får ersättning av staten för det jobb de gör, precis som under flyktingvågen.

Samtidigt har många av kommunerna som belastas av de skyddade boendena problem med avfolkning och behöver få in fler invånare, resonerar han.

– Annars går samhällena under. Att det flyttar in barnfamiljer i behov av skydd behöver inte bara vara av ondo. Exempelvis är det positivt för handeln och fastighetsägare. Dessutom utbildar sig relativt många till undersköterskor och barnskötare.

Att hans företag och andra aktörer som driver skyddade boenden söker sig till avfolkningsorter tycker ägaren är naturligt. Det är ju där de billiga bostäderna finns. Bolaget hjälper även till att ordna bostad åt människor som annars skulle få svårt att få tak över huvudet, menar han.

Men företaget erbjuder inte boende av välgörenhet. Det här är en affärsverksamhet – och affärerna går bra.

För drygt fem år sedan bytte företaget namn och inriktning. Från att ha ägnat sig åt spärrtjänstservice för kreditkort och nycklar köpte bolaget på sig fastigheter. Inriktningen är att erbjuda boende åt människor som är utestängda från den ordinarie bostadsmarknaden, ordna tillsyn av de boende på uppdrag av sociala myndigheter, samt erbjuda skyddade boenden.

Årsredovisningen för andra halvåret 2019 och första halvåret 2020 visar att företaget hade en omsättning på knappt 15 miljoner och gjorde en vinst på drygt 5,2 miljoner kronor efter finansiella poster. Ägaren menar dock att siffrorna inte visar hela bilden. Bolaget överför en stor del av vinsten till ett dotterbolag, som bland annat betalar personalens löner.

Redan för tio år sedan fick Socialstyrelsen i uppdrag att skaffa sig en bild av skyddade boenden i Sverige, eftersom ingen visste hur många de var eller vilken kvalitet de hade. 2016 tillsatte regeringen en statlig utredning med uppdrag att föreslå en reglering i lag.

Utredningen var klar hösten 2017 och den föreslog bland annat att kvalitetskrav och tillståndsplikt skulle införas från juli 2019.

Utredningen hade framför allt ett barnperspektiv och föreslog också att de barn som följer med till skyddat boende ska få egna beslut och egna rättigheter – i stället för att som nu bara vara ”medföljande”.

Men det är juridiskt komplicerat att placera barn utan båda föräldrarnas tillstånd och det behövdes en extra utredning och remissrunda kring det. Så trots att nästan alla remissinstanser är positiva till regleringen, kan ingen säga om och när den blir verklighet. Beredning pågår på socialdepartementet, men det finns fortfarande varken pengar eller något beslut.

Maria Fischer driver ett privat skyddat boende och har tillsammans med en branschkollega grundat nätverket Tillsammans mot våld i nära relationer, som organiserar ett 20-tal företag. Hon tycker att förslaget till reglering är bra, men säger att det inte verkar prioriterat eftersom åren går utan att det genomförs. Under tiden kan missförhållanden fortsätta på skyddade boenden utan kontroll.

– Det värsta scenariot är att någon hittas och blir skadad eller till och med dödad för att man inte har bra kontroll. Det vore ju fruktansvärt.

Även om de flesta är seriösa känner Maria Fischer igen att det finns problem i branschen. Hon reagerar starkt på exemplen från Södertälje och Gislaved.

– Det är ju fruktansvärt och sådana boenden måste stängas ner direkt. Men sedan finns det inget som hindrar dem att starta nytt i ett annat namn eller med någon annan vid rodret. Det finns verkligen utrymme för att det kan gå väldigt fel, för vi har att göra med personer i utsatthet och det blir en maktobalans.

För Sana går jakten på ett någorlunda normalt liv via en riktig bostad. Hon skriver regelbundet brev till kommuner som ligger långt ifrån hennes forna hem. Hittills har det bara blivit nej och åter nej – med hänvisning till bostadsbristen.

– Det verkar så mycket enklare att säga nej. Trots att jag inte har några andra krav än att jag vill hålla mig borta och kunna börja om.

Hur många brev hon skrivit vill hon inte berätta, men hon är besviken på alla negativa besked.

– Jag önskar inte min värsta fiende att behöva leva så här. Ändå är jag tacksam för att jag fick det här skyddet och det här boendet. Annars hade jag inte levt i dag.

Efter Hem & Hyras möte med Sana har fem kvinnor på kort tid mördats. I samtliga fall är det män som är misstänkta för morden. Sanas konstaterande – att hon inte levt i dag om hon inte fått skyddat boende – känns än mer som en tänkbar sanning.

Var Sana befinner sig i dag har vi inte en aning om.

Förhoppningsvis har hon fått en lägenhet någonstans i Sverige och kan börja om. I värsta fall sitter hon kvar i det skyddade boende och kan inte ens gå ut. Trots att försommarsolen gassar mot de mörktonade fönstren.