Superaktuella Sofia Karemyr längtar ut ur lyan

Hon slog igenom som barnprostituerad på bioduken och har prickat av båda de två senaste svenska tv-succéerna. Nu ska Sofia Karemyr äntligen få komma ut ur hyresettan och in i nästa stora filmäventyr.

Det är tyst och fridfullt i sekelskifteslägenheten på Mariatorget i Stockholm. Lite för tyst och fridfullt.

Vanligtvis finns en god chans att musik från repetitionerna i Folkoperan nedanför sipprar in via köksfönstret vid den här tiden. Men coronavåren 2020 tystnade orkestern.

Sofia Karemyr står i solrosprickig klänning och blickar ut mot innergården. Hon minns upprymdheten när hon insåg att det märkligt välvda taket precis intill tillhörde ett riktigt operahus.

– Det kändes så coolt, att ha kultur på så nära håll. Jag brukade sätta mig ner och lyssna när de satte igång. Det ska bli så härligt när musiken kommer tillbaka.

De flesta känner nog igen Sofia Karemyr som pålitliga och kärlekssökande Jenny i relationsdramat ”Älska mig” eller som struliga tonåringen Nicole i megasuccén ”Partisan”, som i fjol utsågs till världens bästa serie i Cannes.

Men det senaste året har hon tillbringat mycket tid i sin enrummare. Läst litteratur-, film- och genusvetenskap på distans. Hjälpt till med utbildningen på sin gamla teaterskola.

Pandemin har skapat ett djupt hack i svensk filmproduktion. Många projekt har lagts på is och telefonerna låg under lång tid stumma i väntan på mer gynnsamma förhållanden.

Lyckligtvis älskar Sofia Karemyr varenda en av sina 41 kvadratmeter.

– Jag trivs väldigt bra med att stanna hemma. Att laga mat, titta på film, ha långa frukostar. Att bara få vara i sitt eget, omgiven av saker man gillar.

Nu har dock kvarnarna börjat mala igen. Hösten tillbringade hon med ett ännu hemligt filmprojekt på Gotland och de närmaste månaderna är hon upptagen med två minst lika hemliga inspelningar på okänd ort.

Mer än så vågar hon inte säga.

– Precis som för många andra skådespelare har det blivit mindre jobb än vanligt på senaste. Så sjukt kul att ha flera projekt att se fram emot. Att få aktivera sig ordentligt igen.

Det stora genombrottet skedde redan för nio år sedan, under tumultartade former. Sofia Karemyr var bara 17 år när hon erbjöds rollen som barnprostituerade Iris i det kontroversiella 70-talsdramat ”Call girl” – och behövde föräldrarnas godkännande för att få genomföra de krävande inspelningarna.

Handlingen är baserad på den så kallade Geijeraffären, och kretsar kring hur Iris luras från ett ungdomshem in i ett kopplerinätverk med män i samhällets toppskikt som kunder.

Jämfört med Iris hade Sofia Karemyr en ”tvärtomuppväxt” med kärnfamilj i en trygg villaoas. Likväl har hon god insyn i vad som händer hos en människa som blir utnyttjad i ung ålder.

– Jag har träffat kvinnan som min roll bygger på och vet hur skadad hon blev av allt hon utsattes för. Hur lite hon själv kunde påverka och hur maktlös hon var i situationen.

I fjol genomförde polisen en lång rad razzior riktade mot lägenhetsbordeller på bland annat Södermalm i Stockholm. Operationen är känd som ”Insats Torsk” och har resulterat i ett 40-tal gripna – bland annat en av landets mest kända mediaprofiler.

Den omfattande nyhetsrapporteringen har inneburit en inre resa tillbaka till rollen som Iris, berättar Sofia Karemyr.

– Jag tänker på hur det var för henne och hur sjukt det är att i princip samma sak fortfarande pågår över 40 år senare. Att det fortfarande finns högt uppsatta människor som utnyttjar människohandel för att förminska andra.

Ett tungt ansvar vilar hos landets hyresvärdar, menar hon. Flera av de utpekade lägenhetsbordellerna i Stockholm är just hyreshus, där verksamheten kunnat fortgå under lång tid utan ingripanden från fastighetsägare.

– Man undrar hur bra koll värdarna har på sina hus. Om de faktiskt vet eller bryr sig om vad som försiggår.

Även de boende har en roll att spela, påpekar hon.

– Vi har en utpräglad tystnadskultur i Sverige när det kommer till exempelvis sexuella övergrepp. Men som grannar måste vi våga berätta och ingripa om vi är medvetna om att någon blir utsatt.

Som ung skådespelare i Stockholm har Sofia Karemyr fått uppleva en annan av bostadsmarknadens baksidor. Utan en fast anställning att visa upp är det ingen lätt uppgift att få hyreskontrakt.

– För ett år sedan stod jag först i kön för en lägenhet via bostadsförmedlingen men fick nej för att jag inte kunde redovisa exakt vad jag skulle jobba med. Jag förklarade att jag sparat pengar, men det räckte inte.

Även när hon försökt byta till sig en lägenhet har hon stött på patrull.

– Jag var tvungen att på papper försäkra att vi hade en stabil inkomst framöver. Det räckte inte med filmprojekten jag hade på gång.

En gnutta flexibilitet skulle ge många unga vuxna en chans att flytta hemifrån, resonerar hon.

– Man blir påmind om att det finns ett så tydligt inrutat system för hur samhället är uppbyggt, där man blir belönad bara om man följer den traditionella vägen.

Att snällt få vänta i över ett decennium för en chans till bostad tillhör spelreglerna i Stockholm. Men när man tänker efter är det ju så sorgligt, menar Sofia Karemyr.

– Jag är inne ganska ofta och kollar. Trots att jag har stått i kö sedan jag var 18 år finns knappt någonting att välja mellan. Det är så begränsat vem som har rätt till en hyresrätt.

I grunden är hon dock djupt tacksam över att ha fått tag i en lägenhet från 20-talet i ett av Stockholms mest historiska kvarter. Även om de varit tvungna att flytta runt sängen fem gånger och pussla med möblerna för att få plats två personer.

– Det hör inte till vanligheten att sådana här gamla, fina lägenheter med högt tak är hyresrätter. Men det vore skönt med ett sovrum där man kan stänga om sig.

Nu ligger allt på exakt rätt plats. Böcker står färgkodade på hyllor eller skapar smakfulla stilleben ihop med prydnadsväxter, krukor och vintageprylar.

Så gott som allt i lägenheten är köpt begagnat, ärvt eller ”lånat”. Varenda inredningsdetalj ska helst ha en historia och en själ.

– Eftersom jag varit hemma jättemycket senaste året har jag sett till att det är ett hem där jag har saker omkring mig som jag gillar att titta på. Jag vill trivas hela tiden … det är nog därför jag också tycker om att städa och hålla ordnat.

Vad skulle hända om filmbranschen aldrig riktigt återhämtar sig från pandemin? Om hon skulle bli tvungen att överge skådespelarkarriären för att försörja sig?

Först hade hon nog fått någon form av identitetskris. Sedan hade hon fortsatt sjuksköterskestudierna hon påbörjade innan pandemin slog till på allvar.

– Jag har alltid följt planen om att hoppa på någon form av studier när jag inte filmar. För att aktivera hjärnan. Så jag blir väl barnmorska till slut. Det är ett yrke jag också tänker vore häftigt om jag inte har möjlighet att jobba som skådis.