Sverige sämst i Norden på mottagande – familjen Bashyn flydde vidare till Norge

När stridsvagnarna rullade mot Kiev flydde trebarnsfamiljen Bashyn till Sverige. Ett halvår senare gav de upp och flyttade vidare till Norge. Den viktigaste orsaken: Bostadssituationen. ”I Norge finns en plan”, säger Oleksandr Bashyn. 

De levde ett vanligt liv i en lägenhet i Kiev. Barnen Tatiana, Anton och Oleksandr gick i skolan, mamma Kateryna jobbade som lågstadielärare och pappa Oleksandr drev sin egen marknadsföringsfirma. Det var ett tryggt, stabilt och förutsägbart liv, trodde de.

Men 24 februari 2022 ändrades allt. Oleksandr väcktes tidigt den morgonen av flera kraftiga explosioner – och tryggheten förvandlades till rädsla och förvirring. Den 8 mars, när ryska stridsvagnar rullade mot Kiev för att belägra huvudstaden, bestämde de sig för att fly. 

Män med minst tre minderåriga barn är undantagna från inkallelseplikten i Ukraina och får lämna landet. Katerynas syster hade redan åkt till Sverige och de chansade på att följa efter.

– Det var ett spontant beslut. Vi hade bara några timmar på oss och hade inte tid att jämföra olika länder. Det kändes bara skönt att det fanns någon i Sverige som vi kände, säger Oleksandr.

Det började bra. Familjen hamnade i den lilla orten Vankiva utanför Hässleholm, där den fick bo hos en äldre man i hans hus. Barnen började skolan och Oleksandr sökte jobb.

Oleksandr drog också igång en mötesplats för ukrainare i Hässleholm, där de kunde träffas, hjälpas åt att navigera i det nya landet och få lite svenskundervisning av volontärer.

Knappt tre månader senare firades Sveriges nationaldag i Hembygdsparken i Hässleholm.

Regnet strilade, blåsorkestern spelade och åskådarna applåderade när Oleksandr Bashyn klev upp på scenen.

– I nöden prövas vännen. Sverige fanns för Ukraina när vi behövde er som mest och varje dag finns ni där … Vi är tacksamma för allt ni gör för oss, sade Oleksandr på väl inövad svenska.

De hade mötts av mycket hjälpsamhet och empati i Sverige.  Ändå skulle de komma att ge upp efter ett halvår.

När 40 000 ukrainare kom till Sverige förra våren behövde de någonstans att bo. 

Enligt EU:s massflyktsdirektiv har de rätt till hjälp med boende och de som söker skydd erbjuds inkvartering på Migrationsverkets anläggningar, för att senare anvisas till en kommun någonstans i landet. De som inte vill det får ordna saken själv.

Mer än två tredjedelar av ukrainarna valde eget boende, men långt ifrån alla hade möjlighet eller råd att hyra en egen lägenhet. I stället var det tusentals svenska privatpersoner som tog emot flyktingar och lät dem leva i sina hem, utan någon rätt till ersättning.

Så gjorde den vänlige mannen i Vankiva, och även om familjen Bashyn hade det bra där ville de inte utnyttja hans välvilja hur länge som helst. En egen bostad stod högst på önskelistan, men familjens dagersättning på strax över 5 000 kronor i månaden räckte inte till hyra och trots att Oleksandr kan utmärkt engelska var det svårt att få jobb i närheten.

Svårigheten att försörja sig själv har drivit oproportionerligt många ukrainska krigsflyktingar till Stockholmsområdet, där det är lättare för dem att få jobb via ryskspråkiga kontakter. Men där väntar ockrare, sexköpare och kriminella svartförmedlare på att dra nytta av deras bostadsbehov.

Familjen Bashyn var medveten om problemen på Stockholms bostadsmarknad. De drog sig också för att be Migrationsverket ordna bostad. Alltför många andra ukrainare hade berättat om trånga, smutsiga rum på anläggningsboendena och att man sedan kunde skickas iväg vart som helst i landet.

– En del hade tur och kom till bra ställen, andra inte. Det var som ett lotteri och vi ville inte ta risken att hamna någonstans där det inte finns några möjligheter, säger Oleksandr.

Vändpunkten kom under hösten, efter ett telefonsamtal med en kvinna han kände sedan tidigare, Ludmila Pripula.

Hon hade flytt från staden Enerhodar i östra Ukraina med barnen Timur, 12 och Jaroslava, 8, och bott i flera månader på Migrationsverkets anläggningsboende i Malmö.

– Det var faktiskt rätt hemskt på boendet. Vi bodde fem personer i ett rum. Det var bara en meter mellan våningssängarna där man kunde röra sig. Det var extremt smutsigt, säger Ludmila.

Hon fick jobb som städare i Malmö, men när hon ansökte om eget boende blev familjen flyttad till en kall lägenhet Hällefors i Västmanland. Det fanns bara fungerande lampor i köket, i övrigt var det mörkt. Timur fick inte plats i sin lilla campingsäng, utan sov på en madrass på golvet. Dagersättningen räckte inte till.

När Ludmila talade med Oleksandr i telefon hade hon flyttat till Stavanger i Norge, där mottagandet var ett helt annat.  

Så familjen Bashyn bestämde sig för att fly igen.

När Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina lovade dåvarande integrationsministern Anders Ygeman (S) att Sverige skulle ta ansvar för de flyktingar som sökte sig hit.

– Det är självklart att det finns ett ansvar för dem som flyr undan krig och förföljelse. Att de kan få ett arbete och försörja sig själva, att det finns bostäder och plats i skolan, sa ministern till Dagens Nyheter.

Men av Nordens länder har Sverige de allra sämsta villkoren för ukrainare som flytt från kriget.

Sverige har lagt sig på en miniminivå. De ukrainska flyktingarna har rätt till tillfälligt uppehållstillstånd och arbetstillstånd, skola för barnen och akut sjukvård, men inte så mycket mer. 

Dagersättningen på max 71 kronor per dag och 43 kronor för barn är samma som för asylsökande. Den har legat på samma nivå sedan 1994 och ingen förväntar sig att den ska gå att överleva på någon längre tid. Tanken är att de ska hitta jobb och kunna försörja sig själva.

I de övriga skandinaviska länderna får ukrainarna språkundervisning och introduktionsprogram. De har rätt till sjukvård och får högre ekonomiskt stöd.

Särskilt fördelaktiga är villkoren i Norge, vilket Oleksandr och Kateryna märkte direkt. 

Efter ett par månader på ett mottagningscenter i ett fint lägenhetshotell i Stavanger kunde de ordna en egen lägenhet. 

– Vi tyckte verkligen om Stavanger så jag frågade runt här och fick napp, säger Oleksandr.

De fick kontrakt på en trerummare i ett mindre, privat hyreshus, för 13 000 kronor i månaden. Sedan det hade godkänts av kommunen fick de lägenheten möblerad och kunde flytta in i ett eget, permanent hem i sitt nya land.

Kommunen betalade hyran och därutöver fick de 20 000 kronor i månaden att leva på. Även om allt är dyrare i Norge är det en jättesumma jämfört med de 5 000 kronorna de fick i Sverige.

Nu går Oleksandr och Kateryna ett integrationsprogram fyra dagar i veckan. De studerar norska språket och får undervisning om det norska samhället. Under tiden får de över 15 000 kronor per person efter skatt och kan utan problem betala hyran och allt annat de behöver.

Norges mål är att flyktingarna ska kunna få jobb och försörja sig själva efter sex månader och Oleksandr tror det ska lösa sig för dem. Familjen Bashyn har hittat ett tryggt och stabilt liv igen.

– Jag uppskattar vad Sverige gjorde för oss. Människorna där är fantastiska och naturen är vacker, men staten verkade inte redo. Det var som ett lotteri och när man har tre barn vill man inte chansa.