Karin af Klintberg om tiden med kungen: Tråkigt när jag klippte bort mig själv

Karin af Klintberg har fått svenskarna att bänka sig framför ”Värsta språket” och ”Historieätarna”. Nu är hon aktuell med sitt porträtt av kungen. I bagaget finns även en ovanlig kärlekshistoria med en guldmunk. Hemma är hyresfyran med guldfasad mot Vasaparken i Stockholm.

Karin af Klintberg slår ut med armarna mot kung ­Carl XIV Gustaf. Frågan hänger i luften.

– Är det en kram?

Karin af Klintberg och kungen har haft ”ett pågående samtal i över två år”. Hon har velat förstå kungen. Vem han är, hur han mår, och göra ett mer mänskligt porträtt av en kung.

Mötena är tänkta att bli en film och en TV-serie. Men ännu ligger det en bit i framtiden. Nu ses de för sista gången. Karin sträcker ut armarna. Ska monarken besvara gesten?

Karin af Klintberg tar emot i sitt hem, i en hyresrätt i ett guldhus vid Vasaparkens i Stockholm.  

Guldhuset är täckt av samma mässingsliknande legering som tiokronan, och uppfördes av byggherren och konstsamlaren Sven-Harry Karlsson 2011.

Här delar 18 hyresrätter tak med bland annat konsthall och museum. När huset byggdes vigdes en tredjedel av hyresrätterna åt Bostadsförmedlingen, och två tredjedelar åt kulturarbetare. 
– Sven-Harry ville skapa något av ett kulturcenter i huset. Han önskade att det skulle bo många kulturutövare här, som skulle skapa en kreativ plats, säger Karin af Klintberg.  

Efter en skilsmässa fick hon först en mindre lägenhet.

– En dag ringde Sven-Harry och sa ”nu finns det en lägenhet mot parken”. Och jag älskar hyresrätter, så jag bytte inom huset. Från en liten, mörk och skitdyr, till en stor, ljus och skitdyr.

Till och med korridorerna utanför lägenheterna präglas av konst.

– På den här våningen är det Carl Fredrik Hill, under hans lite mer galna period. Det är ballt att mötas av konst varje gång man lämnar lägenheten. Det är replikor, så de är inte värda någonting. Men en är ändå snodd på det här våningsplanet. Där hänger bara en tom krok.

Filmen och tv-serien är nu både klippta och visade. Tittarna har fått hänga med när Karin af Klintberg följer kungen. Hur hon klär sig (inte urringat, inte kortkort, inte jeans eller boots) och frågar om kungen någon gång brer en macka i bara mässingen.

Hon ville göra ett porträtt som varken var hovsamt eller granskande, utan någonstans mitt emellan.

–  Jag ville prata med kungen som med en vän. Och en bra vän vågar utmana.

Men mötena blev inte friktionsfria. Kungen är inte förtjust i att bli intervjuad. Flest svar hittas kanske i tystnaden och det obesvarade.

–  Man kommer inte nära en monark, vilket jag också tycker är ett korrekt val. Det finns alltid en mytisk upphöjdhet som ämbetet behöver. Mitt jobb var att försöka få reda på mer.

Från början var tanken inte att Karin af Klintberg skulle ta så stor plats själv.

– Men när jag klippte bort mig själv blev det tråkigt. Det ligger i kungens ämbete att han är lite avskalad. Det kan behövas någon som reagerar och förkroppsligar svensken. Det var i mötena som mycket av filmens spänning skapades, säger hon.

I Karin af Klintbergs lägenhet dominerar de stora fönsterna. Bortanför brer Vasaparken ut sig.

Utsikten liknar en tavla av den holländska 1500-talskonstnären Pieter Bruegel, tycker af Klintberg.

– Jag har kunnat ropa in min yngsta son från fotbollsplanen. Nu är det mat!

–  Han gjorde massor av människor som hackade, skällde, lekte och sålde saker… Här dansar någon zumba, spelar fotboll, har picknick. Det är ett fint samspel.

Karin af Klintberg har bott i hyresrätter i hela sitt vuxna liv.

– Jag tycker att det känns sympatiskt och demokratiskt, att inte ens förmögenhet ska avgöra hur man kan bo.

Sin första hyresrätt fick Karin af Klintberg efter att hennes bror flyttat runt mellan 12 olika andrahandskontrakt. När han äntligen fick en hyreslägenhet på Sveavägen lyckades även lillasyster Karin få en lya i samma hus.

– Sedan dess har jag bytt den hyresrätten mot andra. Genom olika faser av livet byter man till större, eller mindre. Det har verkligen fungerat för mig, säger hon.

Karin af Klintberg har genom åren fått epitet som ”en legend inom film- och tv-produktion” och ”drottningen av infotainment”.

På meritlistan återfinns alltifrån ”Värsta språket” ”Landet brunsås”, julkalendern ”Tusen år till julafton”, ”Historieätarna” och nu senast tre säsonger av ”Världens sämsta indier” tillsammans med komikern David Batra.

Af Klintberg har även regisserat flera dokumentärfilmer: som ”Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk”, och Guldbaggeprisade ”Ebbe – the movie”, om Ebbe Carlssons liv.

Men starten på tv-karriären var allt annat än positiv.

I mitten av 90-talet blev Karin af Klintberg stoppad av en TV4-reporter i Kungsträdgården i Stockholm. Klädd i en iögonfallande skottsrutig klänning fick hon en enkätfråga om valet.

Efter bara 20 sekunder i rutan blev hon uppringd. 

– De frågade om jag ville bli programledare för en ny satsning på nätterna på fredagar och lördagar. Då var jag 22 år. Alla var jätteunga, vi jobbade jättemycket. Det var inte så trevligt alla gånger. Men jag fick ändå blodad tand, jag ville jobba med tv och göra något vettigt av det, säger hon och fortsätter:
– Jag ville göra produktioner som var motsatsen till det jag gjorde då. Utbilda och berätta om vettiga och bildade saker på ett roligt sätt.

Efter att ha pluggat på dramatiska institutets TV-producentutbildning arbetade Karin af Klintberg 13 år på SVT. I dag jobbar hon på produktionsbolaget Nexiko.

I Stingbokhyllan i vardagsrummet syns Carl Cederströms bok ”Guldmunken – en kärlekshistoria” från i våras, baserad på historien om hur han och Karin träffades.

Allt börjar med att Karin läste en krönika i Svenska Dagbladet om en man som inte var intresserad av sex efter en skilsmässa. I stället ville han fokusera på att städa och organisera sitt hem. Han skulle bli en guldmunk, en man som inte haft sex på ett år.

Karin af Klintberg har även hon ett stort intresse för att städning. Hon styrde upp ett möte hemma hos Carl Cederström, där de diskuterade en tv-serie i ämnet.

– Mötet fortsatte, och fortsatte. Lunchen blev en eftermiddag, som blev en middag. När jag kom hem den natten blev jag sjuk.

Febern visar sig vara covid-19. Karin af Klintberg isolerade sig fem veckor i sin lägenhet. Carl Cederström drog sig ur tv-projektet. Men de fortsatte skriva långa mejl – som de kallade för brev – till varandra.

– Jag skrev breven på kvällen och natten, sedan gick han upp vid halv sex och skrev i tre timmar innan han började jobba. Efter min isolering träffades vi och blev kära.

Guldmunken blev ingen guldmunk, utan träffade i stället kärleken i ett guldhus. I boken kallas Karin af Klintberg bara för ”k”. Hon poängterar att det inte är hon, utan en karaktär, även om mycket är hämtat från verkligheten.

– Det var mysigt att han ville skriva vår historia. Men jag har aldrig bett om att vara en offentlig figur. Vi hade en ständig dialog, om det kändes som att något var för privat.

I dag är hon och ”guldmunken” Carl Cederström förlovade. Han bor med de två döttrarna på Södermalm. Umgänget sker via ett organiserat schema.

– Vi har fem dagar barnlösa, då bor vi här eller hos honom. Vi träffas med våra barn varannan lördag. När han har sina döttrar åker han hit en natt, och när jag har mina söner åker jag dit en natt. Så vi ses liksom på schema på ett väldig tryggt och fint sätt.

Behöver det vara så?

– Det är ett sätt att undvika onödiga konflikter. För oss har det funkar jättebra.

Så hur gick det med kungen och kramen? Kungen sträcker fram sin hand mot Karin af Klintberg, där de står mittemot varandra.

– Kram? Vi gör så här.

Ett handslag får avsluta två års samtal och bekantskap. Men Karin af Klintberg är inte besviken. 

– Folk har sagt till mig i efterhand: du trodde väl inte att du skulle få någon kram? Jo! Varför inte? Man ska hela tiden utmana: hur nära får och bör jag komma en kung som en vanlig människa? Det är en intressant del i porträttet av honom att visa var gränserna går.

Sista gången de sågs sa kungen även något annat.

– Han sa: tack för god hantverksmässighet. Då tror jag ändå att han såg att det var en yrkeskvinna som försökte göra sitt bästa inom sitt skrå, och att han uppskattade det.

Det kanske var det närmsta man kan komma en komplimang?

–  Exakt.