Grannarna vi inte vill ha

Under de år som Erica Lejonroos, i dag kommunpolitiker i Sundbyberg utanför Stockholm, missbrukade droger var det aldrig någon granne som klagade.
– Jag förstår inte hur de stod ut.
Det var ett ständigt spring i trapphuset och mina kompisar gjorde inbrott i källarförråden, men jag fick aldrig några klagomål. Aldrig.
Erica Lejonroos skulle gärna ha sett att någon granne hade ringt till hyresvärden, eller socialen.
– Jag tror absolut att det hade hjälpt mig. Om ingen reagerar så möjliggör man missbruket.
Erica Lejonroos anser att det är rätt att vräka en knarkare som stör eller inte betalar hyran.
– Som missbrukare måste man ta konsekvenserna av det
man gör.

Ulf Stolt, chefredaktör för Situation Stockholm, anser inte att vräkning är någon lösning.
– Nej, absolut inte. Man måste se till grundproblemet och fråga sig varför en människa beter sig som hon gör. Att hjälpa personen med grundproblemet är en lösning. Att vräka henne
är bara en bestraffning, ingen lösning, säger han och fortsätter;
– Det måste finnas  tolerans, öppenhet och mänsklighet i den här frågan även om den är mycket svår att lösa för samtidigt
kan man inte bete sig hur som helst.
– Alla vill vi ha ett hus med sjötomt, svensk flagga och glada barn. Men sådan är ju inte verkligheten.

Linda Holmgren bor i ett vackert äldre trähus i ett samhälle utanför Piteå.
Nära till stallet och med en gård att släppa ut katt och hund på. Att huset bara hade fyra lägenheter tyckte Linda var perfekt när hon flyttade in för två år sedan.
– Jag tänkte att man skulle bli tajtare med grannarna då.
Visst blev hon det, men inte alls så som hon tänkt sig. Idyllen blev till en mardröm. Första julen var det fest dygnet runt hos grannen.
– Jag höll på att bli galen, men försökte stå ut. Det var ju ett trähus och ganska lyhört. Jag var nog lite mesig i början, vågade inte säga ifrån, berättar Linda Holmgren.
Snart förstod Linda att grannen ovanpå var missbrukare. Störningarna verkade inte ha något slut.
Under två mardrömslika år hotades hon till livet vid två tillfällen, fick däcken sönderskurna ett 20-tal gånger, cykeln
stulen och motorhuven sönderbränd.
Bland annat.

Linda Holmgren blir inte överraskad när hon läser Hem & Hyras undersökning gjord av företaget Skop, där 49 procent anser att knarkare är de som det skulle vara jobbigast att ha som grannar.
– Nä, det är inte alls förvånande. För mig har det varit ett helvete.

Hos Piteå kommun sitter Inger Lundmark som ansvarig för kommunens hyresfastigheter. Hon känner väl till
Lindas Holmgrens fall.
– Visst förstår jag att hon haft det jobbigt. Det har tagit lång tid att hantera det här. Besittningsrätten är en mycket stark rättighet och det ska den vara också, men ibland
kan man tycka att den är för stark, exempelvis vad gäller missbrukare.

Samtidigt måste även missbrukare ha någonstans att bo, men alla säger ”bara de inte bor granne med mig”, säger Inger Lundmark.

Linda Holmgrens granne flyttade till slut efter att ha blivit vräkt från lägenheten. Hem & Hyra har försökt få kontakt med henne men inte lyckats. Någon ny lägenhet hos Piteå kommun har hon inte fått.
– Över min döda kropp. Här är hon körd, säger Inger Lundmark.
– Egentligen var det inte min granne som störde utan hennes kompisar som kom på besök, menar Linda Holmgren.
Linda bor kvar, trots att vänner och släktingar försökt få henne att flytta. Hur konstigt det än kan låta så trivs hon i sin lägenhet.
– Jag har ju fixat här, målat och tapetserat. Varför var det jag som skulle tvingas iväg? Jag har nog tuffat till mig lite grann och det är lugnt i huset nu.​