Kändisarnas avslöjar värsta stället de bott på: ”Musskit och kaos”
Tina Nordström, Micke Leijnegard, Shima Niavarani, Per Lernström. Även våra mest folkkära tv-profiler, författare och musiker har ett förflutet – som inte alltid varit så glamoröst.
I Hem & Hyras stora kändisspecial berättar de om sina värsta boenden, som de helst vill lämna bakom sig.
Tina Nordström, kock och programledare:
– Jag hyrde ett rum i Göteborg en tid när jag jobbade på Fiskekrogen. Då var jag sisådär 22–23 år. Det var inte trevligt alls. Mitt rum var litet och med en stel och opersonlig doft.
När jag väl var uppe passade jag ju på att jobba mycket – så mycket att jag låg med kramp i såväl fötter och tår som vader typ varje natt.
Claes Malmberg, komiker och skådespelare:
Jag har en förmåga att förtränga obehagliga upplevelser.
Men när jag var 17 år och flyttade hemifrån var det till en liten etta på Hisingsgatan vid Lundbyleden i Göteborg.
I början var det spännande med en egen lägenhet men efter några veckor kände jag mig mest ensam och övergiven.
David Sundin, programledare, komiker och författare:
– De två gånger jag har separerat från en längre relation så hamnade jag av en ren slump i exakt samma lägenhet i Stockholm.
Med en massa år emellan var det verkligen en märklig slump.
Det var väl inget fel på lägenheten i sig men det var speciellt att återvända till samma lägenhet och må exakt lika skit som sist.
”Alla sov i samma säng”
Asta Kamma August, skådespelare:
– Vi bodde en gång i en husvagn några månader – mamma, mina systrar och jag. Jag var i sjuårsåldern och mamma ville flytta ut på landet. I väntan på att vårt nya hus skulle bli klart bodde vi i husvagnen på en åker.
Det var riktig high chaparral där vi alla sov i samma säng. Särskilt glamouröst var det inte men mitt bland all musskit och kaos minns jag det ändå som rätt mysigt.
Micke Leijnegard, journalist och programledare:
– En jättefin hyresrätt i ett gammalt kulturhus i centrala Umeå, där jag fick kontraktet för att hyresvärden var imponerad av ”fint” folk. Jag var programledare på SVT Sport på den tiden och värden förklarade fräckt att ”den här typen av bostäder är till för folk som har råd, de andra kan hålla till i utkanterna.”
Jag tyckte det var pinsamt men behövde verkligen en bostad. Ett år senare lyxrenoverade han och chockhöjde hyran – karln fattade tydligen inte att en SVT-anställd har vanlig lön, trodde nog att alla teveprogramledare är miljonärer – så jag var tvungen att vända mig till Hyresgästföreningen – och vann.
Hyresvärden blev vansinnig, trakasserade mig konstant och ombildade sedan till bostadsrättsförening. Som tur var hade jag då hittat annat boende.
Josefin Johansson, komiker, programledare och sångare:
– Alla hotell i London. Jag älskar den staden – människorna och kulturen är toppen – men hotellen är ju världens sämsta. De har ingen isolering, det är heltäckningsmatta på toaletten och fönstren går inte att öppna alternativt inte att stänga.
Det enda som hindrar mig från att bo i England är att det inte finns värme i ett enda hus.
”Hyrde i tredje hand”
Pär Lernström, programledare:
Innan Stockholmsstadsdelen Hammarby sjöstad blev klar sattes det upp en massa små studentlyor i baracker där. En sådan hyrde jag i tredje hand för ockerpris i några månader när jag var i 20-årsåldern.
Det var väl tolv kvadratmeter, man sov i en loftsäng och slog i huvudet i taket varje morgon. Kul på sitt sätt men jag trivdes inte jättebra.
Shima Niavarani, skådespelare:
– Ett bostadshotell för bostadslösa utanför Stockholm när jag jobbade på institutionsteater. Jag hade harvat runt mellan andrahandsboenden och till slut varit tvungen att flytta ut. Vakter gick runt för att kontrollera alla som bodde där och det fanns kackerlackor i det allmänna köksutrymmet.
Men det fanns också ett datorrum och där hängde folk, så jag brukade gå dit efter mina repetitionsdagar och hjälpa till med exempelvis arbetsansökningar och formuleringar – sådant jag visste att jag var bra på.
Jag var redan en etablerad manusförfattare och skådespelare då, jag hade bara ingenstans att bo.
Mikael Wiehe, musiker, sångare och låtskrivare:
– Det skulle nog vara något loppigt hotell när jag liftade runt i Europa på 1960-talet för att se hur världen såg ut. Och när jag var 20 flyttade jag hemifrån och in i en primitiv enrummare med bara kallt vatten och gemensam toalett i trapphuset.
Lägenheten låg på nedersta våningen mot norr så det kom aldrig in en solstråle. Men jag trivdes jättebra trots alla skavanker.
”Det var som ett spökhus”
Emma Hamberg, författare och serietecknare:
– Jag är en flyttfågel; jag har bott på så många ställen. Men när mina barn var små flyttade vi ut till ett jädrans kallt hus på landet, mitt i mörkret.
Jag hade precis fått ett jobb inne i Stockholm, hade inget körkort och det fanns noll bussar. Det var möss i köket, grodor i källaren, mördare i skogen (trodde vi alla efter mörkrets inbrott) och ingen direkt isolering.
Däremot var det vackert! Alltid något.
Farah Abadi, programledare:
– Jag bodde på ett riktigt äckligt hotell förra året när vi var ute på ett radiojobb. Det var gammalt, tomt på folk och låg inne i skogen i en liten småstad. Det var som ett spökhus och jag kände att nu kommer jag bli yxmördad. Det var ett fruktansvärt ställe.
Jag behöver inte bo på lyxhotell men jag vill ha rena lakan och en god frukost. Det fick man inte där.
Lovisa Wistrand, författare:
– När jag var yngre bodde jag ett halvår på Cypern. Det är visserligen ett härligt land att bo i men lägenheten jag hyrde blev sakta men säkert fylld av svartmögel.
Allt möglade! Kuddar, lakan, blöta kläder som hängde på tork, gardiner, mattor och till och med tapeter. Till slut började jag sova på soffan, vilket var den enda platsen som var någorlunda mögelfri.
