Kollektivhus – så startar du ett

Uttrycket ”kvinnor kan” är slitet vid det här laget.
Men det stämmer på kornet på de kvinnor som drev igenom kollektivhusprojektet Kornet i Mölndal – och detta utan en gnutta erfarenhet av byggbranschen.

 

Initiativtagare är undersköterskan Anita Olsson. Drömmen om
att bo mer i gemenskap med andra väcktes då hon besökte ett kollektivhus för 40 plus, Färdknäppen på Södermalm i Stockholm.
– Jag såg en äldre kvinna gå omkring och duka i Färdknäppens
matsal. En annan person ställde sin cykel i trädgården och gick in och bytte några ord med kvinnan. En tredje anslöt.
– Tänk om min mamma hade haft det så! Att bo på ett ställe där man får uträtta något och får kontakter i stället för att sitta ensam i sin lägenhet.

 

Anita var nybliven pensionär den gången. I dag är hon 70 plus och drömmen har blivit verklighet. Men det var inte någon stekt sparv som kom flygande. Hundratals möten och arbetstimmar ligger bakom.

 

Fem personer träffades i Anitas lägenhet och bildade en ideell förening.
– Vi försökte få gehör för vår idé i Göteborg. Tjänstemännen där ville nog, men de kunde inte fatta beslut. Jag blev missmodig. Men så tänkte jag: varför inte Mölndal? Jag hade ju bott där sedan 1957.

 

I den vevan stötte Anita ihop med väninnan Annastina Hansén, som nappade på idén. Hon bodde i bostadsrätt och vantrivdes med anonymiteten.

 

De två kvinnorna blev eldsjälarna som höll ut när andra entusiaster hoppade av. Projektet har stärkt vänskapen, även om väninnorna har gruffat ibland.

 

Anita sökte upp kommunalrådet i Mölndal, Bengt Odlöw och Mölndalsbostäders vd Lennart Oliv. De tände på idén. Husbygget genomfördes sedan som ett samarbetsprojekt
mellan bostadsföretaget och de blivande hyresgästerna.
– De tyckte nog att vi var lite tokiga kvinnor som snart skulle tröttna. Men vår envishet fick dem att inse att vi inte tänkte ge upp. Och Hyresgästföreningen gav fin support. De upplät lokaler i Göteborg. Där fick vi utbildning i kooperativ hyresrätt.

 

Mölndalsbostäder äger huset och står för lånen. Den kooperativa hyresrättsföreningen hyr hela huset av
företaget, förvaltar och tar ut hyror.

 

Nyproduktion i en storstadsregion kostar inte småpengar. Gruppen var fast besluten att pensionen för en undersköterska
skulle räcka till hyran. Dit lyckades man inte riktigt nå. Men
avgiften ligger ändå väsentligt under hyrorna i nyproducerade grannhus.

Hyran för en etta på 40 kvadratmeter är 4 400 kronor och för en trea 6 100 kronor.

Hur gick det till?
– Jag insåg att det krävdes nya grepp, säger Annastina, som har drivit restaurangföretag.
– Byggbranschen är inte den lättaste att ha att göra med. Jag sökte och fann till sist en person som var duktig i byggekonomi – Juri Lutz, byggkonsult åt bland annat Boverket. Det var ett lyckokast.

 

Föreningen drog även till sig andra människor med kompetenser som man behövde, inte minst ekonomi.
Arbetsgrupper studerade och ifrågasatte. Behövdes det verkligen en stor fläkt i lägenheternas kök? Måste vi bygga källarvåning?

 

Många offerter skickades tillbaka med kommentaren ”för dyrt”. Annastina sparade 300 000 kronor bara genom att ragga begagnad köksutrustning.

 

Tanken var att gemenskapshuset i Mölndal skulle bli ett boende för människor som är 40 plus: ett boende ”för andra halvan av livet” – likt Färdknäppen i Stockholm. Men
en bostadslåneregel satte stopp för den modellen, som ansågs åldersdiskriminerande.
Åldrarna på de 50 personer som bor i huset är nu mellan
25 och 70 plus.

 

 

– Nej, jag är ledsen, skämtar Anita, men jag kan inte hitta något negativt. Fast en sak har jag tänkt på. Man känner personer bättre i Kornet än i ett vanligt flerbostadshus.
– Det är på gott och ont. Jag kan oroa mig över någon som blir dålig, eftersom jag känner honom. Det gör man inte på samma sätt i vanliga hus.

 

En naturlig kommentar kanske, från någon som har arbetat i vården och som har sett hur människor skrivs ut till ensamhet i tysta lägenheter.

 

Anita kan känna sig ”alldeles varm inombords” när hon går ner
till den gemensamma matsalen. Hon är skild och har en dotter och barnbarn i närheten.
– Det känns tryggt för min dotter att jag bor här, säger hon.​