Så undviker du kackerlackor

Molly, 3 år, har sin mest oemotståndliga röst:
– Pappa, pappa, får jag hålla den stora klacke-lackan?
– Ja, du ska få det – snart, svarar Mårten Perneberg lugnt och öppnar locket på en plastlåda.

Där inne, bland havregryn, kattmat och äggkartonger kryper stora, bruna, insekter med långa spröt.

Gromphadorhina portentosa på latin.

Väsande kackerlackor från Madagaskar, på ren svenska.
– En ovanligt trevlig art. Lugn och med högt näringsinnehåll, berättar Mårten och placerar en decimeterstor kackerlacka i dotterns händer.
– Det sticks lite, säger Molly förtjust.

Jag vill också prova och håller ut händerna. Molly hade rätt, det sticks liksom av små lätta taggar när den promenerar över handflatorna. Först är det en lite kittlande känsla, men så kommer tanken ”kackerlacka”. Då får den snabbt komma hem till kompisarna i lådan igen.

Allt fler av oss får bekanta oss med kackerlackor. Oftast ofrivilligt, på utlandsresor eller hemma i vårt eget kök.
De kan ha kommit hit tillsammans med bagaget från våra resor. De finner sig snabbt tillrätta, förökar sig i raketfart, sprider sig mellan lägenheterna – och är nästan hopplösa att bli av med.
Skadedjursföretagen vet. Antalet saneringar av kackerlackor har ökat kraftigt varje år under 2000-talet. Många gånger får saneringsfirmorna återvända till samma hus flera gånger innan ohyran är borta.

Då handlar det oftast om den tyska kackerlackan. Den gillar vårt inomhusklimat, är snabb och smidig, kan klättra på väggar och glas, gömma sig på minimalt utrymme och äta nästan vad som helst. En riktig överlevare.

– Sådana skulle jag aldrig våga föda upp, säger Mårten.
För honom började allt med att ögonen kliade. Mårten var tio år när han fick pälsdjursallergi. I stället för marsvinen fick han en orm av pappa.

Det var starten på ett växande intresse för reptiler och andra pälslösa djur. Ett tag hade Mårten 50 ormar och diverse ödlor och ägnade ett par timmar om dagen åt att sköta dem.
Men sedan han och sambon Kim fick Molly och lillebror Beppe har beståndet minimerats till fyra ståtliga, ogiftiga ormar, en ödla, två allergisäkra katter och tre varaner.

Särskilt varanerna är vackra och intelligenta djur, tycker Mårten. Men de vill ha levande föda och det är därför han nu släpper ned en kackerlacka i en burk med kalk och vitaminer, fångar upp den med en pincett och öppnar dörren till ett av sina terrarier.
Krasch! En gulgrönskiftande varan hugger blixtsnabbt tag i kackerlackan, bänder, krossar och gnager ett tag innan hon slukar den hel.

Kackerlackorna är i första hand foder till varanerna. Ett dilemma för Mårten, som själv är vegetarian.
– Visst är det lite dubbelmoral. Att över huvud taget ha djur i bur tycker jag egentligen inte om. Men jag gör allt för att de ska ha det bra och jag kan inte tro att de har samma förmåga som högre stående djur att känna smärta, säger han och stänger terrariedörren noga.

Nu när vårsolen kommer kan ni få se Mårten leda huggormssafarin i Stockholmstrakten. Han har också visat upp sina kackerlackor på teatrar, mässor och i jobbet som pedagog på förskola.
– Barn har inga fördomar. 99 av 100 tycker att de är spännande. Men nej, mina grannar vet inget. Undrar vad de kommer att säga om de läser det här …

De är hjärtligt välkomna att komma in och lära sig lite om ormar och kackerlackor, försäkrar Mårten.
– Det är inga onda djur. Och kackerlackorna rymmer inte om man vet vad man gör. De skulle inte klara att föröka sig i lägenheten heller. Fanns det minsta risk för det, så skulle jag aldrig ha kackerlackor hemma.

 De är omöjliga att krossa

FALSKT! De är mjuka – och lätta att klämma ihjäl. Men de kan också klämma sig in i små utrymmen och vara svåra att få tag i.

 

SANT! Går de i något som är smittat, så tar de med sig smittan till nästa ställe. Precis som flugor och andra insekter.